Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 11:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/dn-taget-pa-rals-genom-europa/

Kultur

DN-tåget: På räls genom Europa

DN-tåget med sina 16 vagnar passerar Tystberga i Sörmland. Foto: Lars Lindqvist

Stadsvandring i Berlin, alpvyer i Dolomiterna, konstbiennalen i Venedig och opera i Verona. Häng med DN-tåget på en upplevelseresa genom europeiska landskap.

”Venedig via Berlin och Bolzano” står det på informationsskylten på Stockholms centralstation. Resenärerna har kommit i god tid och hittat fram till rätt spår. 

Några av dem har hunnit bekanta sig med varandra redan på perrongen. Alla vet att de kommer att vara med om något ovanligt, en charterresa med tåg ut i Europa på ett sätt som kanske aldrig gjorts tidigare. 

Sedan det nya loket från Hector rail döpts till ”Rudolf Wall” efter Dagens Nyheters grundare, rullar DN-tåget ut från Stockholms central och ger sig av mot Venedig. Ombord finns 350 DN-prenumeranter från hela Sverige.

Foto: Jonas Lindkvist

Under resans första dag söderut genom ett sensommarfagert Sverige råder det en spänd förväntan i tågkorridorerna. 

I de två sällskapsvagnarna i var sin ände av tåget växlar DN:s chefredaktör Peter Wolodarski och kulturchef Björn Wiman av varandra med föredrag. Det gör att alla rör sig fram och tillbaka genom tåget hela dagen och hela tiden hittar nya människor att prata med.

Tåget består av 16 vagnar från 1970-talet som hyrts in från Tyskland. De flesta är liggvagnar, men där finns även ett par sovvagnar, en restaurangvagn med en kock och ett riktigt kök och de två sällskapsvagnarna med bar samt böcker och spel att låna.

I liggvagnarna är det oftast fyra personer som delar på kupén. De som reser två och två delar kupé med personer som de inte känner. Men det verkar inte bekomma någon särskilt mycket. Vissa tycker snarare att det är spännande att lära känna nya människor.

I varje vagn finns två toaletter och ett par tvättrum, men inga duschar. Ute är det soligt och varmt. Inne trilskas luftkonditioneringen, men få klagar. Det är uppenbarligen ett tålmodigt släkte som gett sig ut på den här resan. 

I Trelleborg rullas tåget ombord på färjan mot Sassnitz i Tyskland. Efter att ha suttit mer eller mindre stilla en hel dag är det ganska skönt att sträcka på benen under några timmar.

Dags för avgång mot Bolzano på Berlin Hauptbahnhof. Foto: Hans Arbman

Strax före nio nästa morgon rullar tåget in på den nybyggda Berlin Hauptbahnhof. Då har tågvärdarna som finns i varje vagn redan hjälpt till med att fälla upp överslafarna och serverat frukost i kupéerna. 

När vi lämnar stationen befinner vi oss omedelbart mitt i staden. En del har valt en guidad cykeltur. And­ra ska gå på konstrunda.

Jag sällar mig till en grupp som under tre timmar ska vandra runt i staden. Guiden Zoey Zoley är själv uppvuxen i Östberlin och tar oss med till Tiergarten, riksdagshuset, Brandenburger Tor, Hitlers bunker, Berlinmuren och Förintelse­monumentet och ger oss många nya insikter.

Guiden Zoey Zoley visade DN-resenärerna runt i centrala Berlin. Här ett arkitektritat verk som skulle leda blickarna ut mot vattnet. Men så byggdes en betongbro mitt för utsikten. Foto: Hans Arbman

Efter två dagar utan dusch passar några damer från tåget på att uppsöka en badinrättning. Lite förvånat konstaterar de snart att badet är ett nakenbad med gemensamma omklädningsrum för damer och herrar. 

Ombord på tåget igen har den första dagens lite avvaktande stämning börjat släppa. Dörrarna till kupéerna står öppna. I korridorerna hänger folk och pratar med varandra.

Guiderna rör sig hela tiden på tåget. Småpratar med resenärerna. Svarar på frågor. Berättar om kommande resmål i högtalarna.

Nästa morgon serveras frukosten medan tåget tar sig genom Brennerpasset in i Italien. När diset lättar ser vi odlingar som klamrar sig fast på de djupgröna sluttningarna. Ännu högre upp ligger gamla slott och borgar från svunna tider. 

