Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-22 17:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/efter-branden-forstod-jag-hur-illa-rustat-landet-ar-for-katastrofer/

Böcker

”Efter branden förstod jag hur illa rustat landet är för katastrofer”

Det är ont om bönder bland dagens svenska författare. Men Sven Olov Karlsson är i alla fall uppvuxen på en gård, och han var skogsägare ända till branden slog till i Västmanland 2014. Jesper Högström möter en författare som är livrädd för den reaktionära samtiden.

Landet är med oss, mitt inne i staden. Omedelbart bredvid Skarpnäcks åttiotalsbebyggelse, där pensionärer vallar hundar och dagisbarn i gula västar paraderar på cykelstigarna, ligger Bergholmstorpet från 1700-talet, som ett överlevande sandslott vid högvatten.

Kulturföreningen som driver det håller torpet i toppskick, konstaterar Sven Olov Karlsson sakkunnigt: nytt lertegel på taket och klinad skorsten, där hemma i Västmanland är det en sådan här byggnad som mycket väl skulle ha kunnat bli över vid något skifte och fått stå och förfalla.

Däremot är kulturföreningens servering stängd denna fuktkyliga decemberförmiddag och vi får nöja oss med att slå oss ner på några våta träbänkar bredvid en trädgårdsrabatt täckt av halm. Täckodling, påpekar Sven Olov. Hemma i Nyhyttan i Västmanland har hans fru fått fart på trädgården med den metoden, den hade ju fått förfalla sedan Sven Olovs barndom när familjen var självförsörjande med potatis och frukt: sedan dog farsan, morsan blev ensam, det blev till att koncentrera sig på det som kunde dra in pengar, sälja av skog för att rädda huset från att bli som något av de förfallna torpen där hemma.

Foto: Ali Lorestani

Men täckodling, ja. Visste jag att det gör att man kan lämna morötterna i jorden när de mognat, sedan dra upp dem på vintern och äta direkt?

Jag ringer Sven Olov Karlsson med jämna mellanrum. Så sent som i höstas, när jag skulle köra upp och ställa bilen hos bonden Kjell som är min familjs lokala kontaktperson vid sommarhuset. Men vägarna var isiga och jag var orolig och då ringde jag Sven Olov, eftersom han är det närmaste bonden Kjell jag har i bekantskapskretsen och Sven Olovs svar var självklart: se alltid till att ha en hink grus i bakluckan, så kan du grusa själv när skogsvägarna är hala.

Sven Olov Karlsson är stadsklädd nu för tiden, i keps och rock. Bor sedan tolv år i Bagarmossen, en kort promenad härifrån torpet, mitt i förorten med sina nedklottrade papperskorgar, tolv minuter på tunnelbanan från Södermalm och storstan. Men det är någonting med hans prosa som bär med sig blicken från uppväxten som bondbarn i Västmanland, samma erfarenheter som tar sig uttryck i hinken med grus i bakluckan. Det är den svenska landsbygdslitteraturens minne av tålmodiga sysslor i en värld där ingen annan grusar vägarna eller underhåller torpen, prosans arv av sakord och procedurer.

Hos Sven Olov Karlsson kan den uttrycka sig i beskrivningen av den särskilda tekniken i att köra en markberedare över ett kalhygge (”i korta slag”), eller hur man använder startgas på sprejtub för att få i gång en bil som stått i garaget i trettio år. I senaste novellsamlingen ”Årsboken” riktar han den blicken mot världen som omger honom i dag, mot en dagisföreståndare som kämpar för att hålla grinden till gården öppen trots snövallarna som plogas upp mot den av tanklösa snöröjare, mot en flygsteward i London som sitter på standby i baren, mot en gammal raggare som, döende i cancer, fortfarande sörjer att han inte kan vara med på årets cruising, särskilt tänkt som en protest mot bensinpriserna. Sven Olov Karlsson riktar blicken mot vad han – med en lågmäld gest mot Skarpnäcks huslängor – kallar ”allt det här”.

