Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Don DeLillo: Hela presidentvalet känns som en hallucination

”Han klär sig i ett slags diskret solblekta jordfärger, som om han mest vill smälta in i tillvaron”, skriver Martin Gelin om sitt möte med författaren Don DeLillo.
”Han klär sig i ett slags diskret solblekta jordfärger, som om han mest vill smälta in i tillvaron”, skriver Martin Gelin om sitt möte med författaren Don DeLillo. Foto: AGF s.r.l./REX

Sverigeaktuella Don DeLillo tycks ha förutspått USA:s utveckling – för många framstår Donald Trump som en av hans romanfigurer. Boklördags Martin Gelin fick chansen att träffa den skygge författaren i hans hemstad New York: ”Man kan säga att Trumps vapenromantik kommer från den amerikanska västern.”

Många har försökt sätta ord på den här mörka, märkliga politiska tiden i USA.

Don DeLillo vill först inte ens försöka, men lyckas ändå.

– Det är en hallucination. Hela presidentvalet känns som en masshallucination. Det här kan inte vara på riktigt.

Foto: Getty ImagesEn av USA:s mest hyllade och respekterade författare sitter i en blommig soffa hos agenten på Manhattans Upper East Side. Han skruvar på sig när han blir tillfrågad om Donald Trump. I fem decennier har DeLillo själv skrivit häpnadsväckande komplexa, mörka romaner om djupt amerikanska fenomen. Många ser honom som ett slags litterär profet, som nästan verkar ha kunnat förutse landets utveckling. Han har länge skrivit om informationsöverflöd, rädsla för terrorism, utvecklingen mot visuella medier, bort från text. Många har jämfört Donald Trump med figurer i hans romaner, men DeLillo ser Trump som en karaktär som lämpar sig bättre för mer konkret politiska författare.

– Jag tror att det finns andra författare som skulle hantera Trump bättre. John O’Hara, kanske. Norman Mailer hade nog kunnat göra honom rättvisa.

I nästan fem decennier har Don DeLillo varit en av de författare man behöver läsa för att förstå USA. Ofta har han skildrat ett slags hallucinatoriskt gytter av information, tv-kanaler, ny teknik, politisk paranoia och konspirationsteorier. Kanske är han USA:s mest inflytelserika författare i modern tid. DeLillos romaner har inte bara influerat författare som David Foster Wallace, Jennifer Egan och Jonathan Franzen, utan även tv-serier som ”Mad men”, som tycks ha lånat en och annan idé från DeLillos klassiska debutroman ”Americana”. Där försökte DeLillo skildra den amerikanska drömmens begränsningar. När man läser om den i dag känns den, med några få undantag, nästan kusligt modern. När boken gavs ut arbetade DeLillo själv som copywriter här på Manhattan.

 

Jag tror att döden som ämne är inbäddad i alla romaner, i själva idén om vad en roman är. I mina egna böcker finns det ofta som ett tema även ovanför ytan.

 

– Jag hade en otrolig tur som fick min första roman publicerad. I dag skulle inte det hända. Numera vill förlagen hellre satsa på namn som redan är kända. Man måste ha blivit en etablerad skribent innan man skriver sin roman. Förlaget chansade på mig och på den chansningen vilar hela min författarkarriär.

Så många av DeLillos romaner betraktas som moderna klassiker: ”Vitt brus”, ”Vågen” och inte minst ”Under jord”, hans 800-sidiga odyssé genom efterkrigstidens USA, som tycks ha förändrat hela den amerikanska bokbranschen, på gott och ont. Varje år tycks det nu publiceras en episk debutroman, oftast av en ung manlig författare, som påstås bli ”nästa DeLillo”.

Han är förmodligen ännu mer populär i Europa. I Paris anordnas sedan en tid tillbaka en årlig Don DeLillo-festival. Kulten kring honom och alla bleka kopior av hans säregna prosa kan göra det lätt att glömma hur unika hans romaner är.

Foto: Hans nya roman ”Noll K” utspelar sig mestadels på en mystisk klinik där människor kan frysas ner i hopp om att få evigt liv. Författaren Nathaniel Rich har kallat boken den logiska kulmen på en litterär karriär full av romaner som är ”ballader av fruktan”. Terrorism, atombomber, naturkatastrofer, en urspårad teknologisk utveckling och mentalt instabila, beväpnade män lurar oftast runt hörnet i DeLillos USA.

Det är en särskild upplevelse att läsa DeLillo just detta år, då det stundtals har känts som om en verklig domedag väntar i USA. Vi följer berättelsen genom Jeffrey Lockharts ögon; han är en 34-årig framgångsrik konsult, och alldeles vilsen i själen och tillvaron. Jeffreys pappa, miljardären Ross, och pappans nya fru, Artis, bor på The Convergence, där Artis ska ingå behandling – det vill säga, frysas ner för evigt liv.

