Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 05:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/efter-metoo-maste-vi-tala-valdigt-oppet-och-valdigt-rakt/

Scen

Efter metoo: ”Nu måste vi tala väldigt öppet och väldigt rakt”

Bild 1 av 2 ”Jag tror att metoo och tiden efter är historisk för hela världen”, säger Kulturhuset Stadsteaterns nytillträdda konstnärliga ledare Maria Sid. Konsekvenserna av metoovågen var betydande för både Stadsteatern och Dramaten, där Mattias Andersson tillträder som konstnärlig ledare i mars.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 2 av 2 ”Jag tror att metoo och tiden efter är historisk för hela världen”, säger Kulturhuset Stadsteaterns nytillträdda konstnärliga ledare Maria Sid. Konsekvenserna av metoovågen var betydande för både Stadsteatern och Dramaten, där Mattias Andersson tillträder som konstnärlig ledare i mars.
Foto: Beatrice Lundborg

2019 var året som förenade Sveriges två största teaterhus: Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern. Båda höll stängt på grund av renovering och drabbades hårt av dramatiska chefsbyten. Samtidigt samarbetade man på scen för första gången. DN har träffat de två nya ledarna, Stadsteaterns Maria Sid och Dramatens Mattias Andersson och frågat: Vad händer nu?

Hur får man två helt galet upptagna teaterchefer att stråla samman för en gemensam intervju och fotografering? Svaret är ”Efter vanlig arbetstid”. Vad det nu är för en chef i en bransch som kräver ständig uppdatering även på kvällstid, både vad gäller de egna medarbetarnas gestaltningar på scenen, och konkurrenternas dito.

Dramatens Mattias Andersson har dessutom haft två premiärer att tänka på, de egna pjäserna som han också regisserat – ”Determinism” och ”Vi som fick leva om våra liv”. Och Stadsteaterns Maria Sid som försökt hålla ihop en ensemble som under året har varit utspridd över hela stan, på åtta olika teatrar. Det krävs en hel del för att få ihop ett personalmöte under sådana förutsättningar, när dessutom själva möteslokalerna är täckta av byggplast.

Till slut hittar vi en tid efter arbetstid och innan ridåerna går upp. Vi ses i DN:s fotostudio där fotografen Beatrice Lundborg väntar med sin kamera. När fotograferandet är klart kör vi effektivt och utan att blinka: 

Ni tar båda över ett teaterhus som på olika sätt skakats av metoo. Vad återstår att göra?

Maria Sid: För mig är det väldigt klart att vi måste bygga den nya framtiden tillsammans, att efter ”metoo” måste det bli ”wetogether”. Vi måste tala väldigt öppet och väldigt rakt. Nyckeln är kommunikation där vi tillsammans bestämmer hur vi vill ha det.

Mattias Andersson: Det blev ju väldigt radikala följder av metoo för båda de här teatrarna. Om man talar enbart Dramaten så tror jag mycket på den nya konstruktionen med en vd och en konstnärlig ledare. Det är nästan omöjligt att en person ska sköta både personalfrågor, fastighetsfrågor och det konstnärliga innehållet. Att man delat upp de tjänsterna är en stor anledning till att jag tackade ja till jobbet. Det är så jag jobbat på Backa Teater.

– Det har historiskt sett absolut funnits unkna mekanismer på Dramaten – som det funnits på många arbetsplatser – men det är en ny tid nu. Och jag känner att det i dag finns en hundraprocentig uppställning kring att man vill gå vidare och hitta modernare arbetssätt. Jag är intresserad av alla subjekt som är med i en process, på Backa jobbade jag så. Alla yrkesgrupper ska känna att de kan bidra med sina röster, inte bara skådespelarna. Det gäller att skapa rum för det.

– Jag är helt övertygad om att det blir bättre konst därav. Och samtidigt utesluter man den typ av hierarkier där vissa är mer värda än andra, det ska vara nolltolerans mot mobbningstendenser. Jag är hoppfull, den unga generationen skådespelare accepterar inte det sättet att vara, det genererar inget kulturellt eller symboliskt kapital att bete sig svinaktigt.

