Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-18 01:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/dmitrij-gluchovskij-den-ryska-propagandan-har-samma-problem-som-traditionella-medier/

Kultur

Dmitrij Gluchovskij: Den ryska propagandan har samma problem som traditionella medier

Dmitrij Gluchovskij i en tunnel i Kista. Foto: Roger Turesson

Dmitrij Gluchovskij fann inspiration till den dystopiska ­boken ”Metro 2033” i brödkön ­efter ­Sovjets kollaps. Nu, 17 år senare, är den ryske ­författaren film-, spel- och ljudboksaktuell. DN:s Kristofer Ahlström träffade Gluchovskij på ett science fiction-­konvent i Kista.

När Dmitrij Gluchovskijs första roman gavs ut poserade han på författarporträttet med en AK 47:a. Jag minns att det kändes logiskt. Dels eftersom boken, ”Metro 2033”, var en kompromisslös berättelse i ett Ryssland efter katastrofen, där mänskligheten tvingats ner i tunnelbanegångar för att överleva. Men också för att bilden passade väl in med de ryska litterära giganterna som levde så hårt – Pusjkin och Lermontov som båda dog i dueller; Dostojevskij som satt i fängelse och skenavrättades; Tolstoj som drog ut i krig. Det kändes som något helt annat än det mjuka, svenska litterära arvet.

Men när jag påtalar det för Gluchovskij skrattar han högt.

– Tyvärr passar jag nog mer in i klichén om de svenska författarna, det var inte ens en riktig kalasjnikov jag poserade med! Men jag förstår din tanke: eftersom medierna i Ryssland alltid tjänat staten, och vi aldrig haft demokrati, så är litteraturen den enda arenan för att diskutera vad som pågår i människors liv och i samhället. Så författaren måste känna folkets lidande, genom det ser man sanningen och blir mer objektiv: sitta i fängelse, se krig eller leva nära döden. 

Han pausar och tar en smutt kaffe ur sin mugg i den stimmiga matsalen.

– På så sätt passar jag inte in så bra i den traditionen. Men det finns författare som gör det... som Zachar Prilepin, som kallas ”Putins kulturkrigare” och skryter om hur han är i Donbass och skjuter artillerield mot ukrainarna och att han mördat på fronten. Så det kanske är bättre att inte passa in i det...

Foto: ROGER TURESSON

Vi sitter i en inhägnad del av Kistamässan där det pågår ett science fiction- och seriekonvent. Han har hängt av sig sin svarta brokadkavaj på stolsryggen, bär svart t-shirt och en silverlänk kring handleden. Är lätt jetlaggad efter en resa från Kalifornien där han deltagit på Burning man, ett psykedeliskt ökenkollo för Silicon Valley-entreprenörer och Instagramkändisar. 

Gluchovskij har med sin ”Metro”-romantrilogi skapat ett eget universum som förökat sig i framgångsrika tv-spel, seriealbum, en kommande storfilm och ett ljudboksprojekt han nu skrivit för Storytel, ”Utpost”, som släpps 25 september. 

Det var inte svårt för Gluchovskij att beskriva postapokalypsen. Som han säger: han har redan upplevt den, i livet efter Sovjetunionens kollaps.

– Valutan föll, städer förföll, det fanns inget gatljus, fasader krackelerade och väggar rasade för det fanns inga pengar till att underhålla och rusta upp. Jag stod i köer till brödbutiken och slaktaren för att få mat. Så att föreställa sig livet i ”Metro”, där man är inlåst i tunnlar och stationer med gamla kommunistiska monument, bokstavligen inlåst i det förflutna, var inte svårt.

Eftersom man i Ryssland aldrig tagit itu med sitt förflutna kan man heller aldrig komma framåt, säger han.

– Den nuvarande regimen består till 70 procent av tidigare KGB-anställda som ärvde ansvar och förmåner och nu ser sig som en ny aristokrati. Man tillhör världens mäktigaste hemliga organisation – inte en konspirationsteori som frimurarna, utan en faktisk hemlig spionorganisation som existerar och styr Ryssland. Men regimen kan inte erkänna brotten som deras föregångare begått, ett av världshistoriens blodigaste förtryck, för det skulle undergräva deras nuvarande ställning som bygger på förhärligandet av det gamla. Därför är vi fastlåsta i det förflutna och lögnerna, och kan inte gå vidare som till exempel Västtyskland gjorde. 

När jag först spelade ”Metro 2033” var det märkbart annorlunda mot spelen man brukar se i den postapokalyptiska genren. Snarare än häftig action och utforskarglädje i den nya världen fann jag hopplöshet och sorg. Så jag frågar om det finns en skillnad på västs och östs kulturella perspektiv på livet efter en katastrof. 

