Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-25 20:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/den-strommade-varldsjazzdagen-ar-som-direktsand-tv-minus-produktionen/

Konsertrecensioner

Den strömmade Världsjazzdagen är som direktsänd tv minus produktionen

Ylva Ratjen med grupp på Makeriet i Örebro.
Ylva Ratjen med grupp på Makeriet i Örebro. Foto: Leif Johansson

Det blir helt olika sorters inramning när svensk jazz sänder live från sju olika scener i landet, och musiken är ett lika brokigt flöde som jazzen är i sig.

Det börjar med Makross & Linda Bergström på Kulturkvarteret i Kristianstad, och slutar med Naoko Sakata och August Eriksson Quartet på Dergårdsteatern i Lerum. Däremellan spelar ytterligare sju grupper och två solister på ytterligare fem scener spridda över landet. Medräknat studiosamtal på olika håll är det en fyra timmar lång strömmad sändning, som man alltså kan se från sitt eget vardagsrum.

Tekniken är inget nytt under rådande pandemi. Men det är första gången som svensk jazz går samman på det här sättet, och som också sker med anledning av den så kallade Världsjazzdagen, inrättad av Unesco 2011 men knappast någon större sak i Sverige tidigare år.

Makross båda saxofonister Jens Persson och Rasmus Nyvall solar parallellt mot en fond av blått och svart. Sångerskan Linda Bergström sluter upp utan att bryta den stämning som på något sätt tycks sitta lika mycket i musiken, som i de där färgerna bakom scenen.

Troligen är mitt visuella fokus en spegling av koncentrationen som musikerna genererar, men som i sin tur reflekteras igen, liksom synestetiskt tillbaka mot vad som syns på och ramas in av datorskärmen. En påfallande lik effekt har de två stora lampor som stirrar likt vidöppna ögon bakom den lite jazzpoppigare sångerskan – inte helt olik Joni Mitchell – Ylva Ratjen med grupp på Makeriet i Örebro.

Det blir lite som med musikvideor, även om syftet snarare är att framhålla att musiken framförs live.

Också en scen sedd lite snett uppifrån, som när Emil Brandqvist Trio spelar lyriskt i traditionen efter Bill Evans på Kulturhuset Najaden i Halmstad, skiljer sig förstås enormt mot att faktiskt vara på plats och dela en atmosfär med andra. Från Bryggeriet i Härnösand följer sedan i ganska rask takt Tom Eddye Nordén Kvartett, Anna Högberg Solo och Per Nordgren Band. Som med jazzen i sig är det ett brokigt flöde, från skön jazzblues, över solots friare och mer meditativa form, till fusion med betoning på jazzrock.

Karin Hammar Fab4 på Fasching i Stockholm
Karin Hammar Fab4 på Fasching i Stockholm Foto: Pål Nyberg

Ett tag prövar jag att gå ifrån datorn och höra det mer som en radiosändning. Men det är det ju egentligen lika lite som att lägga på en liveinspelad skiva.

Formatet gäckar mig, inte minst som det till syvende och sist ändå är ett slags liveupplevelse. Likna det kanske närmast vid en direktsändning i tv – men där finns ju en allmän erfarenhet och produktionsmässig professionalitet som fulltsändigt saknas här.

Överlag är Karin Hammars grupp på Fasching i Stockholm snyggast, dels på grund av den på en gång avspända och dynamiska musiken men också därför att inramningen och bakgrunden bara subtilt understödjer musiken och den personliga gestaltningen. Umeå Jazzstudio har en plågsamt påtaglig logga mitt i scenografin, som fina Peter Holmqvist Trio med Frida Selander – som för övrigt håller kvällens mest känslomässiga tal - hade klarat sig utmärkt utan.

Pianisten Naoko Sakata är liksom energiknippet August Eriksson Quartet omhöljd av mörker i sändningen från Lerum, men känns delvis därför som en tillräckligt dramatisk final i det alarmerande läget för livemusiken och musiker överlag.

Läs fler musikrecensioner av Johannes Cornell, till exempel om hur Sthlm Svaga får massor att hända genom att spela så tyst som möjligt.