Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Den ensamma terroristens väg till blodbadet

Mördaren Anton Lundin Pettersson fångad på en övervakningsfilm i Kronans skola, Trollhättan, den 22 oktober 2015.
Mördaren Anton Lundin Pettersson fångad på en övervakningsfilm i Kronans skola, Trollhättan, den 22 oktober 2015. Other: Polisens förundersökningsprotokoll/TT

Varför väljer unga män att bli terrorister? I två fängslande nya böcker skildras resan in i mörkret. Kristina Lindquist läser ett kraftprov om dådet i Trollhättan och en bok om ensamma terrorister ute i världen.

Reaktionen är fysisk, händerna lyder inte när jag försöker vända blad. De inledande kapitlen i Åsa Erlandsson bok drabbar som en influensa. Jag känner mig svag och motståndslös inför den hårt tvinnade prosan om Anton Lundin Petterssons väg genom korridorerna på Kronans skola.

Med ett svärd i handen måste du gå alldeles nära: ”Hugget träffar tvärs över pannbenet med förödande kraft, det är som att alla muskler i kroppen stänger av samtidigt och Lavins kropp rinner ner på golvet.” Offren som faller, barnen som gömmer sig i klassrum, två elever som tror att det är halloweenupptåg på gång och tar en selfie med mördaren medan allt fortfarande pågår – det är den sortens dramatik som inte borde få existera, men som nu fångas med stor precision. Det är som att läsa en mardröm. Och sedan, städpersonal som möts av blodfläckar, föräldrar som inte vet om de vågar skicka sina barn till skolan, dödsbud av olika slag. ”Har jag rätt att sörja?” frågar Anton Lundin Petterssons mamma under förhöret.

Det är ett enormt fotarbete som ligger bakom den närbild Erlandsson tecknar av skolattentatet i Trollhättan och dess efterspel. Polisen hyllades för sin insats, men hur kunde de missa så mycket – särskilt av de digitala spåren? Inför nästa tragedi kan den frågan bli avgörande.

Det finns en hel del likheter mellan Anton Lundin Pettersson och Anders Behring Breivik, Peter Mangs och John ”Lasermannen” Ausonius; Erlandsson kallar dem ”ideologiska släktingar”.

Men skillnaderna är viktiga, inte minst vad gäller eftermälet. Hon skriver: ”Breiviks, Mangs och Lasermannens dåd skakade om samhället i grunden, fördes högst upp på den politiska agendan, förändrade polisens arbetsmetoder, gav upphov till filmer och böcker och diskuterades i skolor och på arbetsplatser. Det var dåd vars nyhetsvärde aldrig planade ut helt.”

Läs fler texter om attacken på skolan i Trollhättan 2015

Kanske drunknade Anton Lundin Petterssons rasistiskt motiverade terrordåd i den debatt om flyktingkrisen, andrummet och systemkollapsen som dominerade hösten 2015. Det var samma höst som attackerna mot svenska moskéer och flyktingboenden sköt i höjden, vilket diskuteras ingående i antologin ”Den ensamme terroristen” (Ordfront) som kom ut tidigare i höstas.

Den unge svärdsmannen från Trollhättan var också ensam bland de fyra om att inte vilja leva vidare, och såg till attentatet slutade i så kallat suicide by cop. Kombinationen av ideologisk rasism, socialt utanförskap, psykisk ohälsa och gränslös ensamhet blev en dödlig cocktail som fick ofattbara konsekvenser – troligen inte bara för offren och deras anhöriga, utan för stora grupper av svenskar och deras känsla av trygghet.

Och det är skildringen av Anton Lundin Petterssons resa in i mörkret som är Åsa Erlandssons stora bedrift som författare, och som med rätta gav henne Stora journalistpriset för ett par veckor sedan. Utan att relativisera skildrar hon en hatisk och övertygad högerextremist – och en människa. ”Hur slutar Game of thrones?” är en av hans sista sökningar på internet.

Offren som faller, ­barnen som ­gömmer sig i klassrum, två elever som tror att det är halloween­upptåg på gång och tar en selfie med ­mördaren medan allt fortfarande pågår – det är den sortens dramatik som inte borde få existera, men som nu fångas med stor precision.

Frågan om vägen till våldet står i fokus också i Anna-Lena Lodenius nya bok, som är förlagd ett par detaljnivåer längre ut. I åtta kapitel rör sig Lodenius genom mer eller mindre välkända berättelser om terror, med start i S:t Petersburg på 1880-talet. Via Malmö, Beirut, Oklahoma city, Pireus, London och tyska Eisenach landar hon sedan på Promenade des Anglais, där Mohamed Lahouaiej-Bouhlel sommaren 2016 mejade ner hundratals firande människor.

