Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-21 22:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/dramaten-och-stadsteatern-gor-haxjakten-tillsammans/

Kultur

Dramaten och Stadsteatern gör ”Häxjakten” tillsammans

Ellen Nyman och Karin Franz Körlof har två av rollerna i ”Häxjakten” som har premiär på Elverket den 14 september. Foto: Erik Ardelius

Stockholms stora teaterhus har aldrig satt upp en pjäs tillsammans, men mitt i var sin flyttkarusell har Dramaten och ­Kulturhuset Stadsteatern hittat varandra. De har valt Arthur ­Millers ”Häxjakten” – en alltid ­aktuell text om kollektiva häxprocesser.

Rätta artikel

Fem skådespelare, männen i svarta rockar och kvinnorna med långa kjolar och hättor som täcker deras hår stirrar in i en eld, det gnistrar och ryker. Ser man att det handlar om människor som lever i skräck? 

Nja… Ett snäpp till av rädsla, ropar regissören Alexander Mørk-Eidem bakom fotografen. 

Pjäsen ”Häxjakten” är mörk med rötter i historien, men allt omkring den är nytt och spännande. För första gången någonsin samarbetar Dramaten och Stadsteatern i en stor produktion, med rekordstor ensemble. Omständigheten är unik, de två teatrarna renoveras samtidigt och teaterhusen är stängda. 

Det är lanseringsfotografierna till föreställningen som ska tas. Karin Franz Körlof, Shebly Niavarani, Shanti Roney, Andreas Kundler och Ellen Nyman får representera de 19 skådespelare från två teaterhus som ska stå på scenen. 

Teaterregissören Alexander Mörk Eidem och en blandad ensemble från Stadsteatern och Dramaten samarbetar för första gången. De gör tillsammans Arthur Millers ”Häxjakten”. Foto: Erik Ardelius

Alexander Mørk-Eidem, som i tretton år var knuten till Stadsteatern och sedan tre år arbetar på Dramaten, ska regissera föreställningen. Uppsättningen har premiär den 14 september på Elverket, Dramatens kakelklädda teaterlokal på Linnégatan. 

Vi är i fotografen Klara Granbergs studio som faktiskt också ligger i ett före detta elverk. Utanför rivs industrikvarteret Persikan och det gamla bussgaraget; ett ruinlandskap av krossad betong och spretande armeringsjärn ska ge plats för en ny stadsvy.  

Från en klädställning väljer dagens stylist Nina Sandström ut kostymer från de två teatrarnas förråd. På ett stort bord trängs smörgåsar, kanelbullar, kaffe, läsk, frukt och godis. Vid studions sminkbord får varje skådespelare en lätt mask.

Pjäsen ”Häxjakten” är skriven som historiskt drama från det sena 1600-talets häxprocesser i Massachusetts, en allegori över en skamlig period i modern amerikansk historia. Dramatikern Arthur Miller byggde pjäsen utifrån republikanske senator McCarthys jakt på ”de röda” under 1950-talet. Demokrater stämplades som kommunister på väg att underminera det amerikanska samhället och öppna för Sovjetunionen. 

Det var Arthur Miller som också skrev ”En handelsresandes död”, den första stora berättelsen om USA efter andra världskriget. Hans nära vän, mästaren Elia Kazan, regisserade uruppförandet. Det blev en enorm teatersuccé. När han senare kallades till förhören om ”oamerikansk verksamhet” valde Kazan att peka ut kollegor som han ansåg var kommunister och som därmed förlorade sina jobb. Miller själv blev kallad några år efter ”Häxjakten”, han däremot vägrade nämna namn. 

Shanti Roney sminkas inför föreställningen. Foto: Erik Ardelius

Du väljer att göra en ”historisk” uppsättning, pjäsens 1600-tal. Ofta har du ju stöpt om originaltexten för att flytta den närmare oss, Tjechovs ”Tre systrar” lät du utspelas i en norrländsk garnisonstad på 50-talet. Men här är det lite komplicerat, för Millers text är ju redan omstöpt. 

– Ja, den är skriven som en kommentar till McCarthyismen och kommunisthetsen i USA på 50-talet. Så den är redan en metafor, det är svårt och onödigt att flytta den till en annan tid. 

Ett historiskt drama i historisk dräkt. Nästan avantgardistiskt i dag när man gör Hamlet i business suit.

– Ja, någon måste gå före, säger Alexander Mørk-Eidem med ett skratt. Inte dekonstruera utan rekonstruera teatern, en tro på skådespelarkonsten. Den här pjäsen mår bra av att vara där den är. Då kan folk tänka friare kring vad den egentligen handlar om. 

”Häxjakten” har fått betyda olika saker i olika tider. Men nu lever vi i en tid där stark polarisering, dom och vi, är ovanligt påtaglig och oroande. 

– Ja, det är polariserat och väldigt emotionellt styrt, i lägen där man nog borde vara lite mer kall och rationell. Jag såg ”Häxjakten” på film och på teater för ganska länge sedan och mitt minne är att nästan alla framstod som lite dumma i huvudet och att grundförutsättningen – att man lever i ett starkt religiöst samhälle och faktiskt tror på häxor – var något dumt i sig. 

