Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Det lilla förlaget som vidgade det stora imperiet

Bloomsburygruppen, där Virginia Woolf ingick, brukar anklagas för att vara en samling ­överklassesteter som romantiserade good old England. Men sanningen är att de tidigt skapade en dialog med koloniernas författare, skriver Ingela Lind.

Idén var terapi. Men snart blev förlaget Hogarth Press en av modernismens viktigaste kanaler i Europa.

Berättelsen är klassisk:

Leonard Woolf fruktade att hustrun Virginia skulle återfalla i psykisk sjukdom. Hon gick helt upp i sitt skrivande – författade från klockan tio på morgonen till klockan ett. Därefter skrev hon på maskin vad hon på morgonen präntat för hand. Under sina timslånga eftermiddagspromenader fortsatte hon att låta den aktuella boken cirkla runt i huvudet. Den absorberade henne fullständigt, och Leonard var tvungen att hitta ett projekt som kunde få hennes uppretade hjärna att vila.

Båda ville lära sig trycka böcker. Nu fick de veta att tryckning bara var till för fackföreningsmedlemmar och inte passade två medelålders medelklasspersoner. Men i mars 1917 köpte de ändå en handpress och ställde den på matsalsbordet i hemmet, The Hogarth House i Richmond (därav firmanamnet). Snabbt lärde de sig hantverket med hjälp av en instruktionsbok. Och efter en månad kunde de trycka sitt första alster, en trettiotvåsidig pamflett med två berättelser – Virginia Woolfs ”The mark on the wall” och Leonard Woolfs ”Three jews”.

Så var de i gång. Förstlingsverket trycktes i hundrafemtio exemplar och blev samlarobjekt redan efter fem år. De använde utvalt japanskt papper, band böckerna för hand och bjöd in vänner och bekanta som prenumeranter. Redan år 1923 fungerade Hogarth Press likt andra förlag – men med en ovanligt personlig profil.

Hogarth Press vågade när andra fegade ut. Först satsade man på översättningar av ryska författare, som Tolstoj, Gorkij, Tjechov och Dostojevskij. Men snart flockades vännerna och deras vänner med sina manuskript: Clive Bell, Julian Bell, Roger Fry, Maynard Keynes, Harold Nicolson, E M Forster, Katherine Mansfield, Herbert Read och Marjorie Strachey. Så kom också Robert Graves, Gertrude Stein, C Day-Lewis, Stephen Spender, W H Auden, Christopher Isherwood, H G Wells, Rebecka West och T S Eliot.

Men först på 30-talet började Hogarth Press gå runt. Därtill bidrog Vita Sackville-West, vars bästsäljare, ”The Edwar­dians”, på två månader sålde i 20 000 ex. Efter ”The voyage out” och ”Night and day” gav även Virginia Woolf ut sina böcker på Hogarth Press. Det, menade hon, skänkte henne en frihet som hon annars aldrig skulle ha fått. Men till en början sålde hon dåligt.

Virginias bror, svägerska och två nära vänner utbildade sig till freudianska psykoanalytiker. Själv genomgick hon aldrig psykoanalys, eftersom den ansågs farlig för personer med självmordstendenser. Paret Woolf träffade dock Freud i London kort före hans död. Och en höjdpunkt i förlagets historia är förutom T S Eliots ”The waste land” (1923) utgivningen av Freuds samlade verk.

Man gav också ut serier, till exempel ”The Hogarth essays” med omslag av Vanessa Bell, ”Hogarth living poets” och ”The new Hogarth library” med författare som Rainer Maria Rilke, Herman Melville, Arthur Rimbaud och Federico García Lorca.

En plump i protokollet är refusen av James Joyce, som Virginia Woolf betraktade som en konkurrent. Hon erkände ”Ulysses” skönhet men tyckte att den också rymde en smart, vulgär och unket maskulin grovhet. Dock förstod hon att boken borde tryckas, även om Hogarth Press inte klarade av det, rent tekniskt.

