Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-02 22:37

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/den-skrattframkallande-humorn-i-forening-med-det-plagsammaste/

Scenrecensioner

Den skrattframkallande humorn i förening med det plågsammaste

”Mizeria” efter en roman av Melody Farshin, på Kulturhuset Stadsteatern,
”Mizeria” efter en roman av Melody Farshin, på Kulturhuset Stadsteatern, Foto: Anna Classon

”Mizeria” – som håller sig nära, men självständigt, till romanen av Melody Farshin är riktigt sevärd teater. En dialog tät av välvässade oneliners vilka sammanfattar mångas villkor 2020, skriver DN:s kritiker Pia Huss. 

Redan inför ”Mizerias” öppningsscen gungar salongen av entusiasm. Maria Nohra sätter temperaturen med sin dans, varje move till Mack Beats musik utlöser lycka. Självklart, hela hon utstrålar kraft och energi och det slår blixtar i det retsamma samspelet mellan henne och Ahmed Berhan. Tillsammans gestaltar de Melody Farshins ”Mizeria”, romanen som 2018 blåste in nytt syre i skildrandet av miljonprogrammen och nu dramatiserats av författaren med stöd av dramaturg Mia Winge och manuskonstruktör Åsa Lindholm.Frisk luft strömmar sannerligen också genom denna uppsättning, av regidebuterande Astrid Kakuli, på Stockholms Stadsteaters i helgen invigda nya scen i Husby. Allt framfört i Fridjon Rafnssons strama scenografi där huskropps-klossar bygger både alienation och närhet.

Melody Farshins ”Mizeria” är berättelsen om tvillingarna Ali och Aicha. Ali som föddes tjugo minuter före Aicha och bär förstfödseln med ett snett grin. Tvillingarna är sammantvinnade i kärlek, solidaritet men också i konkurrens och, ju äldre de blir, oro för skilda livsval. De som tidigare varit ett team mörkar nu för varandra liksom, naturligtvis, för familjen. Båda känner förortens djupa slukhål. Ju äldre de blir ju hårdare ter sig tillvaron. Sveken, den desperata kriminaliteten, smärtan kring Alis vän Osman, killen som slängts bort likt en trasa när mammans nye man tycker att han påminner för mycket om hennes gamla historia. Men här finns också vänskapen, solidariteten och förälskelsen mellan Aicha och Nano.

Berättelsen, och Kakulis uppsättning, förenar den riktigt skrattframkallande humorn med det plågsammaste. Även sorgen beskrivs drastiskt ”Nu är det fler begravningar än studentmottagningar” att gå på. Jargong som överlevnadsstrategi.

”Mizeria” – som håller sig nära, men ändå självständigt, till romanen, är riktigt sevärd teater. Angeläget, snabbt, auktoritativt och intelligent spel av Maria Nohra och Ahmed Berhan som, förutom sina huvudkaraktärer, växlar mellan olika roller. En dialog tät av välvässade oneliners vilka sammanfattar mångas villkor 2020. Som när Ali hänger med Osman på innerstadskafé och konstaterar att de är de enda ”svartskallarna” på plats: ”Folk tror att vi är ISIS på kafferast”.

Läs fler artiklar av Pia Huss här