– Jag är jätteorolig för allt det här. Samhället, demokratin, klimatet, den personliga säkerheten. Det har ätit sig in i mina böcker för att det har ätit sig in överallt. Cruisingpappan som ligger där på båren är en symbol för det fossila samhället som är på väg att dö. Ibland känner jag mig som Ulf Lundell i någon av hans grinigaste låtar där han ser allting som vatten som rinner ner i källaren. Men vi förväntas tro att det är vatten i källaren, att det är naturlagar det handlar om. Och inte mänskliga beslut. 

Det betyder att ”Årsboken” behandlar den sortens frågor som förekommer på varenda kultursida nu för tiden: rasism, homofobi, klass. Inget som egentligen faller sig naturligt för någon med Sven Olov Karlssons bakgrund.

”Jag var barn i en bondby”, konstaterar han i en kommande antologi om skrivande: ”Trots sina fördärvade kroppar skulle ingen där drömma om att kalla sig arbetare. Uttrycket klass hörde jag först senare, bland akademiker. På landet bor folk som är miljonärer och ändå sliter ut sig i arbetaryrken. På landet bor bonden, som varken är kapitalist eller socialist, för verksamheten blir aldrig lönsam och grollet mot sossarna sitter i generna.”

– Bönder identifierar sig med småborgerligheten, utvecklar han nu. Socialister, det var sådana som stod vid löpande bandet. Pappa hatade sossarna, han köpte aldrig Aftonbladet. I det var han bara en normal pappa i min bekantskapskrets, det var ett ständigt gnäll på Sossesverige och Gunnar Sträng som hade industrialiserat jordbruket. När sedan Palme blev mördad var det många som skämdes lite grann när de insåg hur de pratat om honom.

Här har vi en paradox som inte alltid uppmärksammas av dem som talar om ”klassresor”: att bara det faktum att man använder ett ord som ”klassresa” kan vara att göra sig främmande för dem man rest ifrån. 

– Jag kunde bli trött på hur skräpigt det alltid var när jag växte upp, tomter fulla med gamla skrotbilar och alla skjul fullproppade. Men om man utför hårt kroppsarbete hela dagen, då orkar man inte annat. Om en maskin pajar, då skuffar man den åt sidan bara.

 – Vad heter hon på Netflix som håller på och rensar folks hem? Marie Kondo. Hon hade inte trivts i Nyhyttan. Sådant kräver tid. Att analysera och reflektera kräver utrymme. I kulturvärlden kan det vara värt att hålla i minnet att den klassresa man uppmanas att göra kan innebära ett svek mot den egna familjen.

Vi har flyttat oss den korta sträckan hem till hyreslägenheten där Sven Olov Karlsson bor med hustru och barn: utsikt från köket över en parkeringsplats, en tvättstuga, en blå låda med väggrus. Det hade, som han själv anmärker, kunnat vara Fagersta eller Vilhelmina. Han bjuder på lunch, Mamma Scans mikrade köttbullar med stekt potatis och Ajvar Relish, färdigskivat vitt bröd med fabrikspackad Brie som han skär direkt från förpackningen. Inget matfett: möjligen den enda eftergiften för urbana kostvanor. Sedan en rundtur i lägenheten: Sven Olov vill visa en tavla som hänger i sovrummet, signerad av hans morfar, Sven Pettersson. Där förekommer en naken kvinna och ramen är skavd, eftersom mormor alltid stuvade undan den så fort prästen kom på besök.

Foto: Ali Lorestani

– Det var ju en av historierna som alltid berättades hemma. Morfar var snickare på Bulten i Hallsta, men han målade så fort han kom åt. Det fanns kreativitet i släkten, fast ingen skulle ha använt det ordet. Och så var alla pratkvarnar: det drogs historier hela tiden och det fanns inga hinder för att upprepa dem, fast alla hade hört dem förut.

