Paris, Hongkong, Beirut, Bagdad, Quito, Santiago de Chile, Barcelona, Bogotá… Sedan några månader tillbaka är vi vittnen till protester och upplopp i olika delar av världen. Anledningarna till missnöjet är av både ekonomisk och politisk natur, och skiljer sig från land till land. Men mycket tyder på att det finns en underliggande global malaise, ett allmänt behov att protestera mot de aktuella samhällsförhållandena. 

Iscensättningen av missnöjet känns bekant oavsett varifrån bilderna av protesterna kommer även om detaljerna kan variera. Man använder liknande protestrepertoarer. Begreppet är historikern Charles Tillys (1929-2008) och syftar på de handlingsprogram med vilka massrörelser söker göra sig hörda: från petitioner, affischer och tweets till ockupationer, sabotage och vandalism. Tilly menade att dessa repertoarer utvecklas efter omständigheterna och över tid, men är sällan helt nya. Samtida rörelser lär från varandra och från tidigare rörelsers erfarenheter. I denna överföring spelar det visuella och estetiska en central roll, från graffiti till färger och klädsel. 

En tematisk kartläggning av massrörelsers symboler och estetiska attribut kan således ge en fullare helhetsbild av protestlandskapet i dag. En metod som inspirerats av konsthistorikern Aby Warburgs (1866-1929) arbeten. Warburg ansåg att bilder och symboler migrerar mellan kulturer och tidsepoker på ibland tillfälliga och oväntade sätt. Vissa ikoner införs i nya kulturella sammanhang där de får en annan betydelse. Andra försvinner för att senare komma tillbaka med nya meningar. 

Franska revolutionen i slutet på 1700-talet utgör ett slående historiskt exempel på både protestrepertoar- och bildöverföring. Revolutionen gav inte bara upphov till likartade revolter i andra länder tack vare tidskrifter, tavlor och resenärer. Sans-culotterna som protesterade mot den gamla regimen blev också en etisk och estetisk förebild för den republikanska medborgaren. Deras enkla klädstil inspirerade modet i Europa och de självständiga kolonierna under perioden. De randiga långbyxorna skiljde sans-culotterna från aristokraterna som bar kortbyxor (culottes) och strumpor. Den röda frygiska mössan blev en av revolutionens symboler. Det var ett traditionellt plagg i vissa franska regioner, men associerades under revolutionen med pileus-mössan, som de frigjorda romerska slavarna bar under Antiken. Den frygiska mössan lever kvar än i dag i ett flertal republikers emblem.

I dagens mediala och digitala värld sker överföringen av protestrepertoarer och estetik mycket snabbt och utgör ofta en medveten ingrediens i rörelsernas strategier. Aktivister och demonstranter vet att de observeras och att medierna är ute efter ikoniska bilder. Man väljer slagord, fanor, masker som man förutser kommer att fånga fotografernas och journalisternas intresse. När medierna gång på gång visar liknande bilder av en rörelse, förstärks en viss estetisk repertoar och blir mer och mer igenkännlig globalt, precis som ett varumärke. 

Detta kan ses som en banalisering av rörelsen, men protestmärket möjliggör samtidigt samarbeten som bidrar till att samtliga rörelser får större effekt och synlighet. Flera av rörelserna i dag säger sig vara inspirerade av de gula västarna i Frankrike, till exempel, och en del demonstranter visar detta genom att klä sig i det självlysande plagget. När demonstranterna i Hongkong viftar med katalanska självständighetsflaggor visar de förstås solidaritet med separatisterna på andra sidan jordklotet.

Samspelet mellan å ena sidan mediernas visuella konstruktion av rörelser och å andra sidan rörelsernas tidigare och nuvarande protestestetik var tydligt under den protestvåg som sköljde över världen för knappt ett årtionde sedan. Denna inleddes i början av 2011 när folk gick ut på gatorna i arabvärlden i vad som snabbt kallades den arabiska våren. Upploppen i Mellanöstern och Nordafrika inspirerade några månader senare ”de indignerades” protester i södra Europa, vilka i sin tur gav upphov till occupyrörelsen i London, New York och ett flertal andra städer under hösten. 

I samtliga rörelser fick bloggare en ledande roll och man använde sig för första gången massivt av sociala medier för att kalla till protesterna. Gator och torg ockuperades i dagar och veckor, ibland månader i sträck. Facebook och Twitter blev slagord på skyltar och väggar i arabiska städer och demonstranter både där och i indignados och occupy-protesterna bar Anonymous masker – och Julian Assange firades som en universell stjärna. 

