Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Den mogna kvinnans erfarenhet har gjort halt i litteraturen

I dag lever vi i en bekännelsekultur där författare gärna skriver om sina olika livsfaser. Men det finns en period som är osynlig – kvinnans klimakterium. Ulrika Milles saknar den stora berättelsen om kvinnan som 1970-talets författare skrev.

”En kvinna stod på trappsteget utanför dörren mot trädgården med armarna i kors och väntade.”
Kate Brown i Doris Lessings roman ”Sommaren före mörkret” från 1973 är en klassisk gestalt i den stora berättelsen om att åldras som kvinna. I samband med den andra feministiska vågen på 70-talet kom en mängd romaner om "det stora spöket" medelåldern, skrivna av kvinnor vars barndom skuggades av andra världskriget, vilka växte upp i en efterkrigstid av polariserade könsroller där deras var den duktiga flickans, den slitna hemmafruns och möjligen den chicka deltidssekreterarens, som precis hann pröva de första riskabla p-pillren men aldrig njuta av den fria abortens tid.

De skrev om den stora rädslan i en sådan värld: att åldras, förfalla, bli bedagad och passé när allt kapital en kvinna hade var sin ungdom, fertilitet och sin kropp.
Varför skrivs det så få romaner om "mogna kvinnor" i "den farliga åldern" i dag? Vi lever i en bekännelsekultur. Vi talar och läser gärna om erfarenheter av föräldraskap och barnlöshet, av att förlora sina föräldrar, att ha ett neurologiskt handikapp eller en hemsk barndom. Till och med om manlig medelålderskris finns det berättelser. Bara inte om detta skamliga: att kvinnor ska dö och att vi märker hur tiden går. Frågan är om det är uråldriga fantasier om kvinnlig reproduktion som ett värn mot intigheten som sätts i rörelse inom oss.
För hur kommer det sig att det enorma intresset för den självbiografiska erfarenheten gör halt just här?

I kulturhistorien har myterna om klimakteriet florerat genom århundraden. Inom vetenskapen har en kvinna ansetts möta den stora döden en gång före den slutgiltiga: det är när hon förlorar sin kvinnlighet. Gamla läkarböcker ritar ödesdigra kartor över hennes kropp: när äggstockarna dör vankas luddig överläpp, platt byst, "förtvinad blygd" och besvärande erotomani. Just erotomanin brukar det spinnas "roliga" historier om – historier som bottnar i den värsta självförglömmelse en kvinna kan uppvisa: att inte vara attraktiv men inte inse det.

Jag tror att det kvinnliga åldrandet avslöjar modernitetens dolda baksida. Trots att vi inte lever i en tid där klimakteriet betraktas som kvinnlighetens död, är den övre medelåldern ett biologiskt tillstånd som bebådar en känsla av mindervärde i en extrem prestationskultur. Det är logiskt att kvinnors åldersskräck tycks större än mäns, och börjar tidigare. Det är därför som 50-plus-kvinnorna i tidningar som M så gärna säger att "så här snygg" kan man fortvarande vara, "så här sent kan man bli mamma", som kulturella prestationsbevis.
Det är långt från Moa Martinsons bild av kroppen som en runsten, och långt från 70-talets uppror mot skönhetsidealen.

"Alla perioder under kvinnans liv är likformiga och monotona", hävdade Simone de Beauvoir i "Det andra könet", "men övergången från ett stadium till ett annat är alltid farligt abrupt; då uppstår en kris – till exempel puberteten, sexualdebuten, klimakteriet – och dessa kriser är mycket mer avgörande för kvinnor än för män."

Om man söker efter de fiktiva kvinnorna i litteraturen om medelåldern, av Simone de Beauvoir, Kerstin Ekman, Doris Lessing, Dorothy Parker, hittar man 1900-talets stora tema, förutom krigen: den kvinnliga frigörelsen. Romankvinnorna lever i en värld före en gemensam välfärd, blir moderna självförsörjande kvinnor, men behåller alltid ett band ner i det förmoderna. Deras identitet växer ur vetskapen om att de är behövda, ofta livsnödvändiga. Det är därför det olycksbådande står "Det tomma boet" på skylten över deras hem när barnen lämnat det: det är bristen på mening. Ingen att älska, ingen uppgift.
Fyrbarnsmamman Kate Brown på trappan i Lessings roman är 45 år och ska just ta steget ut i förändringen som varje klimakterieroman cirklar kring. Vad väntar hon på?
Som alla sina romansystrar i de här historierna: på att hinna i kapp inombords. På att den unika upplevelsen av att för första gången vara ensam ska bära frukt i ett sinne som alltid varit till för andra.