När hon läst delar av manuskriptet skrev hon till Roger Fry:

”Jag har läst Joyces roman. Den är intressant som ett experiment; han utelämnar berättelsen och försöker förmedla tankarna, men jag vet inte om han har något särskilt intressant att säga, och när allt kommer omkring är inte en hunds p-ande så annorlunda än en mans p-ande. Tre hundra sidor av det kan bli trist. Hur som helst är det för långt för oss att försöka oss på, även om jag tycker att någon borde ge ut en del av det.”

1927 gick Hogarth Press för första gången med vinst – liksom Virginias författarskap. Vid fyrtiosju års ålder tjänade hon nu 545 pund på sina böcker. Tre år senare klagade hon över att Hogarth Press tog all hennes tid. Därför anställdes John Lehmann som hjälp. Och 1932 slutade paret Woolf att sätta böcker för hand.

Snart började Virginia Woolf dra sig tillbaka, och 1938 gick Lehmann in som Leonards partner. En rådgivande grupp med bland andra Stephen Spender, Christopher Isherwood och W H Auden erbjöd Virginia mer skrivtid. Men Leonard Woolf hade konflikter med Lehmann, liksom med de flesta män som arbetade på förlaget. Leonard var en arbetsmyra och perfektionist och krävde lika mycket av andra som av sig själv.

Efter Virginias död sålde han Hogarth Press till Chatto and Windus, som senare gick upp i Random House. Leonard Woolf kvarstod dock som direktör.

Hogarth Press var alltså ett litet alternativt, modernistiskt förlag. Men det hade en enastående utgivning. Dess spektrum var brett – poesi, romaner, kritik, politik, konst, kultur, filosofi, psykologi. Och det blev mycket. Fyrahundrafemtio titlar på tjugofem år!

Liknande små modernistiska förlag fanns samtidigt i Europa och USA. Men paret Woolfs inspiration till en tryckpress i hemmet tror jag kom från Kelmscott Press, som Wiliam Morris grundade redan år 1891.

Detta trots att Bloomsburygruppen ofta förnekade William Morris. Han tillhörde den fadersgeneration de ville göra upp med. Själva definierade de gärna Hogarth Press som raka motsatsen till Morris hantverksmässigt utsökta böcker. Hogarth Press skulle vara ”mycket mer insida än utsida” – alltså mer amatörmässig till formen och med mycket större betoning på innehållet än den förfinade bokkonsten från Kelm­scott Press.

Och även om Morris fortfarande fanns i bakgrunden är det verkligen den lätta touchen och den liksom tillfälliga kopplingen mellan djupsinnigt innehåll och lekfull dräkt som ger Hogarth Press dess speciella profil (till exempel Vanessa Bells omslag).

Förlaget har ofta betraktats som paret Woolfs bisyssla. De två ytterligt produktiva författarna var ju båda professionella skribenter, men som förläggare och boktryckare var de rena autodidakter. Och man måste beundra deras djärvhet. På senare år har Hogarth Press till och med börjat betraktas som ett av modernismens hetaste nätverk. En motsvarighet till 1700-talets fria salonger, där nya ideer kunde stötas mot gamla och slapp offentlig censur. En alternativ mötesplats som uppstod ur risktagande och egensinnighet.

Att Hogarth Press sköttes så personligt var helt avgörande. Förlaget speglade paret Woolfs engagemang och vindlande tankar, var den luft de andades. Deras kontaktytor vidgades med tiden, men själva stannade de som spindlar i nätet. Och förläggandet påverkade även deras egna författarskap.

Förlagets hållning var nyfiket eklektisk i ett ideologiskt upprört idéklimat. Woolfs drev också en krånglig uppgörelse med det engelska imperiet, som de ju ännu själva delvis var fast i.

En klichéartad kritik brukar gå ut på att Bloomsburygruppen var en liten grupp piprökande hedonister som älskade att vänslas bland pösiga soffor och mjuka kullar på engelsk landsbygd. Och kanske var det så – också.