– Då missar man vad den bör handla om, nämligen att vi alla har varit med i sådana processer, antingen direkt inblandade eller tittat på och inte gjort något.

Den historiska personen John Proctor var den som ifrågasatte häxprocesserna i Salem, förnuftets röst. Men på ett sätt är det också han som sätter i gång allt. Proctor har ett förhållande med familjens unga tjänsteflicka, Abigail. Hans hustru kastar ut henne och han lovar bot och bättring. 

– Problemet är att Abigail inte ger sig, tillsammans med några andra tjejer beger hon sig ut i skogen för att framställa en magisk dryck och dansa för att få honom att bli kär i henne igen. Lite sånt som tonåringar gör. 

De blir upptäckta. För att skydda sig själva börjar flickorna att anklaga andra för häxeri. För första gången i sitt liv upptäcker Abigail att man lyssnar till henne. Hon har en röst och just då, makt.

– Och alla i Salem som har en tvist med en granne om mark och gränser eller något annat glider också in. En sten har satts i rullning. Ingen kan stoppa den, fast de vet att vad de gör är fel. Och de som slutligen försöker sätta stopp gör det för sent. 

– Bevis finns egentligen inte, det går inte att bevisa att du har sett någon flyga över landskapet på en kvast. Det enda bevis man har är folks vittnesmål. Om du bekänner och pekar på någon annan så lovas du frihet…

I Salem döms nitton personer till döden och hängs, och den tjugonde, som vägrar att svara, utsätts för dödlig tortyr. 

Inför filmens premiär 1996 skriver Miller själv om pjäsen i New Yorker. Han talar om den rädsla han kände inför McCarthys rättsvidriga jakt på vänsterfolk. Han berättar att författaren Nien Cheng, som suttit sex år i isoleringscell i Kina, hade svårt att förstå hur någon som inte upplevt Kulturrevolutionen kunnat skriva ”Häxjakten”.    

Häxprocesserna i Salem skedde i ett hierarkiskt, extremt kontrollerat samhälle. De kallade sig för puritaner, de var religiösa flyktingar och invandrare från England, en sträng religion och ett strängt liv, inga färger, ingen dans. En dröm om renhet.

De hade hamnat på en utsatt plats vid kanten av den oändliga Atlanten och bakom dem sträcker sig oändliga skogar där vad som helst kan dölja sig.  

– Den grundläggande känslan är rädsla. Människorna är pissrädda hela tiden.

Karin Franz Körlof i ”Häxjakten”. Foto: Erik Ardelius

Det ryms mycket psykologi i pjäsen?

– Så bra skriven, in i minsta roll är det människor med sina egna problem, de är inte representanter för Kyrkan eller Kvinnan eller Ungdomen.

Du arbetar mycket med skådespelarnas rolltolkning, trovärdiga människor, särskilt tydligt blev det i ”Folkefiende” efter Ibsen på Stadsteatern 2014. 

– Redan då tänkte jag på att göra ”Häxjakten”. Den har ju mycket med ”Folkefiende” att göra, för den handlade om hur sårbar vår demokrati är.

Den pjäs Arthur Miller arbetade med mellan ”En handelsresandes död” och ”Häxjakten” var faktiskt en egen version av ”Enemy of the People” efter Ibsens pjäs… 

– Så nu blir det spännande om vi lyckades få alla i ”Häxjakten”, även de mest dogmatiska, att framstå som riktiga människor, fångade i ett maskineri som bara … rullar på.

Ditt särmärke är att jobba med återkommande skådespelare blandat med några nya, ett slags ensemble, det som allt fler efterlyser i dag.

– En otrolig tillgång. Det tar tid att lära känna folk och veta hur man pratar med dem, vad de kan. De tre första produktionerna på Dramaten var nästan bara skådespelare jag inte hade jobbat med. Så det ska bli så otroligt kul att samla de här två gängen. För det är ju olika kulturer och atmosfär på de här två teatrarna. Genom att två teatrar går in i detta, kan vi fläska på med en väldigt stor ensemble, spännande både för mig och publiken. För det handlar ju om ett helt litet samhälle som går sönder.

I dag finns också mycket fördömande fast vi inte lever under uttalade starka regler. 

– Det är problemet. Vi tror väldigt starkt på vår egen sak och fördömer dem som inte tänker likadant. Alltså, det finns inget intresse av eller nyfikenhet på de andra. Om de andra inte tänker som vi, så är de onda. Sättet vi får tag på nyheter via nätet är ju väldigt självförstärkande. Vi ser bara en begränsad del av spektrat, åsikter vi redan delar med våra kompisar. När man får sin egen åsikt bekräftad i stället för att utmana den leder det till ett farligt flockbeteende. Och om tidningarna, av rädsla för att hamna på efterkälken i ett alltmer rasande nyhetstempo, väljer att leda flocken i stället för att ifrågasätta den kan det gå riktigt illa.

– Det viktiga i vår berättelse är väl att det finns ingen som är utan skuld. Det finns grader i helvetet, men om publiken går ut från föreställningen och tänker: Vad skönt att jag inte är en sån… då har jag inte lyckats.