Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-26 08:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/det-ar-latt-att-bli-forford-av-ego-pengar-och-status/

00:22. Stjärnkoreografen Alexander Ekman var sex år när han såg sin första föreställning på Operan i Stockholm. Nu gör han succé med ”Eskapist” på samma plats.
Kultur

”Det är lätt att bli förförd av ego, pengar och status”

När Alexander Ekman var i sexårsåldern tog hans mamma med honom på ”Svansjön” på Operan i Stockholm. Han blev hänförd. 30 år senare gör stjärnkoreografen succé i samma operahus med den lekfulla och prisade dansföreställningen ”Eskapist”. 

Han dansar fram över den lilla scenen i svart kostym och snörskor. Släpar fram ett svart skrivbord, signerar imaginära jättekort, avfyrar partysmällare med glänsande konfetti. Böljar bugande över scenen, ömsom med ironiskt värdiga rörelser, ömsom clownaktigt applåderande som om han bar osynliga jättehandskar.

Alexander Ekman. Foto: Paul Hansen

– Jag var jättenervös, jag ville vara lite rolig, visst var det kul med glittret? säger Alexander Ekman lättat ute i foajén efter sin avväpnande ”Tacktalsdans” på Dieselverkstan i Nacka. Han har famnen full av sommarblommor och har just blivit en halv miljon rikare efter att ha mottagit årets Ganneviksstipendium – ett av Sveriges pengamässigt största kulturpris – i kategorin dans.

Några kvällar tidigare har den spensliga 35-åringen från Stockholm, som blivit en av den internationella dansvärldens mest kända koreografer, tagit tillfälligt farväl av sin senaste uppsättning ”Eskapist”. En virvlande, drömsk, festlig och filmisk hyllning till dagdrömmandets sköna konst som fått den utsålda Stockholmsoperan att koka under senvåren.

”I en effektivitets- och mätbarhetsfixerad samtid är 'Eskapist' ett roligt, storslaget och vackert försvar av att ställa sig bredvid och tänka själv, av leken, fantasin och drömmen”, skrev till exempel DN:s recensent Maina Arvas efter premiären. 

Ända sedan Alexander Ekman redan som 21-åring lämnade sin ”keliga lejonflock” av danskollegor för att börja skapa sina egna verk i gränslandet mellan klassisk balett och modern dans har han just framhållit barnets lekvärldar, fantasier och drömmar som sitt främsta konstnärliga bränsle.

Foto: Paul Hansen

Vad är det som gör hans föreställningar så uppslukande, beroendeframkallande och inbjudande? Vad är det som fått en delvis ny, ung publik att vallfärda till hans verk?  Man har alltid roligt, vilket kanske inte är grundkänslan de flesta förknippar med dans. Men det är kanske framför allt kombinationen av mäktiga, synkrona scener med många dansare som ofta skapar helt magiska världar, nyskriven modern musik och rika scenografier som gett honom stjärnstatus och fått kräsna kritiker på fall. 

Det moderna operahuset i Oslo kunde inte säga nej till en bassäng med många tusen liter vatten när Ekman ville skapa sin egen version av klassikern ”Svansjön” under titeln ”A swan lake”. Det blev en plaskdans så iögonenfallande att till och med superstjärnan Beyoncé korpade moves till sin ”Formation”-turné. Ett år senare ställde Ekman till med extravagant midsommarfest där höet yrde på Stockholmsoperan. Därpå – kronan på verket – gick den anrika Parisoperan motvilligt med på att förvandlas till limegrönt bollhav i samband med ”Play”. 

På förmiddagen före säsongsfinalen av ”Eskapist” sitter vi och dricker svart kaffe ur tjocka vita porslinsmuggar i Alexander Ekmans arbetslokal på Söder i Stockholm. Det står ”Extremt trivsamt” på en pappersskylt utanför dörren. Det är trivsamt trots den imponerande takhöjden och den råa industrikänslan. Allt det kritvita bryts av med föreställningsaffischer och några handtextade inspirationsblad om allt från sex till frågor om vad som gör en bra fest.