Men jag läser nya forskare som hävdar att Hogarth Press blev så betydelsefullt för att det utgjorde motsatsen till en stängd elitistisk institution och i stället var en öppen kontaktzon mellan människor och idéer. En knutpunkt för ombildningar och interaktioner mellan konst och politik och mellan klass och kulturella normer. Dessutom med en mjuk vänsterprofil – samt med för dåtiden unika introduktioner av kvinnliga författarskap och av barnlitteratur.

Hogarth Press var ett fönster mot Frankrike, Indien, Karibien, Ryssland, Afrika… Ett stort undantag i den då isolationistiska engelska kulturen.

På senare år har särskilt Leonard Woolfs antikolonialism lyfts fram. Vid sidan av E M Forster läses han fortfarande på allvar, till exempel i Indien.

Via förlagsarbetets rörlighet upprätthöll Virginia och Leonard Woolf det intensiva Bloomsburysamtalet. Och de två var mycket mer internationellt inriktade än vad som brukar framhållas. Hogarth Press publicerade och förde dialoger med rader av utomengelska författare. Alltså långt bortom de mysiga trianglar och fyrkanter som Bloomsburygruppen brukar placeras i.

En av dessa författare var indiern Mulk Raj Anand. Han vistades i politisk exil i England efter att ha suttit i fängelse i sitt hemland som nationalistisk agitator och Gandhianhängare. Väl i London fick han deltidsarbete som korrekturläsare på Hogarth Press. Folk strömmade ut och in genom förlagets dörrar. Men skälet till att jag stannar till vid just Mulk Raj Anand är att han utöver att publicera sina romaner på förlaget också, långt senare, ska ge ut ”Conversations in Bloomsbury”.

Där beskriver han sina möten med E M Forster, Virginia Woolf, Leonard Woolf, Clive Bell och Lytton Strachey, Aldous Huxley, D H Lawrence, T S Eliot, Eric Gill. Genomgående är hans blick exilindierns.

Anand är splittrad mellan antifascism (med tiden ska han bli en partiengagerad kommunist) och indisk nationalism. Han publicerar sin bok om Bloomsburygruppen år 1981, men den är skriven som om samtalen vore hastigt nedklottrade redan på 20-talet. Via detaljer, pauser och gester karakteriserar han de intellektuella engelsmännen och deras omedvetna kolonialism på ett sätt som bara outsidern förmår.

Upplägget är subversivt. Anand vill blotta en grundläggande konflikt mellan politik och estetik. Alla i Bloomsburygruppen, utom E M Forster och Leonard Woolf, framstår som esteter för denne indier, som särskilt besväras av det föregivet kosmopolitiska hos sina engelska skönandar till intervjuoffer.

Men genom samtalen lyser en motvillig beundran.

Med tiden kom Leonard Woolf att ifrågasätta Anands oskuldsfullhet. Själv hatade Woolf nämligen nationalism mer än något annat. Och han var definitivt ingen superestet. Snarare var han Bloomsburygruppens politiska djur. På 20-talet arbetade Woolf som sekreterare för internationella frågor i Labourpartiet. Han var också Fabianernas internationella politiska expert. Så när Leonard år 1942 skriver en introduktion till Mulk Raj Anands ”Letters on India” (Labour Book Service) är han visserligen solidarisk med Anands socialism och antiimperialism, men han är kritisk mot hans nationalism.

För mig är det närmast en självklarhet att det finns koloniala rester och reflexer hos Bloomsberries. Deras antiimperialism kan inte ha varit så fix och färdig som vår. Själva var de ju barn och arvtagare till de koloniala tjänstemän som de revolterade emot.

Mer oväntad är då Anands konversation med Virginia Woolf. Platsen för deras te är paret Woolfs vardagsrum ­ovanför förlagslokalerna på Tavistock Square. Rummet ligger i halvmörker, men den blyge Anand kan ändå urskilja en ­abstrakt målning av Duncan Grant över den öppna spisen. Han tecknar Virginia Woolf som ett väsen med långa smala fingrar och ögon som en sömngångares. En orolig ande. En sökare.