Det cybernetiska bildspråket samexisterade med det historiska. Anonymous-maskerna syftade på Alan Moores dystopiska serieroman ”V for Vendetta” som utspelas i ett framtida fascistiskt Storbritannien. Den bygger i sin tur på historien om Guy Fawkes, en katolsk konspiratör som avrättades år 1606 för att ha velat spränga överhuset i det engelska parlamentet. Mediernas kraftfulla bilder av folkmassorna på Tahrirtorget i Kairo, som viftande med den egyptiska trikoloren, liknade rekonstruktioner av Eugène Delacroix’s tavla ”Friheten på barrikaderna”, en hyllning till den franska revolutionen. Fotografierna av unga kvinnor sittande på unga mäns axlar kopplades till studentrörelsen under maj 1968 när ungdomen utmanade den rådande politiska kulturen.

Kontinuiteterna mellan protestvågen år 2011 och den som äger rum i dag är uppenbara. Vissa frågar sig om det inte handlar om en ny fas i samma demonstration mot ett korrupt ekonomiskt och politiskt system – och bristen på alternativa samhällsmodeller. Vi saknar ännu historiska perspektiv för att avgöra huruvida 2010-talet kommer att ses som en global revolutionär period. 

Vad som verkar klart är att hybridiseringen av massrörelser – där det digitala och det reella förefaller mer och mer integrerat – fortsätter. Sociala medier gör det lättare för rörelser att starta anonymt. Ett synligt ledarskap är inte längre lika nödvändigt, vilket gör det svårare för myndigheterna att stoppa protestaktioner – men även att förhandla med rörelserna. Aktivister och demonstranter är alltmer medvetna om att deras aktioner sänds och mottas globalt och att deras meddelande stärks om det är lättförståeligt. Ute på gator och torg, särskilt i storstäderna, växlar man således mellan plakat på sitt hemspråk och på engelska. Enkla, slående slagord vars förkortningar lätt kan göras om till hashtags dominerar: #FreeHongKong, #lebaneserevolution, #ChileWokeUp, #SpainSitAndTalk. 

Nationella flaggor utgör fortfarande ett viktigt attribut för många rörelser och tyder på att man alltjämt uppträder inom nationalstatens ramar eller i vissa fall, som de andinska urbefolkningarnas mångfärgade wiphala, inom den etniska nationens ramar. Tillsammans med de traditionella kastrullkonserterna – särskilt populära i Latinamerika – och de nu allestädes närvarande Anonymous-maskerna har nya, efterhand globalt igenkännliga symboler uppstått. 

Paraplyerna som demonstranterna i Hongkong började använda 2014 (för att skydda sig mot polisens pepparsprejattacker) gav namn åt rörelsen. Ett helt vardagligt föremål för invånarna i den forna brittiska kolonin står i dag enligt rörelsen för passivt motstånd. De lokala myndigheterna ser paraplyet som ett potentiellt vapen och vissa e-handlare har slutat sälja dem. Paraplyhaven kan även leda tankarna till klimatförändring och evigt, förorenat regn, precis som Greta Thunbergs gula regnkappa. 

Att den gula västen som Ghislain Coutard, en anonym demonstrant, spontant slängde fram på instrumentbrädan i sin bil i en kort video i november 2018 skulle bli till en ny revolutionssymbol, kunde han väl knappt ana då (i Frankrike är plagget obligatoriskt att ha i bilen inför nödsituationer). Det är förstås också ett vanligt arbetsplagg inom många yrken. Gult är även de katalanska separatisternas signaturfärg. I det tjugoförsta århundradet verkar gult ha tagit över rött som upploppsfärg. Marknadspsykologin säger att gult är den klaraste och synligaste färgen i vårt spektrum och att den associeras med glädje och optimism. 

Gul är just reklamtavlan som den pajasutklädde Arthur Fleck jonglerar med i en av de första scenerna i filmen ”Joker”, precis innan han blir nedslagen av ett gäng latino-tonåringar. Det är inte en tillfällighet att ”Joker” blev årets film i många länder under 2019. I Flecks livshistoria känner många av globaliseringens offer som nu protesterar igen sig. Det nihilistiska våld som Flecks persona, Jokern, så småningom inspirerar folkmassorna till föds ur djup desperation, en känsla av att vara osynlig för samhället. Joker-sminkade demonstranter kunde ses under de gula västarnas senaste demonstrationer i Frankrike. Bland dem fanns vissa som bar på samma plakat som Fleck: ”Everything must go”.