Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Det döende partiet

Jeremy Corbyn leder ett tudelat Labour.
Jeremy Corbyn leder ett tudelat Labour. Foto: Harald Joergens/Alamy

Brittiska Labour under partiledaren Jeremy Corbyn är det parti som Margaret Thatcher krossade 1983. Det är ett parti som aldrig mer kommer att inneha regeringsmakten, skriver Andrew Brown.

Det brittiska Labourpartiet befinner sig i en desperat situation. Den som tror att det finns något hopp överhuvudtaget, har inte fattat vad som nu sker. Under det senaste året har partiet slitits isär av en strid mellan två falanger. Den ena har ingen aning om hur man vinner ett val och den andra har inget intresse av att göra det. Partiet i parlamentet är i krig mot partiet utanför. I en tid av nationella och internationella kriser ger sig partiet in i en process av ledarskapsval som kommer att vara till september och hade förlamat varje försök att fatta några beslut till dess, om det hade funnits några.

Läs mer: Smith utmanar Corbyn

Resultatet av denna utdragna strid kommer högst troligen att bli en kraftfull bekräftelse av dagens dödläge. Om ingen oförutsägbar katastrof inträffar, kommer Theresa May att sitta som premiärminister fram till minst 2025 och det kommer aldrig mer att finnas ett Labour i regeringsställning. Detta är alla i partiet medvetna om. Ändå fortsätter de med sina hemska, desperata, löjliga strider eftersom de inte kan se något hopp överhuvudtaget.

Hur hamnade vi här? Det självklara svaret är ”Jeremy Corbyn” men som person är han lika mycket av en gåta som någon av hans motståndare. Han är en av de tråkigaste politiker jag någonsin träffat, eftersom han är en man som aldrig har haft fel. Han kommer från en värld där syftet med det politiska uttrycket inte är att övertyga folk, inte heller att inspirera dem, utan snarare att hitta det rätta sättet att säga att man har moraliskt rätt och alltid har haft det. Såvitt jag kan se så tror han helt enkelt inte att det kan existera några politiker eller några väljare till höger om Tony Blair. Det är omöjligt att föreställa sig honom tilltala någon som röstade mot Labour i förra valet – men utan sådana väljare kan Labour inte vinna.

Det är bara de större politiska krafternas strömningar som ger honom någon trovärdighet. Främst av dessa är, som vanligt, Margaret Thatchers vålnad. Det Labour som Corbyn fortfarande representerar är det parti som Thatcher krossade i 1983 års val. Labours partiprogram det året förordade ett tillbakadragande från EEC (den tidens EU) och ett uppgivande av avskräckande kärnvapen. Bankerna skulle förstatligas och import- och valutakontroller införas. Det var ett ohyggligt impopulärt program ihågkommet som ”historiens längsta självmordsbrev”, med en av dess ångerfulla författares ord.

Labour samlade 27 procent av rösterna mot Thatchers 42 och det tog fjorton år att återta makten under Tony Blair, som på många sätt gick emot sitt parti för att vinna nationens förtroende (vi kan närmare studera den frasens ironier senare).

Tony Blair, och Neil Kinnock före honom, lärde sig av åren med Thatcher att partiet hade haft fel. Det hade haft fel om politiken och fel i retoriken. Vad Corbyn har lärt sig av 1983, emellertid, är att väljarna hade fel. Han tog plats i parlamentet detta för Labourpartiet så katastrofala år. I hans valkrets Islington North är det enda val som betyder något det som utnämner Labourkandidaten. Vinnaren hamnar oundvikligen åter i parlamentet.

Om ingen oförutsägbar katastrof inträffar, kommer Theresa May att sitta som premiärminister fram till minst 2025.

Med säkert stöd från det lokala partiet kunde Corbyn och en liten grupp ledamöter med samma åsikter ägna 30 år åt att i parlamentet rösta emot det egna partiets program – 535 gånger sedan 1997, vilket är oftare än till och med David Cameron klarade av. Detta är bara en av anledningarna till att hans kolleger i parlamentet är måttligt imponerade av hans vädjan om lojalitet.

