1. Tv-serie

”The crown 3” 

Netflix 

God save ”The crown”! Länge leve Olivia Colman! Claire Foy var fantastisk som den unga Elizabeth II men ett mer lyckat tronskifte får man leta efter i serievärlden. ”The crown” är en av decenniets mest oväntat rafflande serier med kvalité ner i minsta detalj – från det smarta manuset till den slösande rika scenografin. Men mer än något annat är det en triumf för den besjälade brittiska skådespelarkonsten. Nya säsongen öppnar också för lite friskt klassperspektiv när den nyvalda labourledaren Harold Wilson (Jason Watkins) släpps in i Buckingham Palace för första gången 1964. Läs DN:s recension här. 

Nicholas Wennö

 

2. Podcast

”Dolly Parton’s America”

NPR

Höstens mest överraskande och intressanta podd är ett niodelat porträtt av Dolly Parton. Radiolabs skapare Jad Abumrad ligger bakom och den uttalade ambitionen är att ta reda på vad countryikonen, som verkar kunna överbrygga USA:s djupa kulturella spricka, kan säga oss om landet. Abumrad har fått massor av tid med den 73-åriga stjärnan, som är god vän med hans pappa. Det senaste, extraintressanta avsnittet heter ”Dollitics” och handlar om hur Parton undviker att ta politisk ställning. Hon hänvisar själv till ”det som hände Dixie Chicks” men säger att hon kan komma att ta bladet från munnen när tajmningen är rätt.

Harald Bergius

 

3. Humor

”Dockhumor på Scala”

Scalateatern

Det är inte alltid supertajt när snillena Petter Lennstrand och Björn Carlberg låter sina numera folkkära dockor passera revy på Scalateaterns scen. Som DN:s recensent Niklas Wahllöf konstaterade: ibland hänger inte innehållet med i den ekvilibristiska dockhanteringen. Men när det är roligt (vilket det ofta är) är det å andra sidan ohyggligt roligt. Som den resebloggande igelkotten Hans Skägga, skälvande av nervositet över sitt stundande föredrag. Överklassdamerna Renata och Margareta (kända från SVT:s ”Operation Klotty”) som försöker bräcka varandras dyra vanor. Och så kvällens obestridliga primadonna: travtokiga Birgitta som redogör för sina imponerande rökvanor på balkongen. Läs DN:s recension här.

Johan Hilton

 

4. Film

”And then we danced”

Levan Akin

Svensk-georgiska ”And then danced” har fått allt större betydelse sedan den bejublade världspremiären i Cannes. Kritikerrosad, utsedd till svenskt Oscarsbidrag, nominerad för bästa skådespelare (Levan Gelbakhiani) av European Film Awards. Att den dansanta filmen inte bara är bra, utan dessutom har politisk sprängkraft blev tydligt när filmen visades i Tbilisi förra veckan. En premiär som möttes av skrämmande mycket hat och hot, men som också väckt debatt om destruktiv homofobi som inte lär kunna tystas. Det bästa är att Levan Akins vackra, täta, atmosfärrika kärlekssaga fortfarande går på bio. Se, eller se om. Det tänker jag göra. Läs DN:s recension här. 

Helena Lindblad

 

5. Album

Sarah Klang, ”Creamy blue”

”It’s like your heart was brand new”, sjunger Sarah Klang sorgset, efterklokt, om att bli kär på titelspåret till det nya albumet ”Creamy blue”, uppföljaren till förra årets debut ”Love in the milky way”. Men egentligen är det inte de hjärtekrossade låttexterna, eller ens den stråkiga musiken, som är hennes allra största behållning – det är rösten. Så dramatisk, så bottenlöst ledsen, och när hon tar i så fantastiskt att man inte förstår varför hon inte tar i precis hela tiden. Varje gång jag hör den sista refrängen på ”New day coming” drabbas jag av en obetvinglig lust att höra Sarah Klang sjunga musikal. Läs DN:s recension här. 

Greta Thurfjell

 

Läs om förra veckans fem favoriter