Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-05 09:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/drama-mellan-modrar-och-dottrar-i-kristina-lugns-litterara-varld/

Böcker

Drama mellan mödrar och döttrar i Kristina Lugns litterära värld

Kristina Lugn
Kristina Lugn Foto: Stina Wirsén

Det har gått en vecka sedan beskedet om Kristina Lugns död. I hennes litterära värld pågick ett våldsamt drama mellan mödrar och döttrar. Genom dikter och pjäser följer Åsa Beckman ett huvudspår hos en av landets allra största poeter.

Det är lätt att tro att det var männen som var de efterlängtade i Kristina Lugns litterära värld. Att det var de som skulle lyfta det kvinnliga diktjaget ur hennes ensamhet och ge henne ett fullvärdigt liv. Och speciellt då de gifta männen – de med golfbagar, stadsjeepar och vältränade fruar. Ragnar, Herrmann, Clemens och alla andra som tycktes ha nyckeln till de kärnfamiljsvillor som Kristina Lugns diktjag alltid tycktes stå utanför.

Ändå tror jag att man ska försöka se förbi dessa män. De skymmer någon som egentligen är långt mer älskad och efterlängtad: modern. Redan i Lugns allra tidigaste dikter finns en modersgestalt som är missnöjd med den dotter hon fick. Modern är ouppnåelig och bortvänd. Och som den frånvarande ofta blir är hon starkt idealiserad. Dottern beskriver henne andlöst som blond, långbent och vacker. ”Min mamma var en sorts ängel”, heter det i en dikt trots att det mesta pekar på motsatsen.

I Lugns böcker utspelar sig ett fascinerande drama mellan döttrar och mödrar. Genom dikter och dramer strövar kvinnor som aldrig tillåtits att bli vuxna. ”Jag är nog bara en överårig flicka”, heter det i diktsamlingen ”Hundstunden” (1989). I pjäsen ”Idlaflickorna” (1993) talas det om ”de gamla flickorna”, ”De stackars urvuxna flickorna” och ”De stackars vackra små gamla tappra flickorna”.

Det tycks som att moderns bortvändhet har lett till att de liksom konserverats som flickor. Och kanske är det så att det man inte får bekräftelse på kan man heller inte riktigt lämna. Därför är de längtande döttrarna dömda till evigt dotterliv: ”Jag är din dotter. På livstid.”

I pjäsen ”Tant Blomma” (1993) får babyn som väntar på att bli hämtad hos dagmamman sjunga sin egen variant av Alice Tegnérs troskyldiga barnvisa ”Solstrålen”. Raderna ”Jag ville vara en stråle klar/ett litet solsken för mor och far” blir hos Lugn betydligt mer oroligt: ”Jag ville vara så underbar/att jag fick ha lilla mamma kvar.”

Det verkar inte alls självklart. I dikterna ser modern hela tiden skeptiskt på dottern: hon borde vara renare, sötare, mer ”dansant”. Och dottern känner hur ogillandet äter sig in i henne. ”Det var som att jag hade en råtta i magen”, säger hon själv. Moderns förakt skapar ett självförakt så starkt att den svenska poesin sällan skådat dess like.

Man kan se det som att dottern av ren självbevarelsedrift klyver modern i en god och en ond person.

Detta mor-och-dotter-drama är tydligt i ”Percy Wennerfors” (1982), en lyrisk berättelse som är en av mina favoriter. Den handlar om Deborah. Hennes föräldrar hade gärna sett att hon var en sådan dotter som drömmer om en liten symaskin, dockservis och konståkningsskridskor – framför sig ser man 50-talsreklam med leende flickor med kök och kärnfamilj i blick – men Deborah är ingen sådan flicka.

Hon är en rejäl besvikelse.