Jag har med mig några illskära, yppiga pioner – som dock skär sig rejält mot rummets avskalade stil – eftersom Alexander Ekman tidigare berättat att han ska dansa själv i ”Eskapist” senare på kvällen.

– Jag trodde inte blommor passade här. Fast jag har ju redan fått några, kommer han på och pekar på några värdiga vita rosor som tronar på ett sidobord. 

– Men dina tror jag nog att jag tar hem, säger han och jag inser att han tycker att de är lite för rosa, men är för artig för att säga det.

Jag frågar vad som egentligen händer med en föreställning som ”Eskapist” när han går från chef till dansare och själv ger sig in på scenen.

– Jag tror dansarna tycker att det är kul, men för mig är det ett sätt att förstå deras perspektiv. Det är så intressant... när jag går in på scenen själv inser jag alltid att dansarna inte har någon aning om vad det är som vi egentligen skapar och vad publiken ser. De står ju själva mitt i verket och är mest medvetna om de metrar som omger dem.

Han berättar att han dansat i den här föreställningen några gånger tidigare men att det just denna kväll beror på att en av dansarna är skadad, och att han inte vill ändra för mycket.

– Fast lite ändrar jag hela tiden för att verket inte ska bli cementerat. För mig är ett verk aldrig färdigt. Det lever hela tiden. Det är stressande, men det är ju också charmen med livekonst, att det händer något nytt varje gång. Här i Stockholm kan jag ju vara med varje kväll eller titta på video efteråt, säger Alexander Ekman i diskret öppen, blå jeansskjorta, ljusa byxor och högt uppstruken lugg. 

Foto: Paul Hansen

Han erkänner leende att det också finns andra skäl till att han gärna går upp scenen.

– Det finns nog alltid en konflikt inom mig, mellan dansaren Alexander och koreografen Alexander. Jag kan vara jätteavundsjuk på dansarna, jag älskar att dansa, det är en sådan kick! Jag vill ju också vara med och synas. Men samtidigt behövdes en ledare, och framför allt riskerar jag att missa saker när jag själv inte ser helheten.

Jag frågar hur han håller sig i form för att matcha Operans professionella dansare. Ekman berättar att han, efter att ägnat mycket tid åt yoga och meditation, numera helst tränar på vanliga gym med vanligt folk. Eller dansspringer på gatan med musik i lurarna, om han är på humör och känner för att uppträda.

Alexander Ekman är född och uppvuxen i det som kallades Stockholms Silicon Valley, norrförorten Kista. Han har två äldre systrar, som också har kreativa jobb. Båda föräldrarna har haft yrken utanför kulturen, även om pappan Kenny spelade i popbandet Yardleys på sextiotalet.

– De har varit väldigt, väldigt stöttande och introducerat mig till olika slags konst, säger Alexander Ekman kärleksfullt.

Han dansade sig igenom sin barndom. Balettintresset vaknade tidigt när mamman tog med honom till Operan vid Kungsträdgården, redan innan han ens börjat skolan. Han minns det som att det var ”Svansjön” – och att han blev besatt.

– Jag har älskat det där huset sedan dess, det låter nästan löjligt, men när jag kom hem byggde jag en teatermodell och lekte med, berättar Ekman som började på Operans balettskola som 10-åring.

När jag stöter ihop med klanen Ekman vid ceremonin där Gannevikspriset delas ut, bekräftar hans två år äldre syster Samanda Ekman – journalist på radioprogrammet ”Stil” – att det dansades mycket hemma i radhuset i Kista.

– Han kunde vara rätt pinsam när han stod framför spegeln insvept i olika tygsjok och dansade till Madonna, ha ha, men han fick ändå vara med i våra shower. Det är kanske därför han blev koreograf, för att han äntligen skulle få bestämma själv!

Hon berättar att brodern även som vuxen sällan sitter still.

