Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

DN Kultur väljer sina 24 favoritserier på tv

Foto: IBL och Netflix

Här är årets favoritserier bland DN Kulturs medarbetare – från ”Alias Grace” till ”Vår tid är nu”.

”Stranger things 2” (Netflix)

Välkommen tillbaka till tv-världens mest gåtfulla amerikanska småstad Hawkins som i en parallell verklighet också består av en fasansfull postapokalyptisk mardrömsvärld. Andra säsongen av förra årets stora succé ”Stranger things” befäster vilken främmande fågel den åttiotalsimpregnerade serien är. Den djärva blandningen av mysig populärkulturnostalgi, konspirationsnojor och vuxna skräckvisioner av försvunna barn är lika läskig som fascinerande även denna gång. Skapad av Matt Duffer och Ross Duffer. /Helena Lindblad

”Twin Peaks” (HBO)

Den som hoppades på att bli klokare på vad som hade hänt i den lilla staden mellan bergen de senaste 25 åren gick tveklöst bet: ”Twin Peaks: The return” erbjöd endast ytterligare förvirring. Parallella dimensioner, luftburna intergalaktiska slukhål, Bowie som tekanna. Å andra sidan rätade David Lynchs och Mark Frosts 18 timmar långa fortsättning på sin tv-serie ut alla frågetecken som möjligen kringgärdat deras respektive karriärer det senaste decenniet. ”Twin Peaks: The return” var en suverän konstnärlig framgång med en egen logik där Kyle MacLachlans trippelroll som agent Cooper, Dougie Jones och Coopers onda dubbelgångare redan utgör tv-historia. /Johan Hilton

”The Deuce” (HBO)

Efter ”The wire” och ”Show me a hero” befäster David Simon sin roll som amerikansk populärkulturs skarpaste samhällsskildrare. Mästerliga ”The Deuce” skildrar sexindustrins födelse på Manhattan i 70-talets gryning och dess psykosociala effekter. James Franco gör dubbla huvudrollspass som tvillingbröderna Vincent och Frankie Martino som är maffians hantlangare bland hallickar, prostituerade och korrupta poliser. Maggie Gyllenhaal spelar en entreprenörsdriven sexarbetare, som dras ner i porrträsket kring 42:a gatan – långt innan området förvandlades till ett familjevänligt Disneyland. /Nicholas Wennö

”Jordskott” (SVT)

När ”Jordskott” flyttar till storstan blir vissa sidohistorier svårare att följa än en vätte i T-centralens rusningstrafik. Men den som har tålamod att titta sig åtminstone halvvägs in i säsong två kommer också att få återuppleva delar av den skogsmagi som gjorde första säsongen så nyskapande. Inget ont om gammal hederlig nordic noir, men ”Jordskotts” nordic nature noir har visat sig vara kusligt trollbindande. När andra stora tv-serier målgruppsanpassas till slätstruken förutsägbarhet kan man bara hoppas att detta intressanta grepp på vår tids naturumgänge får en tredje säsong i SVT. /Sverker Lenas

”Gomorrah” (HBO)

När jag tillbringade en sommar på Capri fick jag veta att man kunde lägga ifrån sig sin plånbok utan risk. Anledningen var att Camorran hade sommarställen på ön och deras barn och fruar skulle kunna vara säkra på att aldrig bli bestulna och utsatta för småkriminalitet. ”Gomorrah” av bland andra Roberto Saviano beskriver ett vulgärt, perverst och våldsinpyrt helvete där mänsklighet inte får många chanser. Salvatore Esposito spelar arvtagare i klanen Savastano från Neapel. I skuggan av våldet och döden är livet i Camorran komplett glädjelöst och maffiamännen har osannolikt fula frisyrer. /Maria Schottenius

”The handmaid’s tale” (HBO)

Tv-versionen av Margaret Atwoods roman från 1985 svepte genom en med en sylvass iskyla när den hade premiär i våras. Berättelsen om ett framtida USA där en totalitär kristen regim förslavat kvinnor och reducerat de få ännu fertila till reproduktionskärl är ett sublimt exempel på kraften hos en riktigt välskriven dystopi: den förstärker samtida vaga obehagskänslor och ger dem substans och kontur. Elisabeth Moss är fantastisk i huvudrollen som tjänarinnan Offred, och fotografiet är bländande vackert, krispigt och kyligt med de röda tjänarinnarkåporna som blodfläckar i lanskapet. /Hanna Fahl