I en intervju med Paris Review 1993 beskrev DeLillo döden som ett slags slutgiltigt mål för allt koncentrerat tänkande. Ju mer man grubblar över tillvaron, desto mer hamnar man i funderingar kring döden.

– Jag tror att döden som ämne är inbäddad i alla romaner, i själva idén om vad en roman är. I mina egna böcker finns det ofta som ett tema även ovanför ytan. Tiden som ämne har ofta dykt upp för mig. Det är ett mystiskt ämne som ingen förstår. Men ”The body artist” och ”Point Omega” handlade om tiden och det gör även ”Noll K”.

I Arizona i sydvästra USA ligger det faktiskt ett center för människor som vill frysa ner sina kroppar, i hopp om att kunna leva för evigt: Alcor life extension foundation. DeLillo övervägde att åka dit under arbetet med boken, men bestämde sig för att inte göra det. En av inrättningens klienter är den berömda baseballspelaren Ted Williams, som togs in på behandling i juli 2002. DeLillo tror att medvetandet om detta vilat i hans bakhuvud sedan han först hörde talas om det.

– Hans kropp är fortfarande där på centret i Arizona just nu. Utan huvud, säger DeLillo.

För DeLillo börjar nästan alla romaner med en tydlig visuell idé. Han säger att han alltid skriver ”tredimensionellt”. Han menar att han föreställer sig hela rummet där en romanperson befinner sig.

– För den här boken började det med att jag föreställde mig en byggnad i ett enormt hål i marken, i ett isolerat ökenlandskap på andra sidan av jorden. Den idén växte ihop med mina funderingar kring kryoteknik. Kanske handlade det om tanken på att frysa en kropp under ett landskap som är så torrt och ödelagt som en öken. Jag jobbar aldrig med metaforer. Det du ser är det som finns där, ingen symbolik. Jag tänker tredimensionellt när jag skriver. Rummen, korridorerna, i det här fallet hela den underjordiska byggnaden.

Debuten ”Americana”, började också med en bild. DeLillo var på segeltur i delstaten Maine och såg en rad med gamla hus som fick honom att fundera över hur USA förändrats.

– Jag minns det fortfarande väldigt väl. Vi var i en liten kuststad i Maine och jag såg den här raden med små hus, en idyllisk småstadsgata. Det fick mig att tänka på hur annorlunda det är i dag, och jag började tänka.

– Så många skönlitterära författare ägnar sig åt något jag kallar essäromaner. Det finns ingen geografi, ingen känsla av ett visuellt utrymme i romanerna. Allt handlar om det som pågår inuti individen. Så skulle jag aldrig kunna skriva en roman. Möjligen ett par rader.

Han tillbringar lika mycket tid med att se film som att läsa böcker, berättar han.

– Jag såg nyligen om alla Tarkovskijs filmer. Det var som en höjdpunkt i själva filmhistorien. Men det görs fortfarande så mycket film som är visuellt häpnadsväckande. ”Son of Saul” var enastående. Alexander Sokurovs filmer har fantastiskt fotografi. Victor Erice, en spansk regissör, gör filmer som är otroliga att titta på. Jag är fortfarande optimistisk över filmens framtid. Nu är det en begåvad regissör, Michael Almareyda, som vill göra en film av ”Vitt brus”, vilket jag tror kan bli bra.

Privat är DeLillo timid och lågmäld. Första gången jag träffade honom tyckte jag att han påminde om en snäll korvgubbe, vilket stämmer även denna gång. Han klär sig i ett slags diskret solblekta jordfärger, som om han mest vill smälta in i tillvaron. Trots att han numera bor på Manhattan verkar han sällan delta i den så kallade litterära scenen i New York. Han syns sällan på prisgalor och festivaler, minglar aldrig på cocktailpartyn med Salman Rushdie och Zadie Smith. Han tycks inte ha något behov av de ytliga former av erkännande för den egna statusen som kan sluka så många andra författare. När DeLillo tilldelades National book award för ”Vitt brus” 1985 gick han upp på scenen och höll ett fem sekunder långt tacktal: “Jag är ledsen att jag inte kunde komma i kväll, men tack för att ni är här.”

Trots att DeLillo tycks ha förutsett många av vår tids politiska konflikter ser han sig ogärna som någon uttolkare av den amerikanska samtiden. Ett tema som återkommer gång på gång i hans romaner är USA:s våldskultur. I flera intervjuer har DeLillo berättat att det var mordet på John F Kennedy 1963 som gjorde honom till författare. Brutala våldshandlingar har varit ett återkommande tema i författarskapet.