När Tove Janssons låter Muminpappan lida av sin manliga medelålderskris i "Pappan och havet" (1965), och tar med sig familjen för att förverkliga sin gamla dröm om att bli fyrvaktare, är det Muminmamman som passar på att i skuggan av hans manliga lidande kliva in i sin egen rosenteckning, på flykt från alltihop. Jansson blinkar till Virginia Woolfs Mrs Ramsay i "Mot fyren" (1927), åttabarnsmodern som serverar soppa till det stora middagssällskapet medan hon tänker "Men vad har jag gjort med mitt liv?". Det är två skräckbilder: mamman som marionett och menopauskvinnans inre rättegång.
Ulla Isakssons förtvivlade "Paradistorg" (1973) är en skoningslös berättelse om hur vi ska leva för att göra ett gott samhälle, som inte skapar plågade, destruktiva Aniarabarn, och som för att mäkta med den nya kvinnorollens utmaning klyver huvudpersonen i tre: den kompetenta förmögna Katha, den rationella dömande Emma och den underordnade tjänstekvinnan Sara. Alla tre slåss de för att inte kunna onödigförklaras i en värld som skyr äldre kvinnor om de inte är klassiska döda sibyllor.

Kanske är klimakteriet bara en övergångsperiod som saknar initiationsrit, och därför har reducerats till pinsamma kroppsliga förluster. Men det utdragna steget från den traditionella kvinnorollen som ung, attraktiv och behövd, som alltid beskrivs som att förlora något borde kunna handla om något annat. Om frihet.

Frihet att bli sig själv bortom plikter, påbud och internaliserade regler. Bli en gestalt bortom sandwichkvinnan: hon som klämd mellan barn och åldrade föräldrar varit samhällets förmildrande fjädring sedan tidernas gryning.
För det är det kvinnorna i "övergångsåldern" gjort medan de kallats ointressanta klimakteriekärringar och fått råd om döljande draperingar och ansiktsgymnastik: tänkt ut nya samhällen, vävt utopier.

Medan de står på trappan, eller blickar mot fyrar över havet, beställer en taxi eller går ut med hunden som Elsie Johanssons ensamma Vera Backman i "Kvinnan som mötte en hund" (1984) fantiserar de fram en bättre ordning, kunnigt för att de sett den gamla, och i lugn för att de är ensamma och inte är vana vid det.
Ensamheten är central, särskilt frånvaron av män som sällan spelar någon roll i romanerna. De försvinner som de skuggor de ofta varit, och kvinnorna vänder sig mot barnen, de vuxna, de i minnet och dem som aldrig föddes. Alla kvinnor sörjer sina barns barndomar, slår Germaine ­Greer fast i den rika essäboken "Förändringen, kvinnor, åldrande, menopaus" (1991) och citerar Iris Murdoch som sagt att sorgen över livmoderns död är fruktansvärd, ja "majestätisk".

Det är så dramatiskt och biologiskt, ödesdigert och mystifierande. Men "med klimakteriet är det som med bilolyckor", skrev Kerstin Thorvall i "Tänk om det är klimakteriet" (1982) – det finns men drabbar andra. Hennes bok handlade om den jätteindustri som livnär sig på kvinnors rädsla: först att bli gravida, sedan för att bli okvinnliga, och hennes tema är den kvinnliga sexualiteten som ständigt missanpassad.

Att kvinnlig libido lär öka i samband med klimakteriet låter som en myt (äntligen fri att knulla utan konsekvenser?) men i litteraturen har det hållits för sant – och skildrats som ytterligt pinsamt. Den bedagades sista suck. "En sista desperat blomningstid innan det definitivt är för sent." Man ser Madame Flod i Hemsöborna framför sig eller Gabriel García Márquez kvinnliga protagonist i "Kärlek i kolerans tid": "Jag luktar gammal."
Så den farliga åldern är kanske farligast för omvärlden som skärskådas av kvinnan som inte längre vill behaga. Klart man blir svettig och trött, vilket är missklädsamt och tyder på ansträngning; därför påstod en av Margaret Thatchers biografer att järnladyn kirrade sitt klimakterium effektivt. På en månad var det lagt till handlingarna.

Då är berättelsen om hur Karen Blixen, drabbad av ett tidigt klimakterium till följd av framskriden syfilis, lät sig pånyttfödas som Isak Dinesen i vad hon kallade sin "fjärde ålder", mer lockande. Bokslutstid som att födas på nytt, inte bara som en annan, befriad från den kvinnliga kroppens slaveri, utan som flera gestalter samtidigt?
Om nu romanförfattarna hamnat på efterkälken vad gäller klimakterieskildringarna så är essäisterna mer vakna. Förra året kom Jane Shillings mycket brittiska "Främlingen i spegeln" på svenska och Nina Lekanders ofina "Hästar, män och andra djur" som slutar i en hyllning till den gränslösa och tygellösa äldre kvinnan.

"Jag tror inte på åldrandet", skrev Virginia Woolf vid femtio års ålder. "Jag tror på att ständigt ändra läge i förhållande till solen."
Vi saknar de stora nyskrivna berättelserna om detta land, dess karta, dess sol och skuggor.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.