Det man i en tid vinner position på blir man i en annan tid utskrattad för

Maria Sid: Ja, vi befinner oss alla i samma rum när vi skapar teater, det är ju ett ”vi” som skapar det. Och, det är viktigt, egentligen hör ju inte maktförhållanden och teater ihop, teater är en gemensam sak. Att det blev såna stora problem handlar om att det var geniernas tid, en kultur där vissa ansåg sig kunna göra lite vad de kände i stunden.

Mattias Andersson: Jag hoppas verkligen att det finns plats för genier framöver också – kvinnor som män, av olika hudfärger – men inte vissa beteenden. Det man i en tid vinner position på blir man i en annan tid utskrattad för. Det är intressant att få vara med om hur snabbt det kan skifta. 

– I den meningen tror jag på människans rationalitet och möjlighet till förändring beroende på vad som legitimeras i ett visst rum och vad som inte gör det. Men det finns också många andra medskapande krafter till vilka beteenden som ger status och uppmärksamhet i en viss tid – medierna till exempel. Så Dramaten är inte ett fritt svävande rymdskepp i den meningen.

Maria Sid: Absolut! Och nu känner man ju att det är en ny tid. Att det kommer något helt annat från den unga generation som vuxit upp i ett sociala medier-samhälle där alla är i kontakt med varandra och diskuterar på ett helt annat sätt. Förut var man bara tyst och skämdes.

Tidigare kunde saker hända utan att chefer och andra tog tag i det, för att det kändes jobbigt

Hur tänker ni rent konkret, som chefer och konstnärliga ledare, gå vidare?

Mattias Andersson: Det handlar om att implementera det i hela verksamheten. Vilka röster vi ger plats åt i våra scenproduktioner. Om vi söker en teaterkonst där även underprivilegierade människor ges röst, så kan vi inte ha kvar starka hierarkier inne i huset om vem som är bra och vem som är dålig, vem som är hög och vem som är låg.

– Men sedan handlar det också om infrastruktur, något som jag upplever att Dramaten redan börjat ta itu med: Hur anmäler man? Hur tas anmälningarna emot? Kan man, när man berättar, få vara anonym? Det är ren arbetsplatshygien som det finns massor av kunskap om och den kompetensen har jag uppfattat finns i dag på Dramaten.

– Men vi är en del av allas vår gemensamma omvärld som är fylld av konflikter, våld, sexism, rasism, homofobi etcetera. Vilket såklart även kan förgifta människor som kommer och går på Dramaten. Det kommer aldrig gå att skydda sig mot helt. Det viktiga är att man vet hur man hanterar exempelvis en kränkning om det händer.

Maria Sid: Precis. Tidigare kunde saker hända utan att chefer och andra tog tag i det, för att det kändes jobbigt. För mig är det jätteviktigt att ta mig an även det som känns jobbigt, för att hela tiden signalera vad vi är och vad vi står för.

– Vi talar mycket värderingar på teatern just nu. I höst flyttar vi in i vårt nyrenoverade hus igen och för diskussioner om vilka vi är och vilka vi vill vara. Om vi ska vara ett hus för alla så är det viktigt att vi jobbar internt med dessa frågor. Det är lätt att prata om nolltolerans, men man måste också agera.

 

Maria Sid och Mattias Andersson.
Maria Sid och Mattias Andersson. Foto: Beatrice Lundborg

Skulle man kunna säga att det som händer nu rentav är teaterhistoriskt?

Mattias Andersson: Ja, de såpass dramatiska saker som hänt både på Dramaten och på Kulturhuset Stadsteatern är teaterhistoria i den bemärkelsen. Men jag är mest intresserad av det konstnärliga innehållet som kommer ut till publiken efter detta. Får vi en mer intressant, relevant och på riktigt komplex konst? 

Maria Sid: Jag tror att metoo och tiden efter är historisk för hela världen. Det handlade om att hälften av befolkningen sade ”Det räcker nu!”. Men det här är bara början. Jag är optimistisk och tror att vi är på väg mot en tid av respekt. 

I efterskalvet av metoo har båda teatrarna genomgått stora renoveringar och under tiden varit i behov av nya spelplatser. Vad har det betytt för era ensembler?