I Bolzano byter vi till buss och åker på slingrande vägar upp i bergen Dolomiterna. Lin­banan Mont Sëuc i Ortisei för oss upp till toppstationen på 2  000 meters höjd. 

Bild 1 av 2 Bergsguiden Günter Gasser berättade om bergen och livet i Sydtyrolen.
Foto: Hans Arbman
Bild 2 av 2 Från toppen av linbanan Mont Sëuc i Dolomiterna var det en hänförande utsikt.
Foto: Hans Arbman

Där tar bergguiden Günter Gasser, 78 år och självlärd geolog, med oss på en stilla vandring ut i det vackra landskapet med spetsiga bergstoppar, alpstugor och sommargröna skidbackar. Det är som att promenera rakt ut i ett vykort.

Ombord på tåget igen inträffar den första järnvägs­incidenten. När vi lämnat Bolzano bakom oss börjar brandlarmet tjuta. Röken visar sig komma från bromsarna i en vagn. 

Efter att ha stått still i en vacker äppellund i någon halvtimme kan tåget köra vidare mot Venedig. Jag slår mig ned hos Kerstin och Sten Lidström från Bollnäs. Kerstin tycker att det var ett ”suveränt avbrott” på tågresan att få vandra i Dolomiterna.

– Vi tog det ganska lugnt. Promenerade lite, upplevde de fantastiska vyerna och gick sedan in på värdshuset och tog ett glas vin, berättar hon.

Bild 1 av 2 Kerstin Lidström från Bollnäs reste med en direktvagn från Stockholm till Venedig redan 1961. Nu ska hon återse staden tillsammans med sin man Sten.
Foto: Hans Arbman
Bild 2 av 2 Snart dags för påstingning för nästa etapp.
Foto: Hans Arbman

Kerstin har åkt tåg i en direktvagn från Stockholm till Venedig en gång tidigare. Det var i augusti 1961. Kerstin var 21 år gammal och skulle möta sina föräldrar i Venedig. 

– Det fanns några liggplatser i vagnen, men jag hade en sittplats hela resan. Något annat hade jag inte råd med. Jag löste korsord och läste böcker. Mat hade jag med mig. Vagnen kopplades om mellan olika tåg flera gånger. Men det märkte jag inte så mycket av, berättar han. 

Några timmar försenade glider vi in på Venedigs station. En båt tar oss till femstjärniga Hilton Molino Stucky byggt i en gammal mjölfabrik på ön Giudecca. Hotellet invaderas av 350 svettiga tågluffare som nu mer än allt annat ser fram emot en dusch.

Efter en efterlängtad bufféfrukost ger vi oss av till den internationella konstbiennalen. Den består av två områden – trädgården Giardini och det gamla skeppsvarvet Arsenale. Årets utställning har rubriken ”May you live in interesting times”. Det känns både lite högtidligt och på samma gång avspänt att röra sig bland paviljongerna.

Vraket efter ”Barca nostra”, den flyktingbåt som sjönk vid italienska Lampedusa, med många hundra migranter som förolyckades, finns nu utställd som ett konstverk på biennalen i Venedig. Foto: Hans Arbman

Något som verkligen berör är Barca nostra, den flyktingbåt som sjönk vid italienska Lampe­dusa och tog många hundra emigranter med sig ned i djupet. Nu finns vraket utställt intill ett utekafé på kajen vid Arsenale och har vållat heta diskussioner.

Nästa dag har vi förmiddagen till att traska runt i Venedigs smala gränder. Några av oss skyndar tillbaka för att före avfärden mot Verona hinna med ett svalkande dopp i hotellets takpool med utsikt över de tegelröda taken och Markusplatsen.

Gondolerna är fortfarande populära bland Venedigs turister. Foto: Hans Arbman

När mörkret redan lagt sig över Verona börjar operaföreställningen ”Tosca”. Vi får veta att det är dirigentens femhundrade föreställning. På en stor digital texttavla läser jag att det är fullmåne i natt. ”Vilken speciell afton det kommer att bli”, tänker jag och blickar upp mot den öppna himlen – innan jag inser att det är texten till operan som står på skärmen.

Klockan ett på natten har alla tagit sig tillbaka till Veronas station och tåget ger sig iväg mot Wien.

Det blir en lugn förmiddag. Tåget ska anlända till den österrikiska huvudstaden först framåt lunch. Efter en stillsam frukost i kupéerna sitter folk och läser, spelar spel eller pratar.