”The leftovers” (HBO)

Av alla dystra, deprimerande saker som skett under året som gått är nog det allra dystraste och mest deprimerande att ”The leftovers” tog slut. Serien, som hade premiär 2014, började i en ände och slutade i en helt annan och vägen dit är så vindlande att man bokstavligt talat håller andan genom de tre säsongerna. En morgon försvinner två procent av jordens befolkning i tomma intet, visst, och ingen kan förklara varför, men det är inte det centrala – det är en serie, kort och gott, om sorg. Skådespeleriet är så utsökt, scenerna så noggrant utmejslade att det är som att bevittna ett 30 timmar långt konstverk. /Greta Thurfjell

”Line of duty” (SVT)

Det är mer som en spionthriller, eftersom ”Line of duty” handlar om en avdelning för undersökning av andra poliser och där finns så många läckor och infiltratörer att man som tittare måste vara alert. Men det är man, eftersom serien är så infernaliskt spännande. Alla tycks kunna bli misstänkta vid något tillfälle, och exakt hur högt i polishierarkin rötan når vet vi ännu inte. Och när försteskurken The Caddie väl oskadliggjorts i slutet av säsong tre kliver Roz Huntley (Thandie Newton) in i fyran, än mer kapabel och manipulativ. Samt extremt nära sammanbrott. En femte säsong är på gång, men först 2019. /Nils Hansson

”Monster” (SVT)

Norrmännen blir allt bättre på thrillerserier – till exempel ”Nobel”, ”Ockupationen” och ”Mammon”. Och nu senast ”Monster”, som utspelar sig längst upp i det ödsliga Nordnorge. Unga kvinnor försvinner spårlöst och mord med rituella inslag blandas med dråp och familjebråk. Lokalpolisen Hedda Hersoug och kriminalaren Joel Dreyer får hand om fallet men hamnar i konflikt och blir personligt inblandade. Här finns flera särpräglade karaktärer, från en stum tonårsflicka till en väckelsepredikant och polarområdets motsvarighet till hillybillys. /Birgitta Rubin

”Varuhuset” (SVT, Öppet arkiv)

Intrigerna på Öhmans varuhus lockade jättepublik framför tv:n 1987–89. Från direktionsrummet till lagret pågick ett lystet maktspelande och skvallrande som svenskarna dittills bara sett bland oljemiljonärerna i Dallas. Sextio avsnitt finns men ”Varuhuset” avnjutes, likt glögg, bäst i mindre doser. Ta valfri scen med Lena Endre. Hennes genombrottsroll fick Ingmar Bergman att slaviskt följa serien, trots att han ansåg den vara ”så dum att det går inte att beskriva”. Eller scenerna där den välfönade chefsstyggingen Christina Schollin och det bakåtslickade styrelseproffset Heinz Hopf spänner blicken i varandra. Vällustig elakhet blir inte finare än så. /Johar Bendjelloul

”The crown 2” (Netflix)

Efter att ha blivit fullständigt förtrollad av första säsongen reagerar nu belöningscentrum lite svagare på ”The crown 2”. Möjligen är nya omgången en Churchill fattigare. Ändå finns delarna som skapar en så förförisk, meditativ upplevelse: en visuellt ljuvlig värld att vistas i, en briljant detaljomsorg (drottningen läser böcker om fullblodsavel i sängen) och en oerhört fin Claire Foy i huvudrollen, som tycks spela med sin känsligt fräkniga hud. Manusförfattaren Peter Morgan har skapat en bild av drottningen som en sorts medelmåttans geni. Redan den psykologin är ett radikalt bidrag till tv-seriegenren. /Malin Ullgren

”Mindhunter” (Netflix)

Skräcken och oron pulserar i bakgrunden. Lågintensivt. Som puls i nedkylda handleder. Och ju längre in den nya FBI-duon tränger i seriemördarnas sinne, desto svårare blir det att lämna regissören David Finchers långsamma och konversationstätt byggda sökande efter förståelse för varför någon mördar och varför någon mördar så omänskligt brutalt. Cameron Brittons skådespelarinsats (hans utseende i sig är läskigt likt verklighetens seriemördare Ed Kemper) är tveklöst en av årets mest skrämmande – en röst och ett par ögon bakom tjocka glasögon som man inte kan glömma. /Hugo Lindkvist

