Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-22 07:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/don-kulick-de-ar-utatriktade-vi-ar-sjalvupptagna/

Kultur

Don Kulick: ”De är utåtriktade, vi är självupptagna”

Bybon Kawa, med en regnbågslorikit på huvudet Foto: Don Kulick

Sedan 30 år har socialantropologen Don Kulick till och från levt med en urfolksstam i en avlägsen träskby i Papua Nya Guinea. Hans bok om deras kultur och språk refuserades först för att han är vit, men får nu internationell uppmärksamhet.

Gapunfolket på Papua Nya Guinea har aldrig varit fler än ett par hundra människor. Ändå har de ett helt eget språk med en mångtusenårig historia. När Uppsalaforskaren Don Kulick kom dit första gången 1985 talades språket tayap av 87 personer. I dag finns drygt 40 tayaptalande personer i världen, inräknat Don Kulick själv.

Byn, som också heter Gapun, ligger mitt i regnskogen i en avlägsen del av landet dit man måste färdas först med pickup, sedan med kanot och slutligen till fots.

Don Kulick med katten Redpela Foto: Elin Åberg

I olika perioder under 30 års tid har Don Kulick levt på platsen - en sammanlagt tre år lång vistelse som knappast har varit någon djungelidyll. 

Gapun ligger mitt i ett träsk, omgiven av höga träd. Marken är gyttjig, luften kvav och åtta olika myggarter plågar invånarna. Huvudfödan är sago – ett mjöl som genom en omständlig process framställs av innerdelen av palmträd för att sedan blandas med kokande vatten.

– Konsistensen kan nog bäst beskrivas som slem. När man sväljer sago såsom byborna oftast tillagar det känns det som snor. Jag lärde mig att äta det för att det var vad som stod på menyn. Maten är inte direkt aptitlig, och miljön är obehaglig. Men människorna tycker jag mycket om och jag saknar dem. Inte alla förstås, men de flesta. De är karismatiska och roliga och får mig att skratta, säger Don Kulick, som till vardags arbetar som forskare i kulturantropologi vid Uppsala universitet.

I Don Kulicks lägenhet finns många minnen från Papau Nya Guinea, till exempel ett inramat halsband gjort av bland annat ormskelett. Foto: Elin Åberg

Vi träffas i hans partners lägenhet intill Vasaparken i Stockholm - en vidunderlig vindsvåning med tjocka, vita väggar och stora fönster med Karlsson på taket-utsikt över Vasastans takåsar.

Katterna Redpela (”den röda” på Tok Pisin, Papua Nya Guineas nationalspråk) och Liklik (”den lilla”) stryker runt bland antika möbler och uppstoppade fåglar. På väggarna mellan bokhyllorna hänger exotiska föremål: Två vippor av kasuarfjädrar som byborna i Gapun använder till att vifta bort mygg, ett mystiskt halsband gjort av djurkotor, ett flertal snidade träfigurer av människoliknande gestalter med långa näbbar. 

Näbbfigurerna föreställer ett slags skogsgudar som tidigare ingick i Gapunbornas religösa föreställningsvärld, berättar Don Kulick. Numera tillverkas de mest för försäljning. En av träfigurerna har en ovanligt mörk, nästan svart färg, som om den vore gjord av en särskild sorts inhemskt ädelträ.

– Byborna kom på att man kunde gnida in träet med syra från gamla batterier. Då blev träet så där svart. Knappast särskilt hälsosamt, men det ser bra ut. På 80-talet berättade en gammal man för mig att han tillverkade stora gafflar som han smetade gammal batterisyra på. Han tog sig till en by dit turister kom, och han sålde gafflarna till två vita turister. Man kan ju undra om de fortfarande lever.

Bild 1 av 2 Grannpojken Kangirase Mbanu, 4 år gammal, som Don Kulick tillägnat sin bok till.
Foto: Don Kulick
Bild 2 av 2 Kangirase Mbanu tillsammans med sin mor Ndamor, och en av de knivar som barnen ofta använder från tidig ålder i Gapun.
Foto: Don Kulick

”A death in the rainforest” är långt ifrån en bok om ett isolerat folk på en plats där tiden har stått stilla. Den handlar om hur Gapuns kultur och samhälle har förändrats dramatiskt, på vissa håll fatalt, i mötet med en modernare omvärld. Först skedde det genom att Papua Nya Guinea koloniserades av Tyskland, Storbritannien och Australien i slutet av 1800-talet. Kristna missionärer kom till ön och övertygade människorna om att deras egen tro var satanisk. Mest genom rykten har byborna fått glimtar av dagens västerländska, teknologiska kultur som i Gapuns ögon framstår som överlägsen. Fler människor än västerlänningar imponeras av flygplan, utombordsmotorer och pengar.

– 100 år av kolonialism på avstånd har övertygat Gapunborna om att deras traditionella kultur var utan värde. Jag säger ”på avstånd” eftersom byborna bara ser konsekvenserna av kolonialism, de har aldrig haft mycket direktkontakt med kolonialister. Ett fåtal missionärer började ta sig till byn på 1950-talet och de konverterade snabbt byborna med löften om utveckling och välstånd. Men i dag har utvecklingen gått bakåt. På 80-talet fanns det en grundskola två timmar från byn men den varade bara i några år och har varit nedlagd sedan snart tjugo år tillbaka, En gammal schweizisk nunna brukade åka till byn en eller två gånger om året för att vaccinera barn och dela ut antibiotika. Men sedan hon dog i början av 90-talet har det inte varit någonting alls. Ingen kom för att köpa de kommersiella grödor som byborna bemödade sig att odla. Byn har blivit våldsam och otrygg, samtidigt som staten alltmer har trätt tillbaka.

