Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-08-03 23:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/dockorna-del-34-av-57/

Kultur

Dockorna, del 34 av 57

Illustration: Stina Wirsén

Jag antar att du har haft din beskärda del av fördomar också, Lotta”, säger han. ”Inom kåren framför allt.”

”Förstås. Titta bara på hur jag ser ut”, säger hon med ett kucklande skratt och pekar på sig själv. ”Kortklippt, muskulös snut, solklart fall av butchflata. Jag har haft kollegor som har velat veta om det är jag som är ’mannen’ i mitt äktenskap med Agneta, eftersom hon till skillnad från mig tydligen ser ’kvinnlig’ ut, och insinuerat att det måste innebära att jag också är den som sätter på. Att vara betäckaren ger ju trots allt lite mer status.”

Eddie betraktar henne, och sväljer. Nog har han själv tänkt exakt samma tanke, men åtminstone haft vett att hålla tyst om det.

”Du har gått före”, säger han. 

Han är full av beundran, för att hon verkar vara en så kompetent och erfaren polis. Men också för att någon måste göra det hon har gjort. Vara den som tar de första smällarna, som motbevisar de förutfattade attityderna och som normaliserar att det också inom poliskåren finns människor av alla sorter. Som visar att kompetensen eller lämpligheten inte har något att göra med vem du ligger med eller vilken färgton din hud har.

De får sina pizzor, det ångar om den smälta osten som väller ut över tallriken när han sätter kniven i brödet. De äter under tystnad och Eddie sneglar på Charlotta som njutningsfullt smackar och sköljer ner sin pizza med stora klunkar öl. 

Jag vill också vara en som går före, bestämmer han sig för där och då. Om han kan vara en förebild för någon annan, för någon ung svart kille eller tjej som aldrig har sett någon som liknar dem bära polisuniform, då är det skäl nog att vara polis, tänker Eddie.

 

Charlotta skjuter tallriken från sig och rapar diskret i handen. ”Gott, men fan vad mätt jag är nu.” Hon har lämnat några kanter, annars är tallriken länsad.

Eddie tar emot två nya öl som de har beställt. Dricker och torkar bort skummustaschen från överläppen.

”Hur gick det med våldtäktsärendet?” frågar Charlotta.

”Nedlagt”, svarar Eddie och tar en klunk till. 

Kollegan Annie meddelade honom tidigare i veckan att åklagaren inte såg att det fanns något mer att gå på. Inget namn på den misstänkte, inget dna, inte ens en mer specifik adress än ”någonstans i närheten av Hvitfeldtska och Landala torg”. Det var egentligen inget märkligt, de flesta polisanmälda våldtäkter slutar så. 

Men Eddie känner ändå ett molande obehag över att ärendet inte fick mer än så av deras tid. 

Charlotta nickar bara, hon verkar inte låta sig bekomma av beskedet. Hon har jobbat så mycket längre, hon har sett så många fler ärenden sluta i det bistra konstaterandet att spaningsuppslag saknas. 

”Det ser ut som att det plågar dig”, säger hon.

Eddie nickar bara till svar, dricker igen. Han känner sig lite fånig. 

Det var inte ens hans eget ärende, han satt bara med på förhöret. Men han har svårt att släppa tanken på hur den målsägande Siri Lind såg ut när hon lommade ut från polishuset härom­veckan. Slokande axlar, fötter som släpade i marken och det svarta håret hängande runt ansiktet som ett bristfälligt skydd mot omvärlden.

”Det är så det är ibland”, säger hon. ”Och då spelar det ingen roll hur mycket man känner med offret, eller hur illa man tycker att det är. Finns det inget att gå på, så finns det inget att gå på.”

Eddie tycker att det känns som att hon kan läsa hans tankar.