– Hans sätt att röra sig påverkar alla. Ibland har jag till exempel försökt att presentera honom för en ny pojkvän och då har han imiterat en ko i stället. Det händer alltid något när han kommer in i ett rum, säger hon.

Redan efter första året i gymnasiet ville Alexander Ekman lämna skolan. Hans pappa berättar att han bara var beredd att säga ja om sonen fixade ett jobb. Strax därpå hade den dansanta tonåringen fixat tjänst i sitt drömhus Kungliga Operan.

– Jag var väldigt tveksam när han sedan sade att han ville flytta till Holland och dansa, då var han bara 17 år, men jag fick ge mig, säger Kenny Ekman.

Foto: Paul Hansen

Tillbaka i den vita, strama arbetslokalen där vårfåglarna sjunger som besatta utanför fönstret, beskriver Alexander Ekman åren på prestigefulla Nederlands Dans Theater II i Haag som en helt avgörande tid.

– Det var fantastiskt att komma i kontakt med de bästa dansarna i hela världen. NDT var och är ett av de mest inflytelserika och inspirerande kompanierna. Att sedan hoppa fram och tillbaka mellan den här typen av danskompanier och operahusen har nog gjort att jag kunnat ifrågasätta mycket, säger Alexander Ekman som kallats för ”balettpojken som sköt ut sig ur operavärlden men ständigt kommer tillbaka”. 

I film- och tv-serier är dansvärlden – från ”De röda skorna till ”Black swan” och serien ”Flesh and bone” – präglad av auktoritära chefer, mördande konkurrens och självdestruktivitet. Det är sällan någon rolig lekplats, som i dina föreställningar?

– Ja, det är mycket lidande...  Men man måste titta närmare på historien för att förstå var vi kommer ifrån. Operahusen är byggda way back, det är en kultur med väldigt gamla traditioner, förklarar han.

– Titta bara på Parisoperan med sitt stjärnsystem, étoile-dansare som i princip är garanterade tunga positioner. Det är en otrolig status, säger Alexander Ekman som samtidigt säger att han uppnådde ett av sitt livs mål när han kom till ”The mothership of dance” för tre år sedan.

– Det är så stort och prestigefullt, men man kan ju också fundera på om det är den bästa miljön för skapande? säger Alexander Ekman, som ifrågasätter att dansvärlden fortfarande är så uppbyggd kring hierarkiska institutioner. En värld som skapar mycket rädsla, maktlöshet och en tystnadskultur som uppmärksammats på senare år.

Foto: Paul Hansen

Han säger att han personligen lidit mycket av det tidigare. Samtidigt har det varit något som han kunnat ”rebella” mot, något som gett en stark drivkraft. Han tycker att bristen på demokrati och öppenhet framför allt påverkar skapelseprocesserna. 

– Dansarna kan tro att de måste vara tysta och inte säga emot. För mig blir det ett problem, jag vill alltid ställa frågor kring arbetet, testa idéer, fråga om steg, men om det inte finns någon kommunikation så blir det ju inget möte...

På frågan om hur han själv är som chef beskriver han sig som inlyssnande, men stenhård i pressade lägen. Han har lätt att själv identifiera sig med dansarna.

– Jag vet ju själv hur det är att stå där naken, man kan vara så jäkla rädd, som dansare blir man ju bedömd hela tiden. Mitt jobb är att få folk att lita på mig så att de vågar dansa fritt, från hjärtat, det är då det blir verkligt vackert.

Han säger att det också gäller publiken. Man vet, menar han, att man befinner sig i en demokrati om folk vågar bua på teatern. Själv kan han bara minnas att han blivit rejält utbuad en gång. Det var på Wiener Staatsoper, ett mycket konservativt operahus, som satte upp ”Cacti”, ett av hans mest spelade verk. 

– Det var två herrar längst bak som bestämt sig för att göra sina röster hörda. De hade till och med tagit på sig höga svarta hattar. Men när de buade började några andra i publiken ropa ”bravo”, ”bravo” i stället. Det var som ett battle i salongen, det var otroligt spännande. Det blev ”lit theatre”, en upptänd föreställning, och det är precis det jag alltid strävar efter att åstadkomma. Teatern får aldrig vara tråkig.