I Wien är det gemensam promenad ner mot de äldre kvarteren och därefter fria aktiviteter. Själv hamnar jag på Musikhaus Doblinger. Sedan 1817 har butiken försett Wienborna med noter. Här finns allt. Körsång har ett eget rum. Kammar- och orkestermusik, blockflöjt och blåsinstrument har egna avdelningar.

Bild 1 av 2 På Café Leopold Hawelka i Wien har tiden stått still – nästan.
Foto: Hans Arbman
Bild 2 av 2 Sista kvällen var det dansparty ombord på DN-tåget när det körde mot Stockholm från Wien.
Foto: Hans Arbman

Inte långt därifrån ligger det lite bedagade och charmiga Café Leopold Hawelka. Det är mörkt och murrigt och parkettgolven knarrar. Jag beställer debreziner, en lite kryddigare korv, och får låna en elkontakt från det förra århundradet för att ladda mobilen.  I Wien vänder tåget mot Stockholm. Sista kvällen håller guiden Johan Berg buggkurs i sällskapsvagnen. Kursen övergår snart i ett dansparty över alla generationer. Förundrade står folk på de stationer vi passerar och stirrar in genom fönstren.

Sista dagen blir det gott om tid att utbyta erfarenheter av resan. För många är det just att åka tåg genom Europa som lockat mest. Andra lyfter fram att få lära sig något medan man reser. Några hade väntat sig en något större bekvämlighet på tåget, till exempel dusch. Alla tycks vara överens om tågvärdarnas och guidernas betydelse för upplevelsen.

Guiderna Ylva Höglund, Mia Tomsvik, Josefin Ripa och Johan Berg äter sin sista frukost tillsammans ombord på premiärresan. De tycker att själva resan blev en stor del av upplevelsen. Foto: Hans Arbman

I restaurangvagnen sitter Ylva Höglund, Mia Tomsvik, Josefin Ripa och Johan Berg och äter frukost. De är fyra av tågets dussintal guider och har stor erfarenhet av resor och större evenemang. De lyfter å sin sida fram resenärerna som en stor del av behållningen. Alla vill prata och de bjuds ofta in i kupéerna.

– Det är nog den mest intima resa jag gjort. Det är som att man blir kompis med alla, säger Mia Tomsvik.

– Att sitta i samma farkost på det här sättet skapar en bra gemenskap. Själva resan blir en stor del av upplevelsen, säger Ylva Höglund.

Gunnar och Elisabet Färneman från Gävle har tågluffat som unga och bilat och campat en hel del med sina barn genom åren. Nu har de börjat ifrågasätta flygandet. 

– Vi försöker också undvika bilen mer och mer för längre sträckor. Vi vill också dra ned på tempot. Den här resan blir som en uppgraderad tågluff. Alla som är med på resan har en sådan välvilja och hetsar inte upp sig för småsaker, säger Elisabet.

Bild 1 av 2 Elisabet och Gunnar Färneman från Gävle hittade nya vänner ombord på tåget.
Foto: Hans Arbman
Bild 2 av 2 Lilia Tchoumatchenko Carlsson från Östersund och Charlotte Silfverstolpe från Stockholm hade aldrig träffats innan de delade kupé. Under tågresan blev de goda vänner.
Foto: Hans Arbman

Av aktiviteterna har de särskilt uppskattat föreläsningarna av DN:s medarbetare samt cykelrundturen i Berlin. Men bäst har ändå själva tågresan varit. Den har fått dem att varva ned.

De har också hunnit ha djupa existentiella samtal med flera medresenärer.

– Vi har fått nya vänner för livet, och det är inte så vanligt i vår ålder, säger Gunnar.

Lilia Tchoumatchenko Carlsson från Östersund reser ensam. Hennes make köpte resan till henne utan att fråga och lyckades med operan i Verona övertala henne om att det var en god idé.

Lilia är utbildad pianolärare och skräddare. I dag arbetar hon i fastighetsbranschen, men musiken är en viktig del av hennes liv.

Lilia hade funderat lite över vilka hon skulle komma att dela kupé med på tåget. Det hade de tre lite äldre stillsamma damerna knappt hunnit göra innan Lilia stormade in hos dem.

Nu går resan mot sitt slut och de har lärt känna varandra väl.

– Jag är social och pratar mer än det behövs. Jag har berättat om hela mitt liv, säger Lilia.

Charlotte Silfverstolpe, Lilia Carlsson, Birgitta Elmquist och Birgitta Wedel delar kupé på DN-tåget, och trivs lika bra tillsammans i gräset i Dolomiterna. Foto: Hans Arbman

Bredvid henne sitter Charlotte Silfverstolpe från Stockholm som tittar på sin intensiva kupékamrat och ler hjärtligt.

– Jag gav mig iväg på den här resan för att komma ur min bekvämlighetszon och funderade förstås på vilka vi skulle få som resesällskap. Lilia är väldigt företagsam, säger hon och skrattar.

– Jag har sett till att de fått vila lite från mig emellanåt, valt andra guidningar till exempel, säger Lilia, väl medveten om sin intensitet.

Hon säger att hennes kupékompisar är ganska olika personer och att det har varit så roligt att få umgås med lite äldre personer. De har haft en del olika politiska åsikter och diskussionerna har varit livliga.

– De här damerna är så erfarna och mycket intressantare än yngre personer, säger Lilia.

Medelåldern på resan är nog relativt hög, gissningsvis runt pensionsåldern. Men spridningen är stor.

Klara Hagman Pamlin och Stella Hagman Pamlin från Stockholm blev bjudna på tågresan av sin mormor Shanti Pamlin. Foto: Hans Arbman

Yngst på tåget är Klara och Stella Hagman Pamlin, 21 och 19 år, från Stockholm. De har blivit medbjudna av sin mormor Shanti Pamlin på resan. Klara blev positivt överraskad av konstbiennalen i Venedig. Stella tyckte mycket om operan i Verona.

– Men bästa stoppet var nog Dolomiterna. Det var så vackert där! säger Stella.

Bröderna Arvid och Gustav Sand sitter och spelar ”På spåret” med sin mamma och hennes man i den gemensamma kupén. Bröderna fick resan av sin mamma i födelsedagspresent eftersom båda fyller jämnt i år, 40 och 30. Arvid bor i Luleå, Gustav i Hjo. 

– Vi bröder träffas inte så ofta eftersom vi bor så långt ifrån varandra. Det här blev en bra möjlighet, säger Gustav.

– Jag gillar att åka tåg och fick här chansen att besöka flera spännande ställen i Europa, säger Arvid.

På tåget har de hunnit umgås och prata mycket med varandra. Och spelat ”På spåret” som ingick i resan. De yngre leder med 5–0.

Vad var bäst med resan?

– Jag har försökt tycka om opera tidigare utan att lyckas. Men ”Tosca” i Verona var mäktigt, säger Arvid.

– Venedig blev jag väldigt förtjust i. Där gick jag runt en hel del på egen hand. Annars har det bästa varit alla trevliga resenärer som kommit fram och pratat. Det har varit en sådan fin sammanhållning på tåget, säger Gustav.

Bröderna Arvid och Gustav Sand, från Luleå och Hjo, fick tågresan i födelsedagspresent av sin mamma. Båda två fyller jämnt i år. Foto: Hans Arbman

Under sista sträckan upp mot Stockholm tittar jag in i en kupé där ett gäng sitter runt ett bord uppdukat med resterna efter veckans alla frukostar som de sparat på sig. Nu ska allt ätas upp.

– Jag önskade mig bidrag till den här resan när jag fyllde 40. Det är precis den här typen av resa jag väntat på – med tåg till ställen man aldrig varit tidigare, säger Hanna Lundquist från Gävle.

Något som förvånat dem alla är att det aldrig blivit köer till toaletterna. De hade förväntat sig en större trängsel. 

Inger Hallqvist från Lidingö är mycket nöjd med resan. Men tycker också att det ska bli skönt att komma hem. Foto: Hans Arbman

I tågets sista vagn sitter Inger Hallqvist från Lidingö och funderar över veckan som passerat. Hon lockades av att åka med samma tåg genom Europa och besöka platser som hon tycker mycket om.

Vad bär du med dig från resan?

– Det har varit en väldig trevlig gemenskap. Vi har varit 350 personer, men ändå har man känt att man hör ihop. Det har varit en bra organisation och fantastiska guider.

Hur känns det att komma hem?

– Det känns väldigt bra att få ha sina egna rutiner och ligga i sin egen säng. Sedan får jag tänka igenom resan och skriva ned en liten reserapport, säger hon.