I familjen finns också Percy. Läsaren vet inte om han finns i verkligheten eller enbart i dotterns fantasi, men han befinner sig ständigt där hon är. ”Percy Wennerfors stod alltid tätt bakom mig i en nypressad/svart kostym med en vissen nejlika i knapphålet.” Han presenteras som ”mammas allt-i-allo”. När modern inte är hemma, vilket hon sällan är, är det Percy som påpekar hur ful och snorig dottern är. ”Barn ska inte vara sådär otympliga./Dom ska inte svettas så mycket”, säger Percy missnöjt. Han har sitt ideal klart för sig: ”Han älskade tysta slanka flickor med flinka fingrar.” 

Han skrämmer gärna dottern, inte sällan, som här, med döden. 

Sannerligen säger jag dej, viskade Percy Wennerfors till mej.

Döden har satt på sej sina snyggaste skor.

Hon sitter i städskåpet och väntar.

Efter sömnen kommer en morgon som du inte kan stiga upp i.

I ett rum vars väggar plötsligt är av glas.

Och vilda kor och bilar vrålar rätt igenom det.

Din pappa paddlar långt härifrån.

Din mamma har gått till en pianolektion.

I havet djupt nere.

Percy gillar att ge henne känslan av att hon är ensam. Pappan paddlar och mamman spelar piano – de befinner sig för långt bort för att skydda henne. Men i städskåpet sitter döden och väntar.

Vem är hon? Hon är misstänkt likt modern. Och modern är ofta förknippad med fara. Dottern känner att modern inte bara är sådär alldagligt missbelåten. Nej, hon har en känsla av att modern verkligen vill döda henne. Och i en symbolisk bemärkelse har hon rätt: modern vill inte ha den dotter hon tyvärr fått. Det är därför som döden så gott som alltid kommer i kvinnlig gestalt. En dag kan hon plötsligt sitta i den nyköpta Ikeasoffan. Eller som här, i städskåpet, förknippat med den pedantiska modern.

Ändå fortsätter dottern som en liten papegoja att upprepa hur underbar hennes mamma är. Man kan se det som att dottern av ren självbevarelsedrift klyver modern i en god och en ond person. Då kan hon fortsätta att säga att hon älskar henne – medan den mörka modern återkommer i dödens gestalt. Hon har dotterns liv i sin fruktansvärda hand.

Året efteråt, i ”Bekantskap önskas med äldre bildad herre” (1983), fortsätter döden att dyka upp i kvinnlig gestalt. Inget tycks kunna stoppa henne, hon tar sig in överallt. Möter hon minsta motstånd lämnar hon bara sitt fasansfulla märke på barnens läppar:

Döden har

ett konstigt sätt  

att vårda sej om sina små

hon äter deras mat

och skrämmer deras vänner

och när dom klagar tar hon fram

sin kalla hand

då skriver hon

sitt kalla namn

på deras aldrig mera

kyssta läppar

Dramat mellan mödrar och döttrar bara fortsätter. En av Lugns mest älskade pjäser, ”Idlaflickorna” är skriven ur mödrarnas perspektiv. Barbro och Lillemor, två äldre kvinnor, träffas på en resa till Gardasjön, som samtidigt beskrivs som en plats strax före döden. Deras roller är lite oklara; de tycks vara varandras mödrar, döttrar och till på köpet säger de sig båda vara gifta med Herrman. De övertar varandras repliker, tankar och felsägningar. Mellan artiga konversationsuttryck (”Det var trevligt att träffas”) rekonstruerar de ett liv: ”Du berättar om ditt liv för mig. Så minns jag vem jag är.”

Barbro och Lillemor tycks inte ha varit några speciellt lyckosamma mödrar. ”Jag är en bortsprungen mamma”, säger Barbro och man förstår att ingen av dem varit omhändertagande. Nu är de ångerfulla: ”Jag vill att mitt telefonnummer ska stå på gravstenen. Så att min dotter alltid kan ringa till mig”, säger Lillemor. Men Lugn får oss att förstå att dessa kvinnor ingår i en tradition: deras mödrar var likadana mot dem. ”Hon klarade inte av sin moderskärlek”, säger en fortfarande bitter Barbro om sin mor. ”Det fanns ingen modersroll som var liten nog för hennes format.” 