Har lokalbefolkningen något eget ansvar för att det har gått dåligt?

– Absolut, de är inga passiva offer. De har själva aktivt sökt förändring, men de gjorde det på premisser som var falska. De gav upp allt och fick ingenting i gengäld. Den västerländska kulturen har gått in över hela Papua Nya Guinea som en gigantisk bulldozer. Den har totalt förändrat människors liv och övertalat dem att överge allt. Sedan har vi bara lämnat dem åt sitt öde. Mitt budskap i boken är att vi borde förstå den processen - att vi borde förstå vad det innebär för specifika namngivna individer - för att på ett intelligent sätt kunna tänka kring frågor om ansvar och rättvisa, säger Don Kulick.

Don Kulick. Foto: Elin Åberg

Att som utomstående västerlänning skildra en annorlunda kultur är inte okontroversiellt. Socialantropologin är full av historiska exempel på forskare som velat ge röst åt ädla vildar, samtidigt som de har beskrivit deras kultur som en primitiv konstant utan möjlighet till förändring. Innan Don Kulicks manus antogs av det amerikanska förlaget Algonquin Books refuserades det av ett annat stort, amerikanskt förlag med hänvisning till att han som vit person omöjligen kunde skildra svarta. 

Han är medveten om dilemmat: ”Jag är en vit amerikansk/europisk manlig medelklassprofessor som skriver om mestadels medellösa (vilket inte är samma sak som ”fattiga”) svarta bybor som bor i en träskhåla i ett avlägset Stilla havsland”, skriver han i inledningen. Men i likhet med Margaret Mead, en av socialantropologins pionjärer, menar han också att vi har ett ansvar att förstå människor som är annorlunda. 

– Det är ett cri de coeur, ett rop från hjärtat, för antropologin: att vi behöver förstå folk som är väldigt olika oss själva.

Huset i Gapun där Don Kulick bodde Foto: Don Kulick

Varför är det viktigt?

– För att det är berikande, spännande, roligt, och på många sätt även oroväckande och hotfullt. De kan leda till nya insikter, nya perspektiv på världen. Socialantropologins budskap är att den västerländska kulturen inte är den slutgiltiga måttstocken för allt mänskligt värde. Den utveckling som många påpekar sker nu, att folk alltmer bara pratar med andra som tycker och känner som en själv, skapar intolerans och självgodhet. Socialantropologin, och också journalistiken, har ett ansvar att försöka bryta den tendensen.

– En undertext i min bok är en protest mot de strömningar inom akademin som menar att vi genom att producera kunskap om andra människor därmed utövar ett förtryck mot dem. Det är ett slags svar till de som hävdar att man inte får föra någon annans talan och att jag bara är berättigad att tala om mig själv. Jag förstår mycket väl hur man kan tro att det kan vara bra, men en sådan ståndpunkt är i själva verket är otroligt farlig.

Foto: Elin Åberg

Jag frågar om han, med risk för generalisering, kan peka ut någon del i Gapuns kultur som är bättre än vår egen. Han funderar en stund.

– Ja, de är mycket mer toleranta för individuella skillnader än vad vi är. De ger också barnen mycket friare tyglar från tidig ålder, vilket gör dem självständiga och sociala. Små barn får hantera jättelika slaktknivar redan i den här åldern, säger han och höjer handen ungefär en halvmeter över golvet.

– Men den allra största skillnaden är nog att de är utåtriktade medan vi är självupptagna. De försöker förstå sin plats i världen och strävar efter att lära sig mer om väst, om de vita människor som påverkat dem så. Medan vi inte ens känner till dem.

Tidigare har Don Kulick bland annat forskat om trans-sexarbetare i Brasilien och om skillnaden mellan dansk och svensk syn på funktionsnedsatta vuxna människors sexualitet. En röd tråd i studierna är utsatthet. I dag leder han ett tioårigt tvärvetenskapligt forskningsprojekt vid Uppsala universitet, Engaging Vulnerability, som ska ge nya perspektiv på just utsatthet.

– Jag har alltid forskat om människor som kan sägas vara sårbara. Utgångspunkten för det här forskningsprojektet är att utsatthet inte i första hand ska ses som något folk borde befrias från. Utsatthet kan istället ses som en resurs, som ett tillstånd eller en position som gör något i världen. Sårbarhet kan fungera som ett slags motor som får igång sociala relationer.

Foto: Elin Åberg

Hans egen forskning inom ramen för Engaging Vulnerability handlar just nu om djur. Han pekar på den ena av sina katter, Redpela, som då och då hoppar upp i fåtöljerna och börjar spinna där vi sitter.

– Det är samma sak med de här små varelserna. Djur utgör en utsatt grupp. De kommer aldrig att tala med oss. De kan inte ordna protester eller uttala några krav. Ändå behandlar vi oftast åtminstone våra husdjur med värdighet. Det är bevis för att vi kan engagera oss respektfullt i andra trots att vi aldrig kommer att förstå dem fullt ut och trots att de inte är särskilt tacksamma.