Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

”Det fanns inget bullshit över Gandolfini”

James Gandolfini är död, 51 år gammal. I onsdags drabbades "Sopranos"-stjärnan av en trolig hjärtattack under ett besök i Rom. Nicholas Wennö minns ett möte med det italienskättade skådespelargeniet från New Jersey i en trädgård i Venedig.

James Gandolfinis liv har gått ner i svartruta. Hans plötsliga död känns lika abrupt och oväntad som när tv-serien "Sopranos" släcktes ner för gott i den överraskande slutscenen som slutade i totalt mörker.
James Gandolfini dog i Rom när han var på väg till filmfestivalen i Taormina på Sicilien där han skulle delta i samtal tillsammans med regissören Gabriele Muccino. Filmstjärnan hade nyligen avslutat inspelningen av "Animal rescue" med Noomi Rapace och jobbade på HBO:s kommande upplaga av BBC-serien "Criminal justice".
Få andra skådespelare är lika för evigt förknippade med en enda roll som Gandolfini är med den prozactuggande "sophanteringskonsulten" Tony Soprano. Med sin briljanta rolltolkning hjälpte han till att revolutionera tv-dramat – symboliskt nog just när 1900-talet drog sin sista suck. Serien om maffiabossen som gick i terapi var den första riktigt moderna tv-serien, lika komplex som romankonsten.

Med sin starka närvaro och sin imposanta gestalt gjorde han Tony Soprano till en av tv-historiens mest fascinerade och sammansatta rollfigurer, kanske den mest fängslande av dem alla. En aggressiv alfahanne, psykopatchef, kärleksfull familjefar och en liten sårbar pojke i en och samma kompakta kroppshydda. Under 8 år och 86 avsnitt var Tony Soprano allas vår favoritpatient som fick en hel värld att engagera sig i frågan huruvida han var behandlingsbar. På ett kusligt övertygande sätt lyckades han gestalta en vandrande sjukjournal med alla sorters störningar från panikångest och asocialt beteende, till narcissim och borderline-symtom. Och samtidigt var han en av oss, en medelålders man som slet med livspusslet, relationen, strul på jobbet och triviala vardagsbekymmer.

Serieskaparen David Chase utnämner honom till ett geni. Det är lätt att hålla med, även om James Gandolfini inte riktigt kom till sin fulla rätt på bioduken. Trots en del minnesvärda filmroller i filmer som "Romance and cigarettes", "In the loop", "The man who wasn't there" och "Zero dark thirty" så var han en skådespelare som vann i längden.

Han halkade in i skådespelaryrket på ett bananskal i 25 års ålder efter att ha träffat "en massa intressanta knäppgökar". Innan dess hade han bland annat jobbat som lastbilschaufför, dörrvakt, bartender, nattklubbsboss och läst på universitetet.
Hans karriär inleddes 1992 med en Broadway-version av "Linje Lusta" som även turnerade i Skandinavien för sömniga pensionärer. Något år senare fick han sitt genombrott i Tony Scotts "True Romance" med manus av Quentin Tarantino.
När jag träffade Gandolfini i Venedig i samband med John Turturros hybridmusikal "Romance and cigarrettes" i mitten av 00-talet stod han på toppen som en av USA:s mest hyllade skådespelare. Det var absolut inget som steg honom åt huvudet. Tvärtom, var han en skygg och ödmjuk person som förundrades över hur någon ville lyssna på hans "bla, bla, bla". Han lufsade runt barfota som en tam grizzlybjörn i turkos utanpåskjorta i samma hotellträdgård där Visconti spelade in "Döden i Venedig" men gav snarare intrycket av att vara på barbeque-party i New Jersey.
I "Romance and cigarrettes" gjorde han ett vasst porträtt av en kedjerökande och tondöv stålarbetare med en dinosauries sexdrift som slets mellan sin eldiga älskarinna (Kate Winslet) och sin strävsamma hustru (Susan Sarandon). Men alla ville egentligen prata om Tony Soprano. På ett underfundigt och knapphändigt sätt berättade han om hur rollen förändrat hans liv, gjort honom "lite bossig", lärt honom mycket om aggressivitet och om psykologi. Han berättade att det var som om hela serien var som ett underligt sammanträffande, som om det var förutbestämt.

– David Chase skrev ett manus som hade så många beröringspunkter med mitt liv - även om jag aldrig varit någon våldsam person. Vi spelar in "Sopranos" på samma ställen som jag hängde på som ung - pizzerior och några shopping center. Gamla vänner från high school kommer förbi och hälsar, och jag känner mig fortfarande som en av dem. Jag älskar New Jersey, berättade Gandolfini som inte stod ut med det artificiella Los Angeles där solen alltid skiner.

Det fanns inget bullshit över James Gandolfini. Han svarade vänligt på frågorna och försökte inte mystifiera skådespeleriet. I början av karriären var han aningen mer pompös och förklarade för sin familj att de kanske skulle kunna få lite obehag om han skulle spela "någon udda roll som fick stort genomslag".

– Alla skrattade bakom min rygg: Vilken tönt, vem tror han att han är? Och nu får de lite trubbel, vilket jag är väldigt nöjd med, log James Gandolfini på sitt välbekanta sätt.
Enda gången han visade prov på Tony Sopranos explosiva temperament var när en israelisk journalist undrade om han var omskuren - precis som rollfiguren Nick Murder i "Romance and cigarettes".

Gandolfini blev svart i synen och väste: "What the fuck?!? Are you kidding me?"
Annars var hans stilideal Gary Cooper, "den tysta, starka typen, en riktig amerikan". Och så här svarade han på frågan om vad han skulle göra om han fick veta att hans dagar var räknade:
– Åka till Amsterdam, skämtade Gandolfini kryptiskt innan han blev allvarligare.
– Nej, jag skulle förstås tillbringa all tid med min son.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.