Maria Sid: För oss har det varit en stor sak, vi har spelat på väldigt många olika ställen och gör så även under våren. Vi har samarbetat med Folkoperan, Dramaten, Dansens hus och Teater Giljotin och har fått med oss många olika saker. Samarbetet har inneburit att många kulturer har mötts, vi är våldsamt inspirerade.

Dramatens och Stadsteaterns samarbete har varit fenomenalt, skådespelarna har fått stor energi av att stå på samma scen, det vet jag

– Det har också varit positivt för staden att vi har kommit närmare, som i Årsta som fått en egen stadsteater. Sedan tycker jag att Dramatens och Stadsteaterns samarbete har varit fenomenalt, skådespelarna har fått stor energi av att stå på samma scen, det vet jag.

Det samarbete med Dramaten som Maria Sid talar om är i första hand ”Häxjakten” i regi av Alexander Mørk-Eidem, som fick hyllande recensioner. Ett nytt samarbete där även Maximteatern är involverad, har premiär i dagarna – ”Katt på hett plåttak” i regi av Stefan Larsson. Där är fyra av de åtta skådespelarna från Dramaten och fyra från Stadsteatern. 

Mattias Andersson: För Dramatens del har endast Thalia-huset varit stängt. Förutom det som Maria nämner så har Dramaten samarbetat med Backa Teater i uppsättningen ”Vi som fick leva om våra liv” och med Cirkus Cirkör i ”Guds olydiga revben”.

– Och sedan har Dramaten, i linje med sitt uppdrag som nationalscen, samarbetat med teatrar ute i landet, förutom med Backa även med Malmö och Norrland. 

Har du hunnit ta del av hur skådespelarna på Dramaten har uppfattat samarbetena?

– Inte riktigt än, jag tillträder ju först i mars. Men jag vet att sådant genererar energi. Alla diskussioner kring sådant som ”vad är ett scenkonsthus” och ”hur kommer vi närmare vår publik” är av godo som jag ser det. 

Maria Sid: Jag tror att det är bra för teatrarna att samarbeta. Det är också en ny tid.

Fler samarbeten mellan de två stora teaterhusen? Inte uteslutet, enligt Maria Sid.
Fler samarbeten mellan de två stora teaterhusen? Inte uteslutet, enligt Maria Sid. Foto: Beatrice Lundborg

Ser ni det som en väg att att fortsätta på framöver?

Mattias Andersson: Vi är ett såpass litet land och vi cirkulerar ju redan nu. Även om jag inte tycker att det ska vara någon battle-duell så är det ju roligt om man drar åt olika håll. Det är bara vitalt för en stad.

– Kulturpolitiskt tror jag också att det vore negativt om vi gjorde samma sak för då skulle ju våra politiker kunna säga att man kan lägga ned den ena teatern.

Maria Sid: Ja och Kulturhuset Stadsteaterns uppdrag är att vara extremt bred. Men om det finns ett spännande projekt där man ser ett behov av samarbete så är tröskeln lägre. Det kan ju komma en tid då vi vill säga något tillsammans.

Vad har era respektive teatrar i uppdrag att vara bäst på?

Maria Sid: Bredden, att vara alla stockholmares teater. Vi ska erbjuda både nyskrivet och klassiskt, musikteater och teater för barn och unga. I bredden ingår ju att vi kan erbjuda högklassig musikteater till rimligt pris. 

– Samtidigt borde vi bli vassare på att få fram de nya konstnärerna och berättelserna. Ett sådant stort kulturhus borde erbjuda en sorts drivhus där de nya konstnärerna kan hitta sin publik.

Då skulle ju våra politiker kunna säga att man kan lägga ned den ena teatern

Mattias Andersson: Jag har gått igång väldigt mycket på nationalscensbegreppet. Vad betyder det? I en globaliserad värld är begreppet nation i problematisk omförhandling. Hur ska vi kunna bli en teater som är relevant för hela Sveriges befolkning? Vad är det för någonting? 

