Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

DN:s Lotta Olsson tipsar om nio nya deckare

Lotta Olssons boktips. Denna gång om nya deckare.


Deckarnas ­faktaresistens är inte den man tror

Moderna polisdeckare är ju på många sätt vår tids arbetsplatsdramer, och alla har väl noterat hur ofantligt mycket poliserna måste arbeta. Här gäller inga arbetstidslagar, man arbetar dygnet om, helg som söcken, och blir tröttare och tröttare tills man tittar i kors. Och då! Då tänker man bättre än någonsin annars! Och kommer på sånt man aldrig hade kommit på annars!

Vi lever i en faktaresistent tid, kan man säga.

Polisromanerna i dag rör sig också betydligt snabbare än forntidens knirkande sävlighet, när Martin Beck var tvungen att lägga Roseannafallet ifrån sig i ­månader för att ingenting hände. I den fiktiva världen går allt fort, man får blixtsnabba analyser från laboratorierna och får lätt tag på både flygbiljetter och folk (om de inte har blivit mördade, det är enda skälet till att inte öppna när någon ringer på) när man behöver. Det är mycket långt från verklighetens krångel.

Man blir glatt överraskad de få gånger det uppträder sturiga vittnen som vägrar att svara i telefon och poliser som hjälplöst trasslar in sig i den moderna tekniken.

Tv-deckarna är ännu mer overkliga, där alla kvinnliga poliser (utom Brenda Blethyn i rollen som Vera Stanhope, bara det gör att man älskar henne) är välklädda, vältränade, välfriserade och trippar omkring i höga klackar.

Men tv-deckarnas allra mest fascinerande inslag är ­bemanningen. Det begås ett enda mord, och vips vimlar det av poliser i ett väl tilltaget ”incident room”. Vi har börjat räkna dem, för det kan vara så många som femton personer som tycks arbeta på heltid i flera veckor med att lösa mordfallet, i en högst förvirrande arbetsorganisation där man aldrig behöver fördela arbetsuppgifterna och alltid är två på varje hembesök (utom när det är potentiellt farligt, då arbetar man alltid ensam).

Sånt är ytterst förbryllande, men skulle ju kunna vara en förklaring till att polisen inte riktigt hinner utreda alla brott. Om man måste vara sådär många på vart och ett.


Här är Lotta Olssons val av nio nya deckare

Det är skräckfilmskänsla i Camilla Grebes tionde deckare, där ett gråtande barn spökar i skogen, poliser försvinner och det förflutna är oförklarligt.

Camilla Grebe

”Husdjuret”

Wahlström & Widstrand

En spökhistoria berättas sedan länge i Ormberg: man kan höra den sällsamma gråten från ett litet barn på ett speciellt ställe i skogen. Ett dött barn som spökar!

Undra på det, för ett barnlik hittades faktiskt där en gång. Utredningen lades ned, barnet gick inte ens att identifiera. Många år senare kommer en utredningsgrupp från Stockholm, öppnar fallet på nytt och försöker hitta nya ledtrådar. De har med sig en legendarisk profilerare, men hon och en annan polis försvinner plötsligt i skogen. När profileraren hittas har hon förlorat minnet.

Det är en hel del skräckfilmskänsla i Camilla Grebes tionde deckare, som är en av hennes bästa. Perspektivet i boken skiftar mellan tre personer som alla bär på hemligheter: en tonårsgrabb, profileraren och en ung polis som har fått följa med till Ormberg för att hon bodde där som barn och känner alla. Ormberg är en fiktiv ort i Sörmland, där jobben har försvunnit och ersatts av en flyktingförläggning, som alla skyller på när något händer.

Om någonting ska anses som årets deckartrend så är det kvinnliga-poliser-från-storstan-utreder-brott-på-landsbygden, för så är det också i såväl Lina Bengtsdotters ”Annabelle” som i Anders de la Mottes ”Höstdåd”. I både ”Annabelle” och ”Husdjuret” är det dessutom återvändare det handlar om, vilket också är ett stort tema just nu även i andra genrer (som Mats Strandbergs ”Hemmet”). Man växer upp på landsbygden, man flyttar till storstaden, sen återvänder man till sin barndomsmiljö som vuxen och ser den med nya ögon, omvärderar sig själv och sitt förflutna och avslöjar hemligheter.

Men det är ett tema som fungerar överraskande bra även här. Camilla Grebe hanterar sitt Ormberg med förståelse och känsla, och lyckas berätta något alldeles nytt genom sitt noggrant utmejslade, udda persongalleri.