– Definitivt. Den västerländska postapokalypsen är en fantasi om frigörelse. Samhället bygger på en rad tabun och regler, så folk drömmer om att befrias från begränsningarna. Därför innehåller de verken ofta zombier eller mutanter, avhumaniserade fiender som blir legitima mål att skjuta på, och civilisationens kollaps innebär en frihet som i Vilda västern. När livet är för fridfullt och det inte finns stress och kamp blir människor deprimerade, det är vad vi ser i blomstrande länder.

– I Ryssland är det tvärtom: livet är redan fullt av faror. Du är helt oskyddad från staten, du är rättslös, du hotas av den egna polisen, av organiserad brottslighet, gatubrottslingar. Ryssar saknar självrespekt i livet, de förstår inte att de har rättigheter, de kan när som helst krossas av det korrumperade systemet. Men de har förstått att de är del av ett imperium. Det betyder att din röst inte räknas men du tillhör en jättestruktur som räds och respekteras av alla, som i sin tur skapar ett slags självrespekt. Så ryssar längtar efter imperiets gamla goda dagar, därför är den ryska versionen av postapokalypsen nostalgisk, en ändlös ånger över att den gamla världen är borta. Och därför är spelet så hopplöst och ingen är lycklig över att mista samhället.

Apropå katastrofer frågar jag om han sett tv-serien ”Chernobyl”. Han nickar entusiastiskt. 

– ”Chernobyl” var ett stort verk. Och fram till sista avsnittet, där det i domstolen hålls ett brandtal mot systemets lögner – vilket givetvis aldrig skedde i verkligheten – var det så välgjort att även ryska statsmedier svalde det. Men den scenen rubbade en viktig hörnsten i Putins makt, som är lögner och propaganda enligt sovjetisk praxis. Då började medierna hälla skit på serien.

Du bor deltid i Moskva. Hur är det att leva där och uttrycka dina regimkritiska åsikter?

– Fram till i somras var det säkert. Man blev inte straffad för att uttrycka sin åsikt, de struntar i dina åsikter. Men nu ser vi ett skifte, med de gatudemonstationer staten försökte trycka ner med övervåld. Till och med Rysslands mest lojala sociologiska institut som gör opinionsundersökningar märker av detta – varje vecka publicerade man Putins popularitetssiffror, men sedan de började sjunka bytte man fråga från ”Vem av politikerna litar du på?” till ”Litar du på Putin eller inte?” Det är en svårare fråga att svara på om du är hemligt illojal. Sen slutade de publicera siffrorna helt, för till och med det här rövslickande sättet att ställa frågan gav dåliga resultat.

Den ryska statspropagandan lider av samma problem som traditionella medier överlag i dag: unga tittar inte.

Den ryska statspropagandan lider av samma problem som traditionella medier över lag i dag, säger han: unga tittar inte. 

– Det finns en helt ny generation som tittar på Youtube i stället för på tv, och rebelliska unga opinionsbildare och rapmusiker. Min mest lästa krönika hade en halv miljon läsare på nätet, men det finns ryska hiphopartister vars låtar säger samma sak i en fyra minuters låt och får tiotals miljoner visningar. Och eftersom musik är mer emotionellt träffar det hårdare, säger han och slår sig med näven för bröstet runt hjärttrakten.

– Kremls hysteriska nostalgi biter inte längre. De unga driver med propagandisterna. Så vi vet inte vad som kommer hända härnäst, det beror helt på vilket håll utvecklingen går. Det som var tryggt att säga igår kanske inte är det snart. 

Foto: Roger Turesson

Du var själv reporter för propagandakanalen Russia Today, hur var det?

– När jag jobbade där var inte kanalens syfte att manipulera folkets åsikter utan att vara ett skyltfönster mot väst för att ge bilden av att vi var en demokrati: ”Putin säger det här, hans kritiker säger så här.” Så jag mötte aldrig det problemet, jag jobbade där 2005–2007, och det stora problem med yttrandefrihet i Ryssland började 2012 när Putin tillträdde sin tredje period, och sen i 2014 efter revolutionen i Ukraina, då blev ryska massmedier ett vapen för propaganda. 

Filmen som baseras på ”Metro 2033” ska finansieras av statsägda Gazprom. Hur känns det?

– Produktionsbolaget ägs av Gazprom, men allt i Ryssland – mediehus och tv-bolag – ägs av dem eller Putins vänner, till och med förlaget jag ger ut böcker på. Så är situationen i Ryssland. Den första ”Metro”-delen är inte så starkt regimkritisk för den skrevs innan Putin satt vid makten, men jag räknar med att filmen kommer att göra folk intresserade av ”Metro”-sagan – som blir alltmer Putin-kritisk för varje del; den sista boken handlar om Ryssland efter annekteringen av Krim – med hjälp av statens pengar, vilket känns härligt punkigt. Låt mig knulla dem för deras egna pengar!

Bokrecension: ”Metro 2035” 

Bokrecension: ”Metro 2034”