Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

”Det som händer i Husby är inte konstigt”

Foto: Jonas Eriksson

Oroligheterna i Stockholmsförorterna förvånar inte Rouzbeh Agah. Han är uppvuxen i Husby och romandebuterar i sommar. Men utan förebilder och familj hade han själv aldrig tagit sig ur kriminaliteten.

Rouzbeh Agah bor på Lilla Essingen och jobbar vid Hornstull. Han har en svart träningsbag och kort lunchpaus. Sedan en månad arbetar han på ett hem för ensamkommande flyktingbarn, men han vet inte om han får stanna där. Uppmärksamheten nu och den kommande boken gör honom nervös.

– Jag begick mitt senaste brott för tio år sedan. Domen kom två år senare och syns i registret i tio år. Ett brott förstör möjligheterna till arbete i tolv år, säger han.

Två år kvar. I början berättade han för potentiella arbetsgivare att han var dömd, men då sorterades han ut direkt, så han bytte strategi och började mörka sin bakgrund så att en arbetsgivare åtminstone träffade honom innan de fattade beslut om anställning.

– Jag ska berätta för min chef i eftermiddag, säger han och ler lite.

Rouzbeh Agah kom till Sverige från Iran som fjortonåring 1993. Då var hans storebror, regissören Mani Maserrat, och deras mamma redan här. Efter en tid kom fadern och ytterligare en bror. Efter en kort tid i Akalla flyttade familjen till Husby strax norr om Stockholm.

Om tonåren sällan är någon räkmacka är de än tuffare om man saknar språk och sammanhang. Först i samband med några bråk han hamnade i kände Rouzbeh att han fick bekräftelse och status från sina jämnåriga. Så han fortsatte slåss. Först när han riskerade polisanmälan och insåg att ett svenskt medborgarskap var i fara lade han band på sig.

– Jag bet ihop i två år, tog all skit och tänkte att när jag får mitt medborgarskap, då ska alla få.

Och det var precis vad som hände: Han letade rätt på dem som retats och slog dem.

Men efter att en villkorlig dom för misshandel blivit en fängelsedom – eftersom han inte höll sig inom lagens ramar – fick hans pappa nog och ställde ultimatum: familjen eller kriminaliteten. Men det var inte bara utskällningen som gjorde att Rouzbeh valde att byta liv. Han sökte hjälp och fick en terapeut som sa: ”Har du alltid misslyckats och känt dig misslyckad?”

– Men det hade jag inte! Jag hade spelat fotboll på hög nivå, och basket. Min bror Mani höll på med sin första film, och det gick bra för min andra bror också. Jag tänkte att jag kan väl också fixa det här. Och jag ville skriva.

Han blev peppad av broderns dåvarande hustru, författaren Katarina Wennstam, och började arbeta på den historia som nu, tio år senare, ligger klar. ”FTL” – eller ”Fuck the law” – är en förortshistoria som till stor del utspelar sig i Husby och som bär drag av Jens Lapidus succébok ”Snabba cash”. ”FTL” handlar om några unga män med rätt usla förutsättningar som står inför val – eller möjligen ”val”: Hur skaffar man sig ett meningsfullt liv? Hur blir man rik? … Lycklig?

Frågorna är påtagligt aktuella.

– Inget av det som just nu händer i Husby eller de andra förorterna är konstigt. Forskningen visar på alla riskfaktorer, det socioekonomiska, segregationen, arbetslösheten. Det handlar om skolor, jämlikhet, invandring och klass – invandrarna är i hög grad den nya underklassen.

Ändå tycks reaktionen på sina håll yrvaken. Han menar att man måste försöka förstå varför ungdomarna – för detta handlar om ungdomar, betonar han – vandaliserar.

– Och det finns många olika skäl: För några är det en medveten protest mot hur samhället ser ut, andra hänger bara på. Några tycker att det är cyniskt att politiker i USA och Storbritannien möjligen får avgå efter att ha startat ett krig, medan den som bränner en bil är ”kriminell” eller jagas som ”terrorist”.

Rouzbeh Agah tillägger att det var längesen han var i Husby nu.

– De säger att det har blivit mycket tuffare sedan jag bodde där. Allt lägger ned, ingenting finns kvar.

Han bytte Husby, anstalten och kriminaliteten mot Örebro och studier i sociologi, beteendevetenskap och kriminologi.

– Fast det var otroligt svårt att bryta. Inte minst för rädslan för vad som händer med de andra, de som är kvar – konflikterna försvinner inte för att du lämnar kriminaliteten. Men jag har vänner kvar från den tiden, några har det gått bra för, några är fortfarande kriminella och några befinner sig … däremellan. Arbetslösa och så.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.