Punken är död. Eller? 

Den högljudda rebellmusiken från sent 1970-tal beskrivs i dag mest med ett romantiskt skimmer. Punken är en lika stor del av rockens historia och kanon som någonsin Rolling Stones eller Led Zeppelin. Musiktidningar som Mojo eller Uncut gör sina tjocka, gäspframkallande jubileumsnummer med jämna mellanrum.

Musikskribenten Viven Goldman gör upp med nostalgin i sin bok ”Revenge of the she-punks”. Hon beskriver en kultur som fortfarande sprudlar av energi. Motståndsfickor finns överallt. Mohikanfrisyrer och nitade, klottrade skinnjackor kliver rätt in i vår tid – bara att de nu råkar bäras av kvinnor.

Boken har undertiteln ”A feminist music history from Poly Styrene to Pussy Riot”, vilket visar att även Goldman vill beskriva en del av punkens historia, men dess delvis bortglömda kvinnliga gren. Dåtiden används här ändå bara som ett avstamp för de unga, feministiska musiker som fortfarande håller punkens svetslåga brinnande i Indien, USA eller Indonesien.

Hos Goldman är det inte Johnny Rotten i Sex Pistols som är den viktigaste ikonen. I stället lyfter hon fram sångerskan Poly Styrene från X-Ray Spex som en slags punkens urmorsa, med tandställning och sopsäck till rock. När Goldman hörde deras banbrytande ”Oh bondage, up yours!” så förstod hon genast att den handlade om patriarkatet.

Det var inte bara det att Poly Styrene var en högljudd kvinna. Hon hade dessutom en somalisk pappa, vilket gjorde henne än mer till en outsider i en vit, mansdominerad musikvärld. Och även på det sättet är hon föregångare till andra ”she-punks”, vilka ofta är svarta, latinamerikaner eller asiater.

Vivien Goldman följde själv punkens första skälvande år på plats i London. Som musikjournalist på The Sounds skrev hon redan 1976 om hur kvinnor som spelar hård rockmusik automatiskt ses som ett hot. Hon fick på tidningen höra mansplainande kollegor prata om att kvinnor ändå inte bryr sig om musik, så varför ens skriva om kvinnliga musiker? Förmodligen var den sortens attityd enbart sporrande.

Hon blev själv musiker, både som soloartist och i grupperna Flying Lizards och Chantage. Hon har fortsatt som skribent och är vid 65 års ålder adjungerad professor i punk, reggae och afrobeat vid New York University.

Goldman beskriver ”Revenge of the she-punks” som boken hon själv hade behövt när hon var ung. Boken är uppdelad efter teman: identitet, pengar, kärlek och protest. Ett smart grepp är att utgå från fyra spellistor, som finns på Spotify, för den som vill höra de elektriska urladdningarna till låtar (och tro mig, det vill man).

Det här är en ofta våldsam krönika. Genom många av musikernas berättelser löper en blodröd tråd av brutalitet och sexuella övergrepp. Ta till exempel Kathleen Hanna i amerikanska Olympia som startade bandet Bikini Kill – och därigenom drog igång 1990-talets feministiska Riot Grrrl-rörelse – efter att hennes rumskamrat blivit våldtagen. Eller bandet 7 Year Bitch som spelade in den furiösa låten ”M.I.A.” efter att deras äldre kollega och mentor (eller ”wo/mentor” som Goldman skriver) Mia Zapata våldtagits och mördats på väg hem från en klubb. 

Gruppen Fértil Miseria från Colombia har i trettio år spelat sin feministiska punk i ett land som nästan har slitits sönder av knarkkrigens våld. Ibland har både band och fans tvingats fly när spelningar blivit beskjutna. De skrev låten ”Visiones de la muerte” efter att deras enda manliga medlem blivit kidnappad av maskerade män.

Det omgivande motståndet och våldet gör att många i boken skapar sina punkkollektiv som en slags alternativ familj. Likt en flock raggiga, sällskapliga hundar drar de runt på gatorna och bosätter sig i övergivna hus.

Att punkprofessor Goldman ger sig iväg långt ut från den angloamerikanska trygghetszonen är en av bokens stora poänger. Hon är heller inte så kinkig med musikaliska gränsdragningar, här får coola kvinnor som Grace Jones och Neneh Cherry också plats.

Hennes vindlande odyssé är dramatisk, välskriven och inspirerande. Den kan ses som ett slags systerbok till Anna Charlotta Gunnarssons ”Kvinnorna som formade pophistorien”. Ge ”Revenge of the she-punks” till era döttrar, tillsammans med spellistorna. Vem vet vilket välgörande oväsen det kan leda till i framtiden.

Läs fler texter av Magnus Säll och fler av DN:s bokrecensioner