”Men är det verkligen så, att det inte fanns något att gå på”, invänder han. ”Klart att det var ett svårt utgångsläge, men det finns ju utredningsåtgärder som hade kunnat vidtas. Förhöra vakterna på Park där hon säger att hon var. Kolla med taxibolagen om körningar från Avenyn den kvällen. Eventuella övervakningskameror, andra vittnen som var på nattklubben, slagningar på liknande ärenden… Vi kunde tagit med henne till området, kanske hade hon kunnat känna igen huset eller porten.” Eddie låter ivrig nu. ”Det är ju inte det att det inte finns stenar att vända på, även om det bara finns en tjej som var knallfull och ett signalement på en man med cendréfärgat hår. Men både åklagaren och Annie verkar tycka att det inte…”

”Eddie, Eddie”, säger Charlotta och avbryter honom genom att sträcka sig efter hans hand. Hon klappar honom på handryggen som för att lugna ner ett hetsigt barn. ”Jag hör vad du säger. Men regel nummer ett är att prioritera. Hur vi än känner, så måste vi inse att resurserna inte är, aldrig har varit och aldrig någonsin kommer att bli obegränsade. Och ett sexuellt utnyttjande… vad kan det ge nu igen, vad är maxstraffet?”

”Det skulle kunna vara fråga om våldtäkt, om gärningsmannen var den som fick henne så påverkad att hon var försatt i vanmakt. Men det kan vi glömma så här långt efter, det gick ju inte att ta drogtester flera dagar efteråt.” Eddie suckar av frustration. ”Det är en ny lag under utredning där det tydligen talas om att man inte längre ska göra så stor skillnad på fulla eller nyktra offer, men det ligger flera år fram i tiden, om den ens blir verklighet. Som det är nu anses hon har försatt sig i vanmakt av egen förskyllan. Det var med andra ord hennes eget fel att han kunde, som det heter, otillbörligt utnyttja hennes hjälplösa tillstånd.” 

”Och då blir det rubricerat som sexuellt utnyttjande, inte våldtäkt”, säger Charlotta. 

”Vilket kan ge upp till två års fängelse”, fyller Eddie i. ”Jämfört med våldtäkt som ger upp till sex år. Men det är ändå ett allvarligt brott vi har att göra med, en gärningsman som går fri. Presumtiva framtida offer.”

”Jag hör vad du säger, men du vet också hur det ser ut. Vi har bara på vår avdelning två olösta mord på kvinnor, åtta pågående utredningar om grov kvinnofridskränkning, mordförsök samt dråp, och överfallsvåldtäkten i Slottsskogen i höstas. Samt en man som slog ihjäl sin fru i Frölunda i vintras, som har tagit tillbaka sitt erkännande och åklagaren säger att vi måste hitta mer teknisk bevisning före åtal, vilket är om nio dagar.” Charlotta pekar på honom med sin gaffel och viftar ilsket med den i luften. ”Vi har högar som läggs ovanpå andra högar och vi har ärenden om sexuellt utnyttjande av personer i beroendeställning som är nästan klara, men där det börjar bli riktigt bråttom så att de inte hinner preskriberas. Jag själv har fyrtiotvå öppna ärenden, Eddie. Fyrtiotvå. Och däribland finns ett par riktigt ömmande fall som jag redan nu vet med säkerhet att de inte kommer att leda till någonting. Ett av dem är en fjortonårig tjej som har blivit våldtagen på Danmarksfärjan, där det inte går att bevisa vad som egentligen har hänt. Inte för att jag inte tror henne, något har ju hänt. Men vi vet inte vad, hon vet inte ens själv. Och jag skulle till att börja med vilja strypa hennes föräldrar för att hon överhuvudtaget kunde komma iväg hemifrån på den där fylleresan, och därefter göra detsamma med de slöa jävla vakterna som släpper på fjortisar med falskleg på båten. Jag skulle vilja linda in den där lilla flickungen i bomull, Eddie. Ge henne juridisk upprättelse, hänga de där männen i sina egna pungkulor för att de turades om att sätta på en snorfull liten unge. Jag vill det, men jag kommer inte att kunna göra det. Jag kommer alltid att sitta här där jag sitter nu och försöka låta bli att börja lipa ner i resterna av en calzone för att jag inte kan hjälpa dem. För att hur det nu är så finns det en tågordning, Eddie. Grövst brott först, och därefter en fallande skala.”

”…där en tjej som Siri…”

”Inte kommer högst upp på listan, nej.”

Eddie tar två klunkar nu. Är på vippen att säga att då vill han fanimej inte vara polis om det ska vara på det sättet, men vet ju att det är en lögn. 

Han kan inte lägga sig ner och ge upp bara för att det är lite tufft. Det var för att yrket inte är någon snitslad bana i skogen som han kände redan första dagen på Polishögskolan att han äntligen hade kommit rätt i livet. Han vill ha utmaningar och hinder längs vägen för att inte tröttna. Att följa i pappas fotspår och slussas in i styrelserummen och de stora företagsekonomiska besluten, det hade varit det enkla och självklara valet. Och det ville han inte. Där skulle han aldrig ha kunnat känna sig hemma.