Den andra huvudorsaken är den osedvanliga självupptagenheten och brutaliteten hos gruppen kring Corbyn, vilken i allmän mening främst anses bestå av en annan Labourledamot från London, John McDonnell, och hans presstalesman den tidigare Guardian-journalisten Seumas Milne.

Under de senaste veckorna har ganska fasaväckande skildringar kommit fram, om hur ledarskapet under Corbyn har hanterat skuggministrar: Thangam Debonnaire utsågs till kulturminister (utan att rådfrågas eller ens informeras) medan hon genomgick cancerbehandling, för att avskedas dagen därpå – återigen utan att få veta något – sedan Corbyn upptäckt att han gett henne delar av någon annans jobb. Därefter måste han få förklarat för sig att han, som varande partiledare, kunde återanställa henne. Det gjorde han. Men hon hoppade av efter folkomröstningen i alla fall, framför allt för att han hade tagit fem dagars semester tre veckor före valet. Det är fullkomligt klart att han inte tror på EU och inte ville att Storbritannien skulle vara kvar, trots partiets officiella utfästelse om att vilja stanna.

Foto: Chris MaluszynskiTony Biggins, Felicity Premru och Lilian Jones knackar dörr för Labour i Hackney i London, inför folkomröstningen om EU-medlemskap. Foto: Chris Maluszynski

Skvallret i Westminster säger att Corbyn hellre än gärna skulle avgå, men att McDonnell och Milne tvingar honom att sitta kvar på posten: ty när han väl försvinner kommer deras strömning att rensas bort från vad som än återstår av partiet. Men mer står på spel än simpla personliga ambitioner.

Betraktad från Islington North var den stora lärdomen från Thatcheråren att väljarna hade fel. Svaret var inte att erbjuda existerande väljare vad de önskade, utan att hitta nya väljare – som Bertolt Brecht en gång ironiskt rekommenderade. Och förra sommaren trodde de att dessa väljare slutligen hade lokaliserats. 200 000 människor betalade tre pund för att ansluta sig till partiet och nästan samtliga röstade för Corbyn. De andra kandidaterna blev knockade och kastade åt sidan. De nya medlemmarna är människor för vilka ”Blairit” är det fulaste man kan kalla någon, som ”fascist” var för deras föräldrar eller kanske mor- och farföräldrar. Men bortsett från utrotandet av Blairiterna är det svårt att veta vad de står för.

Corbyns grupp är ganska öppen om att de inte är intresserade av att vinna val utanför partiet. Jon Lansman, som är ansvarig för Corbyns supportergrupp Momentum, sade nyligen att vinnandet av allmänna val bara är viktigt för ”politiska eliter som vill behålla makten för sig själva”. Ändå ansvarar denna klick, som föraktar parlamentet så, för den officiella politiska oppositionen. Allt detta är ett resultat av det brittiska valsystemet.

Eftersom alla parlamentsledamöter väljs i geografiska valkretsar enligt personvalsprincipen, kommer de flesta av stolarna i parlamentet aldrig att byta parti: val avgörs av blott hundra eller så av de 650 valkretsarna i parlamentet. Överallt annars är rösterna bortkastade.

Denna groteska orättvisa ger makt till två sorters människor: väljarna av kandidater till de osäkra stolarna och de partimedlemmar som väljer kandidaterna till de säkra stolarna. Den ständiga och outtalade krigföringen mellan dessa grupper är vad som formar brittisk politik i både Labour och det konservativa partiet. Men samma matematik håller också samman partierna, eftersom tredjepartier är chanslösa från början oavsett deras stöd, om de inte har en geografisk bas. Fyra miljoner människor röstade för Ukip vid förra valet och belönades med en ledamot i parlamentet.

Men någon gång ibland begravs de gamla tvärsäkerheterna av en jordbävning. Det hände i förra valet, när Labour förlorade 40 av sina 41 stolar i Skottland. Det kan hända vid nästa val, om partiets en gång bergfasta bas i norra England lutar åt Ukip istället. Fruktan för detta är vad som tvingar Corbyns motståndare till en strid de nästan säkert kommer att förlora. Corbyns supportrar fruktar också för en parlamentarisk seger, förstås. Det är bara det att de tror att de har ett alternativ – precis som Brexitörerna gjorde.

Översättning: Jonas Thente

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.