“Roy måste leva” (SVT)

Roy är bara några månader gammal när hans mamma – filmaren Maja Ödmann – får veta att han har SMA, en sjukdom som gör att musklerna förtvinar och att andningen kommer att upphöra. Hans enda chans är en medicinsk studie – där vart tredje barn får en placebobehandling i stället för det nya läkemedlet. Kanske finns det hopp för Roy, kanske är hennes son dödsdömd, och filmen, som hon gjort tillsammans med Bosse Lindquist, är en rå och samtidigt ömsint inblick i den medicinska forskningens verklighet, liksom i en stor smärta, och en ännu större kärlek. /Matilda Gustavsson

”Vår tid är nu” (SVT)

SVT:s stora historiska satsning om Sverige efter 1945 har bara ett fel: andra säsongen dröjer ända till nästa höst. I gengäld har den första säsongen fått blaserade medlemmar ur Youtube-generationen att tjata om att få bänka sig med mamma och pappa framför tablå-tv-n. Varför? För att Ulf Kvenslers manus förenar historisk tidskänsla med samtidsrelaterad tematik och skapar en klassisk melodram för hela familjen, där undertexten är utraderad och man reser sig i vredesmod och vild glädje ur tv-soffan, allt efter hur det går för rollistans skurkar och hjältar. Äkta inlevelse är en bristvara i vår tid. Här finns den i överflöd. /Björn Wiman

”The Ozark” (Netflix)

Som ”familj-får-krångel-med-maffian”-drama överröstar ”Ozark” inte ”Breaking bad”, men tar poäng som en mer tillbakalutad och syrerik serie. Jason Bateman och Laura Linney – hon med Amerikas mest uttrycksfulla ögonmuskulatur – briljerar dessutom som delägare i ett dött äktenskap. Fast de har konkurrens från Sofia Hublitz som pubertetssnurrig dotter jämte Julia Garner, här hårdhudad strippklubbschef. Scenen, Missouris sjösystem, är även den väl vald. Här idkar medelklass halvpackat badliv tätt intill the locals. Emellanåt dyker så FBI eller någon knarkbaron upp och höjer hettan några Fahrenheit till. /Georg Cederskog

”Peaky Blinders” (C More, Netflix)

Gängledaren Thomas Shelby (Cillian Murphy) har genom säsongerna rört sig allt högre upp i den kriminella hierarkin. Från koldimmiga gator i 1920-talets Birmingham till flärdfyllda salonger med coupeglas och pianospel. Om hans förehavanden alltmer börjat likna internationell storpolitik (Winston Churchill och rysk maffia) är det välkommet att fjärde säsongens italienska superskurk mr Changretta (Adrien Brody) tvingar familjen Shelby tillbaka till rötterna i fattiga Small Heath. Snygghetsfaktorn är fortsatt hög, det är välklätt och välklippt – och ett förstklassigt soundtrack. /Emma Stenvall

”Curb your enthusiasm” (HBO)

Efter sex års vila tar Larry David obekvämheten ut i världen. Han får en dödsdom över sig av Ali Khamenei, men Salman Rushdie muntrar upp honom med att fatwan gjort underverk för hans kärleksliv. När Larry försvarar en man som trängt sig förbi kön för en andra bufféomgång, omedveten om att han är ayatollans hemlige agent, visar Larry hur vardagskamperna skär igenom kulturer. Vi må tillbe olika gudar, men det obekväma är globalt. Den nionde säsongen är inte bara smart snickrad och gnäggskrattframkallande, utan även ett stridsrop för den mänskliga rättigheten att få vara eljest. /Leonidas Aretakis

”Dark” (Netflix)

Kärnkraftverket i den tyska hålan Winden drabbas av en olycka som rubbar tillvarons själva fundament. Ett barn försvinner spårlöst. Ett annat hittas mördat. Lampor blinkar oförklarligt. Det skulle kunna vara en beskrivning av skräckgulliga ”Stranger things”. Men ”Dark” är just det – mycket mörkare. Tyskarna ger sig på en av science fiction-filmens paradgrenar (vilken det är väntar vi med att avslöja) och gör det mer spännande, sorgligare och intellektuellt utmanande på en nivå som amerikanerna aldrig nått upp till. /Torbjörn Ivarsson