Och det är till stor del fängslande läsning. Om vänsteraktivisten Lars Gule som i maj 1977 grips på flygplatsen i Beirut med sprängmedel i ryggsäcken och är så västerländskt arrogant att han tror att hans norska pass ska skydda honom från allt. Om ikonmålaren Savvas Xiros som är son till en grekisk-ortodox präst och samtidigt en av centralgestalterna i den våldsamma 17 novemberrörelsen. Om NSU-medlemmen Beate Zschäpe som under häktningstiden får beundrarbrev från Anders Behring Breivik, som kallar henne ”det nationella motståndets modiga hjältinna som gjort och offrat allt för att stoppa multikulturen och Tysklands islamisering”.

Det borde vara ett fruktbart grepp, att välja ut dåd som skiljer sig åt vad gäller tid, plats, taktik och ideologiska motiv och ändå hitta en ­gemensam snittyta, där terrorismens väsen ska träda fram.

Mattias Gardell gör precis en sådan tvärgående analys i ”Den ensamme terroristen”, där han jämför ensamagerande gärningsmän (”lone wolves”) bland vita radikalnationalister och våldsorienterade salafiter. Anna-Lena Lodenius är inte forskare, men någon typ av motsvarande teoretiskt arbete hade man kunnat önska sig med det upplägg hon valt. Nu lägger sig boken i ett slags berättartekniskt mellanskikt, där det varken blir inträngande fördjupning med nyhetsvärde – eller analys. Hon drar helt enkelt inte nytta av möjligheten att jämföra och dra slutsatser. Det är den journalistiska devisen ”show, don’t tell” dragen till sin spets, där tanken nog är att de utvalda berättelserna om terror ska tala för sig själva. Det gör de inte riktigt.

Särskilt märklig blir denna brist på egen teoretisk diskussion i relation till kapitlet om Sofia Perovskaja, som var inblandad i mordet på tsar Alexander II. ”Politiska mord är inte nödvändigtvis terrorism” konstaterar Lodenius och tar sammansvärjningen mot Adolf Hitler som exempel där historien gjort terroristen till hjälte – men hon tar inte resonemanget vidare. Varför ens ha med detta aparta kapitel, om inte för att på allvar diskutera huruvida det rådande styrelseskicket utgör en kvalitativ skiljelinje för användningen av politiskt våld? Man kan mycket väl landa i den moraliska slutsatsen att våld aldrig kan rättfärdigas som medel för samhällsförändring. Men det kräver ändå något slags resonemang att placera ”urskiljningslöst dödande av civila i en demokrati” och ”våldsamt uppror mot en auktoritär regim” i samma begreppsliga kategori.

Lodenius egen röst hörs nu främst i kommentarer om dissonansen mellan gärningsmännens upphöjda ideologiska motiv och det brutala dödandet, men är inte detta själva utgångspunkten för ­terrorism som fenomen? Hon hade behövt göra mer av materialet.

I boken om Anton Lundin Pettersson är den gedigna fördjupningen i det enskilda fallet den förkrossande behållningen, men en del svagheter sticker ut. Erlandsson kan verkligen berätta en historia, men hon bottnar inte helt i referenserna kring terror, hatbrott och rasism. Det här är ett reportage skrivet av en skicklig allmänreporter – och inget fel i det, men ibland är formuleringarna sådana att de rubbar läsarens förtroende: ”Timothy McVeigh var en amerikansk högerextremist och myndighetshatare som 1995 utförde bombdådet i Oklahoma City som dödade 168 människor varav 19 barn”, skriver hon – och det låter som att det är första gången hon hör talas om honom.

Men detta är skönhetsfläckar, och för den som är intresserad av vidare perspektiv finns annan litteratur i ämnet. ”Det som aldrig fick ske” är nämligen inget mindre ett journalistiskt kraftprov som låter läsaren komma väldigt nära en bit outhärdlig svensk samtidshistoria. ”Finns det någon som bär skulden för vad som hände på Kronan, utöver Anton Lundin Pettersson själv?” undrar författaren tidigt i boken. Frågan lämnar mig inte.

Åsa Erlandsson

”Det som aldrig fick ske. Skolattentatet i Trollhättan”

Norstedts, 349 sidor

Anna-Lena Lodenius

”Vi måste förbereda oss på död. I huvudet på en terrorist”

Bokförlaget Atlas, 441 sidor

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.