”Om hon hade agerat bara lite annorlunda så hade läget kunnat vara ett helt annat”, säger Charlotta och Eddie hör på hennes röst att hon verkar vilja trösta honom på något sätt. 

Det är inte jag som behöver tröst, tänker han.

”Men det är ju inte Siri som har gjort fel här, hon har haft oturen att möta en förövare”, säger han.

”En förövare som har utnyttjat det faktum att hon var skitpackad och inte kunde ta hand om sig själv. Jag säger inte att det är hennes fel, men om hon inte hade varit så berusad så hade det kanske inte hänt.”

”Men det där resonemanget blir ju inte bara skuldbeläggande, utan något slags ursäkt för att konstatera att det är fritt fram med vissa tjejer. Om vi hela tiden hanterar ärenden med fulla tjejer som att de får skylla sig själva eller att de i vart fall har en stor del i att de blev våldtagna, då blir det konsensus för hela ­samhället. Om det alltid är tjejen som ska se till att bete sig så att hon inte blir våldtagen, då förblir ansvaret hennes. Inte gärningsmannens.”

”Tycker du att vi ska säga till tjejer att vi skiter i vad ni hittar på, händer det så händer det?” säger Charlotta retoriskt. Hon har ett litet leende på läpparna, men Eddie hör skärpan där under. ”Tycker du att det är bra att tjejer super sig så fulla att de inte kan ta hand om sig själva?”

”Nej, lika lite som att det underlättar vårt arbete när det är killar som super sig så fulla att de inte kan ta hand om sig själva. En gissning är att fyllan är en bidragande orsak till långt över hälften av alla våldsärenden med män som offer.”

”Precis”, säger Charlotta och höjer ölglaset. ”Skål för det.”

”Men om vi bara ställer krav på de presumtiva våldtäktsoffren, på tjejer överlag, och aldrig på gärningsmännen…”

”…som aldrig skulle lyssna på vad vi ställer för krav, för övrigt”, inflikar Charlotta.

”…så kan inga män, varken gärningsmännen, vilka snubbar som helst egentligen…” säger Eddie och sveper med handen genom luften i riktning åt baren där det står ett ­grabbgäng och dricker öl, för att slutligen landa med handen på sitt eget bröst. ”Då kan vi aldrig lära oss vad som är rätt och fel. Att det inte är okej, inte på något jävla sätt, för en kille att ligga med en tjej som är så full att hon varken kan säga ja eller nej. Och fattar man inte det, inte ens på tjugohundratalet, så är man fan en dinosaurie, oavsett om man är polis eller inte. Och är det en sak vi kan vara riktigt säkra på så är det att några som verkligen uppfattar de här subtila signalerna som finns i samhället, om vilka tjejer som är lovligt byte, det är ju gärningsmännen. De vet precis vilka offer de ska välja.”

51

Bilden som Elin Grönlund tar på förfesten är en sådan som man framkallar och sparar. Ett fruset ögonblick där tre tjejer håller om varandra och tittar in i linsen. Ansiktena pressade mot varandra så att alla tre får plats. 

Elin, Clara och Anna. 

Ögon som glittrar, frisyrer som puffats till en sista gång, sminkning som avslutats med ännu lite mer kajal och concealer innan de snubblar ner till spårvagnen som ska ta dem in till Avenyn. En sådan bild som man tittar på då och då för att minnas en tid då allt var sorglöst, enkelt och ganska barnsligt. Ett foto som hade kunnat hamna på en anslagstavla eller klistras in i ett album, att ta fram när man vill komma ihåg hur livet var när man var nitton. Något att skratta åt när frisyrerna blivit hopplöst omoderna och man vuxit ifrån fyllorna och de långa utenätterna. 

Om kvällen bara hade slutat annorlunda.

Det finns ingenting med den här kvällen som får Elin att känna att den kan komma att sluta som den gör. Det är bara en vanlig utekväll, det är försommar och hon går för första gången i år ut utan strumpbyxor. Hon kommer att få skavsår av de nya skorna och hon kommer att dansa till Håkan Hellströms ”Kom igen Lena!” 

