Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 05:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/dn-kultur-listar-fem-favoriter-just-nu/

Kultur

DN Kultur listar fem favoriter just nu

Tre av veckans fem favoriter. Foto: Yorgos Lanthimos och Per-Erik Adamsson

Utställning, bok, film, essä och skiva – DN:s kulturredaktion har plockat ut fem aktuella verk som är värda din tid. Veckans tips kommer från Nils Hansson, Helena Lindblad, Birgitta Rubin, Maria Schottenius och Greta Thurfjell.

Rätta artikel
Lödigt om det trasiga: Anna Odells ”Och döden finns inte”. Foto: Per-Erik Adamsson

1. Utställning. ”Det som inte går att laga”

Cornelia Sojdelius gallery, Stockholm

I Anna Odells nya film ”X&Y” skymtar ett väggverk i konstnärens rum, som säkert fler än jag blev nyfiken på. Är det kaniner i det myllrande mönstret? Jodå. I en ny grupputställning på Cornelia Sojdelius gallery har Odell sytt ihop detta äldre verk till den intrikata installationen ”Och döden finns inte”. Här ser man att kaninerna är sammanfogade med grova stygn. Men den mångfaldigade djurkroppen är stel, troligen död och tråden blodröd. Verket passar perfekt in i temat ”Det som inte går att laga”. En ovanligt lödig samlingsutställning, där fem konstnärer tolkar allt ifrån förflutenhetens landskap till det högst närvande klimathotet.

Birgitta Rubin

 

Historien skrivs om i ”Ett hemligt liv”.

2. Bok. Martin Kylhammar: ”Ett hemligt liv. Verner von Heidenstam och Kate Bang”

Albert Bonniers förlag

Inte så sällan händer det att det dyker upp en hemlig låda, som har stått och dammat på en vind och historien måste skrivas om. Som när Linköpingsprofessorn Martin Kylhammar fick tillgång till den trälåda där Kate Bang förvarade dagböcker, fotografier och brev som berättade en annan sanning om henne och Verner von Heidenstam än den etablerade. De hade en 20-årig relation, som slutade med att Kate Bang drevs bort från Övralid, ett hem de hade byggt upp tillsammans. ”Danskan” som hon kallades skandaliserades och kom illa ut ur historien. Kylhammar ger med hjälp av hennes egen dokumentation en betydligt sannare bild, inte utan nya skandaler. Läs DN:s recension här.

Maria Schottenius 

 

Nytt liv i nackstel genre. Emma Stone som Abigail i ”The favourite”. Foto: Yorgos Lanthimos

3. Film. ”The favourite”

Bio

Efter debuten med ”Dogtooth” har jag inte varit så svag för Yorgos Lanthimos. Fascinerad och imponerad kanske, men avtänd av de kalla konstruktionerna i ”The lobster” och ”The killing of a sacred deer”. Men nu är jag... kär igen. Lanthimos kraschlandar helt oceremoniöst mitt i det heligaste av heliga – kostymdrama rakt in i hjärteroten av den brittiska historien – och lyckas gjuta ett helt nytt liv i den nackstela genren. Det passionerade triangeldramat mellan den barnlösa drottning Anna (Olivia Colman), hennes hovdam lady Sarah (Rachel Weisz) och den uppnosiga uppkomlingen Abigail (Emma Stone) är fullt av blod, svett, tårar och alla möjliga kroppsvätskor. Ömsom rolig, ömsom snuskig, ömsom sorglig (kaninerna!) – och dessutom en skådespelarfest i barock lyxförpackning. Läs DN:s recension här. 

Helena Lindblad

 

Vällustigt om Henry Miller: Men’s Lib.

4. Essä. ”Men’s lib” av Elaine Blair

New York Review of Books

I en vällustig essä om författaren, vagabonden och anarkisten Henry Miller slås det fast: ”Han är väldigt bra på män”. Men hur var det egentligen med kvinnorna? Essän återfinns i det senaste numret av New York Review of Books, och på tidskriftens sajt, med anledning av ett nyutgivet litterärt försvar av skandalförfattaren till romaner som ”Kräftans vändkrets” och ”Svart vår”. Det är högst intressant, både när texten handlar om hur Millerska ord som ”cunt” och ”whore” har ändrat betydelse i våra moderna, misogynikänsliga öron, och när skribenten tar sig an Millers syn på sexual(a)moral. Läs mer här.

Greta Thurfjell

 

Mandolin Orange bjuder på nedskruvad americana. Foto: Kendall Bailey Atwater

5. Skiva. Mandolin Orange: ”Tides of a teardrop”

Yep Roc/Border

Den självklara jämförelsen är Gillian Welch och David Rawlings; också Emily Frantz och Andrew Marlin i Mandolin Orange är ett par både på scenen och i livet, och i sättet att göra nedskruvad americana med maximal lyhördhet är släktskapet uppenbart. Och fast deras duo numera är utvidgad till att rymma några fler ligger fokus fortfarande på två människor som känner varandra väl och inte är rädda för tystnad i sin musik. Han skriver låtarna, hon säger att hon fyller i där det behövs. Båda sjunger med röster så milda att det stora allvaret nog är nödvändigt för att det inte ska börja låta alltför polerat.

Nils Hansson

Läs om förra veckans fem favoriter