Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-18 00:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/despentes-diagnos-ar-kall-och-klar/

Bokrecensioner

Bokrecension: Despentes diagnos är kall och klar

Bild 1 av 2 Virginie Despentes (född 1969) gjorde skandalsuccé med romanen ”Baise-moi” (1994) som även blev en omdebatterad film.
Foto: Serge Mouraret/Alamy Stock Photo
Bild 2 av 2

Virginie Despentes avslutar sin graffitifresk över ett Frankrike på gränsen till social infarkt. Aris Fioretos läser den fräcka, kärva och oväntad ömsinta ”Vernon Subutex 3”.   

Det är en brokig skara som befolkar Virginie Despentes graffitifresk över ett Frankrike på gränsen till social infarkt. Här finns åldrade punkare, porrskådisar, pundare, misshandlade kvinnor på flykt och transpersoner … Kort sagt: existenser med begränsad uppehållsrätt i ett samhälle som förlorat sinnet för sina svaga och behövande. 

Visserligen utgörs titeln av samma namn som pryder de förra volymerna om gänget kring Vernon Subutex. Men huvudpersonen är bara lugnet i stormens öga. Även trilogins sista del är förstås en kollektivroman. Och som vanligt har Kristoffer Leandoer gjort ett styvt jobb. Despentes svenska är fräck, kärv och tar ingen gisslan. Likväl låter prosan stundom förbluffande ömsint, och eftertänksam. Mer prekär samtid får inte plats mellan pärmar.

Handlingen tar vid där andra delen slutade. Må vara att nytillkomna läsare som börjar med sista volymen kan få svårt att orientera sig. Men det går, eftersom Despentes berättar med hjälp av luckor. Eller som det heter om Vernons dj:ande: ”Du ger fantasin fritt spelrum. Ett slags storytelling genom tomrum.” 

Bakgrunden skymtar mellan fogarna; efter ett par kapitel har en ändå fattat att Vernon drivit en skivaffär på fallrepet, blivit hemlös och utslagen, men kommit på benen igen tack vare andra dropouts. När tredje delen inleds hyllas han som frälsare vid ”sammanstrålningar” på hemliga orter på vischan, där hans intuitiva förmåga att sätta ihop den perfekta spellistan skapar det slags hänryckta gemenskap som annars förbehålls religioner.

Despentes följer inte sin titelhjälte i hasorna, utan skiftar regelbundet perspektiv. Efter att ha undersökt en persons sår, drömmar och hangups, slår hon sig ned i huvudet på nästa. Via andras intryck återvänder hon till var och en, vilket gör karaktärerna genuint mångfacetterade – väsen att akta och begrunda, fasa och förundras över. De skiftande infallsvinklarna får storyn att rotera likt en discokula; fräckt och förtvivlat kastas ljus över sammanhang som inte tillhör en förlist själ utan alla. Snart inser läsaren att det är med trilogin som med den streamade serien: det väsentliga är inte vad som sker, utan vilka följder det får för de inblandades verklighetsuppfattning.

I fokus står en social ordning styrd av profit. Protagonisterna tillhör sjuttiotalets motkulturella idealister, de som i 68:ornas kölvatten trodde att det gick leva den reala utopin – sex, droger och rock’n’roll – utan att kämpa för dess villkor med näbbar, klor och hårspray. För blasé för partipolitiskt engagemang och för coola för självoptimeringens förryckta disciplin, men även för naiva för att inse att do it yourself-ideologin passade som hand i handske i 80-talets nyliberala kult av individen som sin egen lyckas smed. Kring millennieskiftet vaknade dessa luggslitna själar på soffan hos någon vän, bland förlorade illusioner och brusten självkänsla, och insåg: det var långt efter stängningsdags i existensen.

Despentes har kallats en kvinnlig Balzac. Det låter flott, men stämmer det? Till skillnad från föregångaren som tecknade porträttet av ett borgerligt samhälle i tillblivelse skildrar hon endast en del av dagens Frankrike. Hon hämtar sina gestalter så gott som uteslutande bland samhällets olyckliga – de med fel postnummer – och ämnet är inte framgången utan nederlaget. Snarare påminner hon om en punk-Zola som med naturalistens allergi mot skönmålning, orädd och förslagen, undersöker vad som återstår av hoppet om solidaritet i en värld där medborgarna förvandlats till kunder.

Den nya boken börjar i utkanten av Paris, bland billigkapitalismens outlets som slagit sönder varje tro på social omsorg, och slutar med ett vredesutbrott som får de gula västarna att framstå som vad de möjligen är: förebud om ett samhälle på väg att växla till alarmrött. Däremellan skildras en samvaro i det lilla så omvälvande men fridfull att den bara överlever genom orubbad tillit: ”En mild och ljus förvirring, som ger en lust att ta det lugnt och hålla tyst. Huden är inte längre en gräns, var och en blir de andras kroppar, som i ett slags utvidgad intimitet.”

Dessvärre smyger tvivel in. Dystert nog är orsaken den typiska: pengar. Vägen mot katastrofen kantas av goda föresatser, däribland ett oväntat arv. När den alkoholiserade Charles dör visar det sig att han dragit högsta vinsten på lotteriet. Pengarna skall delas mellan gänget och flickvännen. Vännerna debatterar hur de skall användas och snart nog är stämningen förstörd. Vernon misstänks för att sko sig, vilket får honom att förlora det sköraste av en människas kapital: förtroendet för andra.

Mycket sker innan en radikaliserad bondtjej löper amok och boken når sitt apokalyptiska slut. Fast dessa förvecklingar, lånade ur teveseriens trickkista, tjänar mest till att belysa en hopplös världsordning. Despentes diagnos är kall och klar. Trilogin innehåller en del socialkitsch, men för böckerna gäller detsamma som för fylletratten Charles: här finns ”en förvånansvärd politisk bildning, en oanat skarp analysförmåga och en sårad men alltjämt levande ömhet inför det som skulle kunna bli folkens framtid”.

Vernon Subutex brottas med den fråga som varje individ och samhälle lämnar obesvarad på egen risk: Hur bevara hoppet efter att hoppet har dött?

Läs fler texter av Aris Fioretos och fler av DN:s bokrecensioner