***

8 x NYA DECKARE:

Niklas Natt och Dag: ”1793”

Forum

Låt er inte avskräckas av marknadsföringen av ”Bellman noir”: det här är även för oss som är måttligt roade av 1700-talet. En högst imponerande debut om hur ett illa tilltygat och svåridentifierat lik flyter upp i Stockholm. Två brottsutredare, varav en är svårt lungsjuk och den andre en fyllkaja, engagerar sig i fallet. Lysande miljöbeskrivning, otäck samhällsskildring och skriven i en perfekt balans mellan tidstypiska uttryck och nutida berättarteknik. (Rolig författarpresentation på bokfliken, missa den inte.)

Jens Henrik Jensen: ”Oxen: De hängda hundarna”

Översättning: Per Olaisen

Polaris

Första boken i en ny dansk deckarserie är en hetsig, spännande actionhistoria om den före detta elitsoldaten Oxen, som efter en period som uteliggare lämnat samhället och bosatt sig långt ute i skogen med sin hund. Men någon har börjat mörda män, och börjar med att hänga deras hundar. Oxen blir misstänkt när en godsägare i närheten av hans läger blir mördad, men också indragen i utredningsarbetet där alla döljer saker för varandra.

Nele Neuhaus: ”Stora stygga vargen”

Översättning: Manne Svensson

Albert Bonniers förlag

Jag var måttligt förtjust i förra årets ”Snövit ska dö”, men den här är betydligt tätare berättad. En mördad, utmärglad flicka hittas i en flod, och en populär tv-programledare blir kidnappad och svårt misshandlad efter att ha börjat arbeta med en ny programidé, ett avslöjande som hon har blivit varnad för att göra. Nele Neuhaus trissar upp spänningen genom att skickligt flytta perspektivet mellan poliserna, flera av offren och en av de misstänkta.

Emelie Schepp: ”Pappas pojke”

Harper Collins

En liten pojke blir kidnappad, och kvar i hemmet finns en förtvivlad pappa. Han blir snart rasande över polisens långsamma utredningsarbete och att de inte jagar den verklige förövaren utan misstänker honom. Vid sidan om kidnappningen fortsätter den större berättelsen om åklagare Jana Berzelius, vars förflutna stör när man minst anar det. Det är Emelie Schepps fjärde bok om poliskollektivet i Norrköping, och hon bygger upp en otäck klockan-tickar-skräck när pojken inte går att hitta.

Lars Wilderäng: ”Höstsol”

Massolit

Otäckt trovärdig säkerhetspolitisk deckare med centrum i Sverige och åtskilliga trådar ut i världen. I Sverige får både den svenska extremvänstern och extremhögern plötsligt tillgång till vapen, i Irak hittar amerikansk militär något som inte alls borde finnas där. Världsläget blir gradvis alltmer osäkert. Lars Wilderäng berättar kunnigt om politiska skeenden och hur lätt vi låter oss luras, men är lite för schematisk när han ska gestalta individuella öden. Första delen av två.

Nevada Barr: ”Eldstorm”

Översättning: Marie Olsson

Hoodoo förlag

Vad skulle kunna vara värre än en mördare? En grupp brandbekämpare i Kalifornien kämpar mot en skogsbrand, och beskrivningen av hur branden eskalerar till en eldstorm är bland det läskigare jag har läst: den mördar urskillningslöst. Kanske är det därför själva mordhistorien känns lite tam, jämförelsevis, men som vanligt är berättelserna om den medelålders rangern Anna Pigeon, som med torr humor tar sig fram genom USA:s nationalparker, högst läsvärd.

Pierre Lemaitre: ”Camille”

Översättning: Sofia Strängberg

Sekwa

Anne Forestier råkade komma i vägen för rånarna när de var på väg in till en juvelerare, hon såg för mycket och blev nästan ihjälslagen. Nästan. Men man kan ju inte ha ett överlevande vittne, så från den stunden blir hon jagad. Som tur är har hon en pojkvän som är polis. Tredje delen i Pierre Lemaitres trilogi om den lilla kriminalkommissarien Camille Verhoeven berättas med mycket humor och rejäla doser blod, och är den andra på svenska, efter ”Alex” som kom i våras.

Nalle Valtiala: ”Ett gram morfin då och då”

Litorale förlag

Från lilla finlandssvenska förlaget Litorale kommer denna personliga novellsamling med rätt ojämna, men roliga pastischer på de främsta deckarförfattarna och deras hjältar. Stundtals är det metaberättelser och vissa huvudpersoner har, av copyrightskäl, fått andra, mer lättigenkännliga namn jämfört med originalen, som till exempel Lord Wimbledon. En och annan författare av annat slag slinker också med, som Hemingway och Faulkner, även där med ett överraskande logiskt mord.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.