”Glow” (Netflix)

Enligt medievärldens dramaturgi måste allt som skrevs före #metoo skrivas om för att spegla händelserna efter #metoo. Därför passar det utmärkt att återvända till Netflix serie om kvinnliga fribrottare, ”Glow”, som sändes i somras. Den handlar om kvinnokampen – den fysiska och den sociala – och att försöka få upprättelse i en mansdominerad bransch där alla bara vill bedöma kvinnornas utseenden (”Glow” står för ”Gorgeous ladies of wrestling” – i sig en ytans programförklaring). Bakom den hårsprejade, spandexskinande 80-talsfronten ryms ett djupt drama om drömmar, vänskap och att forma sin identitet. Rörande, roligt, medryckande. /Kristofer Ahlström

”Godless” (Nexflix)

”No country for old men” kallade Cormac McCarthy en roman med nutida västernstuk. Netflix nya historiska serie ”Godless” presenteras lika ödesmättat: ”Welcome to no man’s land.” Ingen västern utan klichéer och slitna motiv; det är inbyggt i genren. Men i ”Godless” sju avsnitt (regi: Scott Frank, producerad av Steven Soderbergh) görs ändå mycket för att vidga horisonten och skingra dammolnen. Starka kvinnoroller, långsamt foto, oväntade bifigurer. Story: Ett våldsamt gäng närmar sig hålan La Belle där bara kvinnorna lever kvar efter en gruvolycka som tog alla män. Klassiska motiv men i ny belysning. /Jan Eklund

”Alias Grace” (Netflix)

Precis när man hunnit hämta andan efter den dystopiska ”The handmaid’s tale” kom nästa gastkramande Margaret Atwood-filmatisering. Miniserien ”Alias Grace” är mer lågmäld än föregångaren – men minst lika intensiv. I sex avsnitt, som gjorda för sträcktittning, nystas den livstidsdömda tjänsteflickan Grace Marks gripande öde upp. Huvudrollsinnehavaren Sarah Gadon gestaltar uttrycksfullt allt det komplexa som ryms i en människa. Atwoods berättelse bygger på ett verkligt kriminalfall från 1800-talet. Med Metoo-revolution som fond blir den högaktuell och extra drabbande. /Mats Odéen

”Better things” (HBO)

Pamela Adlon är tillbaka med den halvt självbiografiska komediserien om en ensamstående mamma som kämpar med tre döttrar, en inte direkt lysande skådespelarkarriär och en mamma med begynnande demens. Andra säsongen är svartare än den första. Till en början är Adlon bara gapig, elak och rapp i munnen. Men det blir bättre, knäppare och mörkare. I ett avsnitt tröttnar hon på de äldsta döttrarnas negativa attityd och tvingar dem att hålla ett begravningstal över henne där och då, för att i levande livet få höra några uppskattande ord. Det är sjukt, kul – och väldigt sorgligt. /Marianne Stenberg

”Big little lies” (HBO)

Det finns en underbar västkustcool stämning i miniserien ”Big little lies” som varit rent beroendeframkallande. I välbärgade Monterey, Kalifornien, susar Nicole Kidman, Laura Dern, Reese Witherspoon och Shailene Woodley fram i snygga bilar, äter brunch i hamnen och smuttar på drinkar framför panoramafönster ut mot Stilla havet. Men lika smidigt och gränslöst färdas rykten om ondskefulla barn och konflikter sprider sig snabbt och okontrollerat. Nu är det klart att den Emmybelönade serien får en andra säsong. Jag mixar mig en lång fruktdrink och börjar redan vänta. /Åsa Beckman

”Blacklist” (Netflix)

En i övrigt ganska färglös rollbesättning bidrar till att göra den sofistikerade storskurken Raymond Reddington till James Spaders mest övertygande insats någonsin. Allt börjar med att Reddington – en av FBI:s mest efterspanade – vandrar in på byråns huvudkontor och överlämnar sig. Varför? Det är seriens gnagande fråga. I en utstuderad dans hjälper Reddington FBI att rensa upp i det kriminella träsket, samtidigt som han följer sin egen agenda. Fyra säsonger av oavbrutet nagelbitande och Reds omnipotenta manér. /Jonas Thente

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.