De två samtalar om den engelska kolonialtidens mest kända Indienförfattare, Rudyard Kipling. De talar också om teosofi, och Anand längtar efter att plocka ned Virginia Woolf från den gudomliga tron hon sitter på och göra henne till människa.

När de kommer in på mystik och på hinduism säger hon:

”… you hindus have the advantage of always looking inwards. You people lifted veil after veil – and some of you have seen.” Så tillägger hon att män och kvinnor kanske inte helt igenom är Bertrand Russells matematiska siffror. Att hon känner sig ensam i sin passion för känslor och det undermedvetna. Att hon skiljer sig från cynikerna omkring henne – som Leonard Woolf, Lytton Strachey, Roger Fry, Clive Bell och John Maynard Keynes.

Detta alltså enligt Mulk Raj Anands anteckningar, fyrtio år efter Virginia Woolfs självmord.

Så dricker Virginia lite mer te. Därefter vänder hon sig till Anand och frågar:

”Är inte en av era gudar androgyn?”

Och nu glider deras samtal in på tantra och på sex och indiska skapelsegudar. På Shiva Shakti och på döds- och modergudinnan Kali. Virginia tycks inte det minsta chockerad. Frustrerad som hon är över att alla runt henne är rationalister känner hon sig besläktad med hinduerna i sitt fokus på själen och på ”the flow of music in us”.

”I have a feeling that we are male-female-male, perhaps more female than male”, säger hon. Och tillägger :

”I am writing a novel, ’Orlando’, to suggest this.”

Här bränns det för mig. Dels på grund av kopplingen mellan Orlando och hinduismen, dels på grund av Anands antagande att det skulle knaka mellan Virginia Woolf och resten av Bloomsburygruppen. Men också på grund av hans skepsis mot gruppens imperiekritik.

Virginia Woolfs feminism och antiimperialism har ibland med viss rätt kritiserats utifrån hennes privilegierade klassposition. Men en sådan kritik avspeglar också våra ohistoriska krav på ett dåtida konsekvent motstånd mot kolonialismen.

Hogarth Press var en löslig mötesplats för individer, texter och idéer. Dess sikt var måhända mindre klar än vår – hundra år senare. Men i dag bör vi nog vara tacksamma över att paret Woolf tog exceptionella risker när de förde ihop en så heterogen samling författare av alla slag och inte höll isär politiska och estetiska bemödanden.

Texten är ett lätt bearbetat utdrag ur Ingela Linds ”Ta sig frihet – Bloomsburygruppen, ­Indien och konsten att leva”, som kommer ut i mars. 2008 gav hon ut ”Leka med modernismen – Virginia Woolf och Bloomsburygruppen”, båda på Albert Bonniers förlag.

Bloomsburygruppen

Bloomsburygruppen kämpade för sexuell frihet, feminism och pacifism

En löst sammansatt grupp av författare, ekonomer, kritiker, konstnärer och historiker som bildades runt 1905. I centrum fanns författarna Virginia Woolf, Leonard Woolf, E M Forster, ekonomen John Maynard Keynes, konstnärerna Duncan Grant, Clive Bell och Vanessa Bell samt konst­pedagogen Roger Fry.

Gruppen fick sitt namn från Londonstadsdelen Bloomsbury, där de först bodde. Under första världskriget flyttade flera medlemmar ut på landet, bland annat till gården Charleston i Sussex.

De var radikala förkämpar för sexuell frihet, feminism och pacifism och hyllade experimentella sätt att leva. De omsatte sina idéer i målningar, böcker, sexuella relationer, hem och trädgårdar.

Gruppen startade förlaget Hogarth Press och den kollektiva konstnärsverkstaden Omega Workshop.

Senare i vår, den 23 mars, öppnar utställningen ”Bloomsbury spirit” på konsthallen Artipelag, Värmdö, och pågår till den 30 september. Ingela Lind är extern curator.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.