Dessa två grånade kvinnor har inte lyckats bli vuxna. ”De tillhör”, som Lugn skriver, ”de gamla flickorna”. De har förblivit döttrar och därför har inte heller de klarat av att själva bli mödrar. De har plågat sina döttrar och gallskrikit i deras drömmar. ”Nu ska barnen vakna/och slippa vara rädda”, säger de i ett ögonblick av självinsikt när de i slutscenen går mot döden.

I ”Hundstunden” (1989), som nog är Kristina Lugns allra starkaste bok, händer något exceptionellt. Den är full av svindlande bilder och enastående formuleringar. I samlingen kan man läsa denna märkvärdiga dikt:

Nu skimrar döden över betesmarkerna

och all min längtan ligger spegelblank.

Glömskan vandrar som en lycklig hemmafru längs stränderna.

Lovad vare du, lilla mamma.

Blommorna vaknar där du går.

Hundkexen jublar, den blyga lilla renfanan stämmer in.

Hela himlafästet sjunger för min mammas skull.

Gråsuggorna samlas till fest vid din kjortelfåll.

Och sorgen har för alltid flytt sin kos, lilla mamma.

Nu pryder vintergatan din lilla kärnfamilj och döden

är som ett täcke av mjukaste ejderdun.

Där vilar min längtan hos mamma.

Galopp galopp!

Det är en av de vackraste dikter Kristina Lugn har skrivit. Döden skimrar över betesmarkerna. Och den längtan som ofta är så orolig hos denna poet är här rofylld och avklarnad. Modern vandrar genom försommaren. Ord som ”en lycklig hemmafru” eller ”din lilla kärnfamilj” används – för första gången – helt utan ironi. 

Vad är det som hänt? En förklaring kan vara att det talas om en mor som inte längre finns. Hon befinner sig ”under Glömskans broar” i döden. Med det avståndet går det också att skriva: ”Lovad vare du, lilla mamma.”  

Jag läser det som att förbannelsen är bruten. Den här underbara diktsamlingen avslutas med en dikt som citerades flitigt i sociala medier dagarna efter beskedet om att Kristina Lugn avlidit. Så här börjar den:

Nu sover jag

i en mycket vacker

mycket gammal stad.

Nu sover jag

för första gången

med knäppta händer.

Och någon som inte känner mig

har strukit bort håret

från mitt ansikte.

Nu är jag 

ingens lilla flicka längre.

Så nu behöver jag aldrig 

Känna mig övergiven mer.

Någonting har fullbordats. Man kan se den som en dikt om en djup, fridfull sömn eller en efterlängtad död. Själv läser jag det som en beskrivning av flickans symboliska död. Någon, och det är avgörande att det inte är modern, har strukit bort håret ur hennes ansikte. Modern är borta och dottern kan inte längre sträva efter hennes bekräftelse. Hon är befriad från sitt långa dotterliv. ”Nu är jag/ingens lilla flicka längre.”

I det som kom att bli Kristina Lugns allra sista diktsamling, ”Hej då, ha det så bra!” (2003) finns de hotfulla mödrarna inte längre kvar. Här förbereder sig diktjaget för döden. Hon provar reskläder och packar sin väska inför sin sista färd.

Men mellan packbestyren ger hon olika råd till en dotter. De går ofta ut på att dottern ska vara djärv, fri och aldrig försöka vara någon till lags. I en av Kristina Lugns allra sista dikter vänder sig diktjaget direkt till dottern: ”Till min dotter säger jag: Var stridbar och lugn./Förhärda dig./Läs alltid hela boken./Följ tanken till en punkt utan återvändo” och avslutar med en rad som blir extra rörande eftersom den är skriven av någon som vet allt om skrämmande mödrar: ”Lyd aldrig din mor.”

Läs mer:

Författaren Kristina Lugn är död 

Hon skrev så att andra poeter liknade stelbenta byråkrater 

Som teaterchef var Kristina Lugn solisten som aldrig var rädd för att spela med andra