– Man fick en massa stoff, och en känsla för att berätta. Och så läste alla. Sådant som Lars Widding och allt från Bokklubben Svalan, eftersom mamma köpt ett abonnemang av en telefonförsäljare och var för feg för att säga upp det. Dessutom skjutsade hon alltid mig och min bror, en mil till biblioteket i Karbenning och där fick jag låna allt jag ville. Minns att jag lånade P C Jersilds ”Efter floden” när jag var elva, det var en hemsk apokalyps men jag läste den ändå.

I Sven Olov Karlssons böcker hörs fortfarande tonen från barndomens pratkvarnar: han beskriver det som att han kunde höra jargongen i huvudet när han skrev sina första romaner, ”Italienaren”, ”Amerikahuset”, ”Porslinsfasaderna”. Det var lokalt förankrade böcker: Sven Olov Karlsson blev en sorts litteraturens motsvarighet till en kommunslogan eller en landskapsblomma, en författare som kunde betraktas som företrädare för sitt lilla hörn av världen. Han kan knappast skylla ifrån sig, säger han försynt: han gav trots allt ut en novellsamling som hette ”Västmanland”.

Det var det året, 2014, som Sverigedemokraterna gjorde sitt stora segertåg också. Jag hörde till dem som blev skräckslagna. Då bestämde jag mig: i framtiden ska samtiden, politiken komma in i det jag skriver.

Det hade sina sidor. Plötsligt kunde det komma ett romanförslag från en kommunpolitiker i Västerås, eller klagomål från folk som tyckte att han inte skrev tillräckligt om Arboga eller Kungsör. Men viktigare, får man för sig, var hans egen känsla av att hembygdsromanens form och tonfall inte gjorde tillräcklig plats för det som hände runt omkring i 2010-talets Sverige: för Allt Det Här. Det fanns risken att bli det överlevande torpet i förortsbebyggelsen, underhållet av en kulturförening.

Men så kom apokalypsen till byn. Juli 2014 och den stora skogsbranden i Västmanland. Sven Olov Karlssons ärvda skog hörde till det som gick upp i rök. Branden hejdades först ett kort sprinterlopp från tomten i Nyhyttan. Sven Olov Karlsson beskriver det som om han, bondsonen, nu väcktes till medvetande om de stora sammanhangen. Om vattnet som rinner ner i källaren, om det som kallas naturkatastrof men i själva verket vållas av mänskliga beslut. 

– Jag blev medveten om hur jävla illa rustat samhället var för den här typen av stora händelser. Om klimatförändringarna. Om vilken roll girigheten och snålheten spelar, allt från kommunala nedskärningar till bolagsjurister som hjälper företagen att ta in vinsterna och slippa ansvaret. Det var arbetsförhållanden som startade branden. Stora Enso var om sig och kring sig och slogs med näbbar och klor för att slippa avtalet som gör att underentreprenörerna får betalt om de ställer in arbetet vid otjänlig väderlek. Då har ett enmansföretag inte råd att låta sina dyra maskiner stå.

– När vi kulturmänniskor talar om prekariat, då tänker vi inte på att prekariatet också sitter vid styrspakarna i skogsmaskinerna och att de har större skulder än vi. 

Om detta skrev Sven Olov Karlsson den Augustprisnominerade reportageboken ”Brandvakten”. Men han menar att det också påverkade honom på djupet som skönlitterär författare:

– Det var det året, 2014, som Sverigedemokraterna gjorde sitt stora segertåg också. Jag hörde till dem som blev skräckslagna. Då bestämde jag mig: i framtiden ska samtiden, politiken komma in i det jag skriver.

När det gäller att ta strid mot Sverigedemokraternas världsbild är Sven Olov Karlsson väl rustad. När allt kommer omkring kommer han från exakt den landsbygd de försöker mobilisera mot Staden och Orten. Han vet att det beroende av fossila bränslen han satiriserar i sin historia om den döende raggaren är en betydligt mer känslig fråga på landet, där bilen är en nödvändighet. Han ger sig inte ut för att ha lösningen – påpekar bara att det alltid har varit staten som gjort de väldiga infrastruktursatsningar som omvälvningen kommer att kräva och att denna stat nu verkar mer angelägen att retirera från landsbygden än att satsa pengar på den.