I augusti 1966 klättrade en ung student, Charles Whitman, upp i ett klocktorn på University of Texas i Austin och sköt 49 studenter. Det anses vara det första massmordet på en amerikansk skola – något som de senaste decennierna har blivit en återkommande mardröm. För DeLillo var det en händelse som inspirerade honom att börja skriva på ”Americana”. Han berättar att han särskilt mindes en detalj i massakern: att gärningsmannen hade tagit med sig deodorant upp till klocktornet, för att lukta gott medan han genomförde sin brutala massaker. DeLillo ser en röd tråd mellan mordet på JFK och det vapenvåld som nu präglar USA, där 30 000 personer dör i vapendåd varje år.

 

När du väl har ett vapen i rummet så förstår du att du en dag kan gå ut ur rummet och avfyra det.

 

– Jag skriver fortfarande om våld. Just nu jobbar jag med en essä om mordet på Kennedy. Våldet på 1960-talet formade oss under många decennier framåt. Terrorattackerna 2001 var en annan typ av våld, som inte kom inifrån USA på samma sätt. Men nu har vi kommit tillbaka igen till det här amerikanska våldet, till masskjutningarna, de smittsamma attackerna. Folk utför dem för att andra har gjort det. Vapnet är själva motivet. När du väl har ett vapen i rummet så förstår du att du en dag kan gå ut ur rummet och avfyra det. Varje ny gärningsman är influerad av de gärningsmän som kom före.

Några veckor innan vi ses har Donald Trump föreslagit att beväpnade amerikaner kan stoppa Hillary Clinton från att bli president. DeLillo blir märkbart obekväm av att behöva prata om Trump över huvud taget, men han ser den typen av vapenromantik som Trump förespråkar som något djupt amerikanskt.

– Ja, absolut. Man kan säga att den kommer från den gamla västern, eller från de gamla gängen i New York, de italienska gängen och de irländska gängen. Men framför allt handlar det om arvet från den amerikanska västern, där man var tvungen att ha ett vapen för att klara sig. Bilderna från västernfilmerna präglar oss fortfarande.

Häromåret flyttade DeLillo från ett hus strax utanför New York till en lägenhet här på Manhattan, tillsammans med sin fru Barbara Bennett. De har varit gifta i drygt 40 år. DeLillo tillägnade henne sin debutroman.

Nu kan han inte tänka sig att lämna New York.

– Jag är en newyorker. Det är här jag hör hemma, trots allt. Biograferna, museerna, konstgallerierna. Att gå genom Central Park och se en film på Broadway. När hettan har lättat lite.

Gestalterna i DeLillos romaner talar ofta med en accent som man känner igen från gatorna häromkring. Själv beskriver DeLillo sina egna romanpersoners språk som ”New York-röster”.

Författaren Richard Powers har kallat DeLillos dialog ”mer än korrekt”. De talar ofta med ett slags upphöjd realism, där tonläget och själva språket kan framstå som realistiskt och vardagligt, men själva innehållet kan präglas av en enorm filosofisk tyngd. Hans dialog studeras på skrivskolor över hela världen. Inte minst från hans moderna klassiker ”Under jord”, där han själv fick användning för alla nyanserna i det italiensk-amerikanska språk han själv växte upp med, i The Bronx.

– Det är på sätt och vis de kompletta New York-rösterna; min italienska översättare hörde av sig och frågade om några av de italienska svordomarna och slangen i boken. Hon kände inte igen orden. Så jag berättade att det inte var italienska, det var Bronx-italienska.

Fakta. Född i italiensk ­invandrarfamilj.
”Noll K” (Albert Bonniers förlag) kommer nu i svensk översättning.

Don DeLillo föddes den 16 november New York 1936, och fyller alltså snart 80 år.

Hans föräldrar var invandrare från södra Italien. Han har berättat att hans mormor aldrig lärde sig engelska, trots att hon levde i USA under 50 år.

Efter examen vid Fordham University 1958 arbetade han i fem år som copywriter på reklambyrån Ogilvy & Mather på Manhattan. Hans första publicerade verk är novellen ”The river Jordan” i Cornell universitys litteraturmagasin 1960. 1971 debuterade han som romanförfattare med ”Americana”. Till hans mest uppmärksammade romaner hör ”Vitt brus” (1985), ”Vågen” (1988) och ”Under jord” (1997).

DeLillo har också skrivit flera pjäser, och filmmanus till ”Fame 6”, med Michael Keaton i huvudrollen (2005).

Hans senaste roman, ”Noll K” (Albert Bonniers förlag) kommer nu i svensk översättning.

Don DeLillo har fått en lång rad priser, bland annat Pulitzerpriset (för ”Mao II” 1992).

Läs mer. Don DeLillo i Sverige.

28/10 Samtalar med författaren och DN-medarbetaren Aris Fioretos på Internationell författarscen, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

29/10 Medverkar på Stockholm Literature, Moderna Museet, bland annat i ett samtal med museichefen Daniel Birnbaum.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.