Alexander Ekman hämtar mycket av sin inspiration från filmvärlden. Han har tidigare berättat hur han fått smak för stora synkrona dansscener från bland andra den amerikanska regissören och koreografen Busby Berkeley som revolutionerade filmmusikalen under Hollywoods guldålder. En mästare som med militärisk precision skapade filmhistoriens mest spektakulära massdansnummer – ofta filmade ovanifrån – under framför allt 30- och 40-talet i filmer som ”42:nd Street” och ”Gold diggers 36”. 

Foto: Paul Hansen

Själv filmar han oavbrutet med sin mobil och lägger ut idéer, rörelser, slapstick på sitt roliga Instagramkonto som blivit som ett filmarkiv i fickformat över hans kreativitet.

Humor, eller snarare situationskomiken, löper som röd tråd genom det mesta han gör. Det som ser lekande lätt ut är dock inte helt okomplicerat.

– Mina grejer är ju egentligen inte roliga. Det är nog det värsta jag vet när folk försöker vara roliga, det kan bli så obekvämt och pinsamt. För mig är det alltid situationerna som är märkliga och roliga. Inte de som står på scenen. Allt kan falla pladask om dansarna börjar reagera på publikens skratt och lägger till rörelser, säger han och håller fram den legendariska tyska koreografen Pina Bauschs blandning av allvar och komedi som en förebild.

Hur hittade du din egen röst som koreograf?

– Redan när jag var 21 år och gjorde mina första workshopföreställningar var det reaktionerna i salongen som jag gick i gång på. Svaret från publiken, gemenskapen, närvarokänslan, säger Alexander Ekman.

Hans första helaftonsverk för Cullbergbaletten 2010 fokuserade just på begrepp som underhållning med en delvis glittrig show med Bollyoodmusik och rap. Han har strävat efter att göra sig fri från så många finkulturella regler som möjligt.

I det vita arbetsrummet klappar han sig plötsligt blixtsnabbt på olika delar av överkroppen för att illustrera vad han vill åt, för att beskriva en typisk Alexander Ekman-move, en dynamisk rörelse som hela tiden vill kommunicera.

– Jag har försökt göra de föreställningar jag själv vill se. Underhållande men med en allvarlig botten, verk som i bästa fall speglar den jag är - om jag lyckas skapa från en ärlig plats vill säga.

Du säger ”om” och inte ”när”...?

– Ja, det är lätt att gå vilse, lätt att bli förförd av pengar, ego, status. Det är väldigt intressant det här med framgång. Det skapar inte bara förväntningar hos publiken utan också hos mig själv. 

Foto: Paul Hansen

Alexander Ekman, som tillbringat mycket tid i kappsäck ute i världen men är bosatt i Stockholm, säger att han just nu tänker mycket på begrepp som trygghet och integritet. Kanske för att han själv befinner sig i en brytningstid. Han kallar det att gå från akt 1 till akt 2 i livet, en sökarperiod där det mesta ligger öppet, både professionellt och privat. Han talar om att ”kliva i vuxenskorna”.

Lappen på väggen med festreceptet visar sig vara förstudier till en idé om att uppdatera det gamla krogshowkonceptet. Men i en byrålåda finns också ett filmmanus med mycket dans. Han har definitivt ett sug efter att skapa verk som består och aldrig förändras.

– Just det där att någon skulle kunna kolla på en Ekmanfilm om 300 år... det är lockande. 

 

Bild 1 av 7 Alexander Ekman.
Foto: Paul Hansen
Bild 2 av 7
Foto: Paul Hansen
Bild 3 av 7
Foto: Paul Hansen
Bild 4 av 7
Foto: Paul Hansen
Bild 5 av 7
Foto: Paul Hansen
Bild 6 av 7
Foto: Paul Hansen
Bild 7 av 7
Foto: Paul Hansen