I en av ”Årsbokens” noveller beskrivs hur Telefonistyrelsen plockar ner de gamla kreosotgröna telefonstolparna i en liten by någonstans där ute, utan att låta någonting komma i stället. Sven Olov Karlsson vet också att Sverigedemokraternas bild av landet som en idyll där hederlig gammal moral och gemenskap gäller är, kort och gott, ”en fantasi”.

Stad och land är blandade om varandra nu för tiden: staden är full av inflyttade lantisar, landet av utflyttade stadsbor. Och som just inflyttad lantis vet han att bilden av den trygga landsbygden är ett fantastiskt påhitt. Han skrev en artikel i Expressen för något år sedan om otryggheten i att växa upp i den no-go-zon som var hans barndoms by: de lösdrivande hundarna, stölderna, fylleriet och kvinnomisshandeln. Och de brutala normerna för vilken sorts uppträdande som accepterades.

Själv har jag tydliga minnen av gemenskapens gränser i sjuttiotalets Göingebygd. Brottarkillarna härskade på skolgården och händighet och motorintresse var obligatoriska för alla pojkar som ville överleva tonåren. Ett evigt ärr i minnet är tillfället när jag misslyckades att skruva in en borr i borrmaskinen på en träslöjdslektion: den flinande läraren lät mig hålla på och fumla i ungefär en minut för länge och mina klasskamrater lät mig aldrig glömma fiaskot. För Sven Olov Karlsson, som alltid varit trygg med borrmaskiner och alla andra redskap, var det gymnastiklektionerna som var källa till panik. Vi, som båda har söner, talar om den större friheten som gäller att vara ”okillig” kille i dag.

Foto: Ali Lorestani

– För min del dröjde det till 35-årsåldern innan jag insåg att det är möjligt att söka sig till andra vänner än dem man mår dåligt av att umgås med. Mina söner visste det när de var tio. Det är ett framsteg.

– Men det är möjligt att det vore bra för ekosystemet om de lantliga gamla manlighetsnormerna återinfördes. Då skulle fler män begå självmord av obehandlade depressioner och omkomma i idiotiska olyckor och fler kvinnor dö i barnsäng på kammaren.

”Jag pratar tok”, lägger han till, typiskt nog. Han är inte från en bakgrund där man raljerar. När en man som han engagerar sig, gör han det utan att prata tok: med samma allvar, samma beslutsamhet att fullfölja som när han sätter röjsågen till ett slysnår. 

Det är en inställning som har sina litterära risker. I ”Årsboken” tar Sven Olov Karlsson ibland risken att bli övertydlig: den självklara rösten från Nyhyttan överröstas av strävan till samtidsaktualitet. Oron för Allt Det Här blir starkare än nyanserna i gestaltningen.

I en av novellerna möter vi konsulten Perry Gillsäter som – finansierad av Svenskt Affärsliv – driver kontot Skattesanning. ”Han hetsar mot Löfven och sossarna och framstår som en figur hämtad ur en kommunal nyårsrevy. Men Sven Olov Karlsson har agerat med berått mod: de hatiska kommentarerna är hämtade från verkliga sociala medier, detaljerna om hur Svenskt Näringsliv finansierar opinionsbildare på nätet är hämtade direkt från reportage i Arena och Expo.

– Det är viktigt att beskriva. Inte många tittar på hur påkostat arbetet bakom den här skiten är, alltså arbetet bakom hatsajterna.

Är det ett ansvar du har som författare, att vara tydlig om tillståndet i samtiden?

– Nej. Jag har en vilja bara.

 Läs också Jesper Högströms intervju med författaren Edward St Aubyn

Bild 1 av 4
Foto: Ali Lorestani
Bild 2 av 4
Foto: Ali Lorestani
Bild 3 av 4
Bild 4 av 4
Foto: Ali Lorestani