Hon är lite sugen på att ligga, det var ett tag sedan senast. Men med vem? Det vet hon inte. Hon har ingen särskild i sitt liv för tillfället.

Just detta kommer Elin att älta under de kommande åren, men inte heller det vet hon ännu. Just nu är hon bara sprudlande berusad och har en stickande smak längst bak i svalget som kommer sig av att hon råkade andas in samtidigt som Anna sprejade håret när de stod i badrummet och trängdes framför spegeln. 

Hon kommer också att återkomma till det ovedersägliga faktum att hon sagt till sina kompisar att hon ville ”hitta någon” och att de fnittrande funderat på vad de allra mest önskat sig av ett eventuellt ligg denna kväll. Clara sa att hon ville träffa en kille som var beredd att gå ner på henne redan första gången de låg med varandra. Framför allt om han ville att hon skulle suga av honom. Elin sa att det räckte gott för henne om han inte slocknade så fort han kommit och uppvisade åtminstone något slags insikt om att hennes njutning också spelade roll. Anna sa att hon tyckte bäst om att inte ligga på natten, utan bara sova ihop och sedan vänta med sexet tills de vaknade bakfulla snarare än packade. Elin sa att hon ogärna knullade i avslöjande morgonljus med någon hon precis träffat. Men att allt var förhandlingsbart. Och då, när de skrattade som mest åt just den kommentaren, tog de bilden som Elin aldrig skulle vilja titta på igen. 

Försommarkvällens solstrålar lyser bakom deras huvuden där de står nere på gatan och väntar på spårvagnen. Det är en fantastisk bild, och därför så fruktansvärd. Det är början på en så härlig kväll, och därför gör alla minnen av de första bra timmarna så ont senare.

Allt detta ska hon återkomma till och fråga sig om det gör att hon ändå får skylla sig själv för det som sedan hände. Drinkarna de drack, klänningen hon valt, dansstegen något senare på dansgolvet, väl medveten om att hon lockade med sina rörelser. Att hon drack jättemycket trots att hon inte hade ätit mer än en tallrik fil till middag och därför blev ovanligt full. Att hon inte åkte hem när det började snurra utan stannade kvar och fortsatte dansa, eftersom hon kände livet i sig. Att det nyinköpta paketet med kondomer som låg längst ner i hennes handväska i efterhand kändes som något slags hemligt förbund med djävulen. 

Att allt var hennes eget fel.

För sanningen var ju att hon ville ligga med någon den kvällen.

Men inte med den där mannen.

Inte så.

Och inte utan att vara vid medvetande.

52

”Nä pappa, inte där”, säger Tara och drar av den pyttelilla skon som han precis har lyckats lirka på hennes fot. 

”Där”, säger hon och försöker istället sätta skon på den andra foten. Hon måste sätta sig ner på hallgolvet för att inte tappa balansen och hamnar på rygg med benet upp mot taket.

”Nej, gumman, inte så.” Han rufsar i hennes ljusbruna kompakta lockar och skrattar, samtidigt som han lyfter upp henne till stående position igen. 

Tara är två år fyllda och redan på god väg in i treårstrotset. Hon vet precis hur hon vill ha saker och ting, i synnerhet vad hon ska ha på sig för kläder och skor och var på kroppen de passar bäst. Hon springer gärna runt med sina trosor på huvudet och tycker att det är en bra idé att gå till förskolan endast iförd blöja och ett skärp från sin mammas morgonrock. Mös­sor hör över huvud taget inte hemma på små barns huvuden, om Tara får säga sin mening. Vilket hon gärna gör, högt och ljudligt.

”Neeeeeej!!!” vrålar hon nu när Eddie drar åt kardborrebandet på skon som äntligen har hamnat på rätt fot.

”Jo”, svarar Eddie med tillkämpat lugn. 

Han duschade för mindre än en halvtimme sedan men känner redan hur det rinner en stadig liten flod av svett utmed hans ryggrad. Han vänder sig och ser Martina stå lutad mot dörrposten från köket och betrakta honom och Tara. Hon har bara på sig en t-shirt som har blivit alldeles för liten och blottar en makalöst vacker mage. Han kryper på alla fyra fram till sin hustru och placerar en stor blöt kyss på magen och mumlar några ord till den nya lilla familjemedlemmen där inne.

 

Ämnen i artikeln

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt