Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-21 23:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/dns-kritiker-valjer-fem-favoriter-vecka-39/

Kultur

DN:s kritiker väljer fem favoriter vecka 39

Sofia Karlsson. Foto: AnnaReet Gillblad

Vad är bäst just nu? DN:s Nils Hansson, Helena Lindblad, Birgitta Rubin, Maria Schottenius och Nicholas Wennö väljer fem verk som är värda din tid.

DN Text

1. Skiva

Sofia Karlsson med Mattias Pérez & Daniel Ek: ”Sally Wiola sessions, volume III. Guitar stories”

Sally Wiola/Playground

Det är en lika udda som charmant skivserie, tre album med olika instrument i fokus på varje. Först Martin Hederos solopiano, därefter Lisa Rydbergs och Lisa Långbackas konversationer på fiol och dragspel. På den avslutande delen gör initiativtagaren Sofia Karlsson nu sitt eget bidrag, ihop med gitarristerna Mattias Pérez och Daniel Ek, där hälften är instrumentaler, som stryker under musikens roll som lättsamt samtal. Och känns väl så betydelsebärande som några nyckfullt valda sånger av Tim Hardin, Maria McKee och Nino Rota. Fast Sofia Karlssons egen öppning ”I am a sailor” håller en annan höjd, och antyder att hon snart borde sätta sig och skriva låtar på allvar igen.

Nils Hansson

 

Bild 1 av 2 Siw Wennberg i ”Sivandivan”.
Bild 2 av 2

2. Dokumentär

”Sivandivan”

SVT play

Det finns sjukligt seriösa operadivor som Maria Callas och Florence Foster Jenkins. Och så finns what we in Sweden call ”Sivandivan”. Säga vad man vill, men få divor är roligare och mer excentriska än den forna hovsångerskan Siv Wennberg. Med humoristisk blick har Emelie Jönsson och Gustav Ahlgren skapat ett lika dråpligt som rörande porträtt av en utfryst och övergiven operadiva som tar sin sista chans att sola sig i rampljuset. Ensam i sin Östermalmslägenhet – som belamras av gamla pressklipp, notblad och rekvisita – planerar hon för sin grandiosa återkomst. Efter vårens biopremiär finns denna lilla, högst oslipade pärla att strömma på SVT play.

Nicholas Wennö 

 

Bild 1 av 2 Vy från Niki Lindroth von Bahrs utställning på Färgfabriken.
Foto: Jean-Baptiste Beranger
Bild 2 av 2 Stillbild ur ”Min börda” av Niki Lindroth von Bahr.
Foto: Jorun Burman Berg

3. Utställning 

Niki Lindroth von Bahr: ”Något att minnas”

Färgfabriken, Stockholm

Jag upptäckte Niki Lindroth von Bahrs sagolika animerade filmer med steppande råttor och sjungande fiskar i en grupputställning förra året på det originella värmländska museet Alma Löv. Nu fyller hon själv Färgfabrikens stora sal i Liljeholmen, med elva scenografiska rumsmodeller och dockskulpturer, jämte fyra kortfilmer. Det är premiär för hennes senaste moderna fabel, ”Något att minnas”, med en djupt sorgsen, rörande mördarsnigel. Alla miljöer och figurer är handgjorda, scenerna sedan filmade i stop motion-teknik, där varje rörelse består av tusentals bilder. Ett enastående arbete. Och berättelserna på en gång komiska och tragiska, poetiska och samhällskritiska.

Birgitta Rubin

 

Antonio Banderas i ”Smärta och ära”. Foto: Scanbox

4. Film

Pedro Almodóvar: ”Smärta och ära”

En åldrande filmregissör gömmer sig i en bohemchic lägenhet i Madrid. Kroppen växer, han har problem att svälja, ingenting funkar och skaparkraften är lika med noll. Det sistnämnda har ännu inte drabbat den produktive Pedro Almodóvar, men det finns uppenbarligen flera självbiografiska stråk i hans senaste, oändligt melankoliska film. Antonio Banderas, gammal latin lover som alltför ofta har hamnat i B-filmsträsket, spelar den spanske stjärnregissörens alter ego med den äran. Ämnen som kreativitet, kärlek, barndom, vänskap, mammor och yrkesmässiga bråk blandas till en nostalgisk men befriande icke-sentimental filmcocktail. 

Helena Lindblad

 

Bild 1 av 2 Steve Sem-Sandberg.
Foto: Alexander Mahmoud
Bild 2 av 2 Steve Sem-Sandberg
Foto: Stefan Tell

5. Bok

Steve Sem-Sandberg: ”W”

Albert Bonniers förlag

Det uppstår ett lugn när man stiger in i en roman av riktigt hög klass. När man kan lita på att texten bär. Så är det med Steve Sem-Sandbergs roman ”W” om perukmakaren och soldaten Johann Christian Woyzeck från Leipzig, som 1821 knivhögg änkan Johanna Woost till döds, en kvinna han älskade. Samma öde som dramatikern Georg Büchner använder i pjäsen ”Woyzeck” från 1913. Eftersom en stor del av förhörs- och rättegångsprotokollen finns bevarade har Sem-Sandberg haft eget källmaterial till sin roman. Med en unik stilskärpa och känslighet, bygger han upp bilden av ”W” som i sitt mörker och diffusa verklighetsuppfattning blir till något starkt allmängiltigt. 

Maria Schottenius