– Detta är viktigt att problematisera och diskutera. Inte minst mot bakgrund av den politiska utvecklingen i Ungern och Polen. Där har nationalscenerna varit det deras regeringar varit snabbast på att omdefiniera och ge nya direktiv till vad de ska syssla med.

– Vem ska bestämma hur vår svenska kanon ska se ut? Utan att måla för mycket svarta bilder så tror jag att det kommer att bli mer och mer dramatik kring Dramaten och nationalscensbegreppet. Hur ser nationen ut?

Du har ju arbetat mycket med de kollektiva berättelserna i vår tid, Mattias, som ”The mental states of Gothenburg” och ”The mental states of Sweden”, som ju också har gästspelat på Dramaten. Kommer du att leta efter dessa berättelser framöver också?

– Absolut, att samla material från vår samtid och sedan omvandla det till teaterkonst. Jag har stora anspråk på att hitta de berättelserna. Men jag kommer naturligtvis inte att göra om hela Dramaten till en dokumentärteater. Det handlar snarare om ett förhållningssätt. 

Ur Mattias Anderssons Dramatenaktuella ”Vi som fick leva om våra liv” som bygger på dokumentärt material.
Ur Mattias Anderssons Dramatenaktuella ”Vi som fick leva om våra liv” som bygger på dokumentärt material. Foto: OLA KJELBYE

Maria Sid: Jag tror att det är den stora cloun just nu, att hitta de berättelserna. När vi talar med publiken så märker jag att de vill vara delaktiga och få känna att ”min röst hörs här”. Formen är också viktig, att det ibland får vara många röster samtidigt på scen. 

Maria, du har en bred teaterbakgrund men är inte en lika tydlig profil som Mattias här i Sverige. Är det en fördel vad gäller förväntningarna på dig?

– Att komma utifrån, som jag gjort, har gett mig en möjlighet att jobba ifred. Varken jag eller nya vd:n, som började den 1 december, har en massa förutfattade meningar om människor, utan har fått se själv och bilda oss egna uppfattningar. Det är lättare att vara tydlig med hur man vill ha det om man inte är så insyltad. 

Du, Mattias, har ju snarast blivit hälsad som en frälsare, det verkar som att väldigt många har stora förväntningar på dig. Hur känns det?

– Det är naturligtvis oerhört pressande, jag har inte precis korkat upp champagneflaskan och skrikit ”Jaaaaa!”. Visst är det ett utsatt jobb och jag kommer inte att kunna göra alla glada, det är omöjligt. 

Jag kommer inte att bita mig fast vid min chefsposition till varje pris

– Men det var en omfattande och bra rekryteringsprocess där jag pratade med många människor och fick redogöra för min idé om scenkonst. Jag har varit helt ärlig med vad jag vill och styrelsen har köpt det. 

Samtidigt, fortsätter Mattias Andersson, har han varit bedömd och levt under press sedan han skrev och regisserade sin första pjäs när han var 23 år gammal. ”Och blir det inte bra så står man ju där ensam.”

– Det är ju ett uppdrag man får, inte en statisk maktposition. Fungerar det inte så får jag väl kliva av, jag kommer inte att bita mig fast vid min chefsposition till varje pris, det blir ju inte bra för någon. Det är det konstnärliga innehållet det handlar om för mig. 

Apropå den senaste teaterdebatten, som initierades av DN:s Johan Hilton, vad anser ni att teatern har för plats i det offentliga samtalet i dag?

Maria Sid: Vi har talat om det på teatern och vi anser att vi för ett ofantligt samtal hela tiden. Vi gör det varje kväll klockan 19, över hela stan just nu. Det är bara att komma och titta. Jag kommunicerar aktivt med min publik varje dag, det är oerhört viktigt och vår uppgift.

Maja Rung och Ruth Vega Fernandez i Maria Sids uppsättning av ”Min fantastiska väninna” som spelas på Årsta Folkets hus fram till 6 mars.
Maja Rung och Ruth Vega Fernandez i Maria Sids uppsättning av ”Min fantastiska väninna” som spelas på Årsta Folkets hus fram till 6 mars. Foto: Sören Vilks

Mattias Andersson: Samtidigt är det såklart inte så att teatern står mitt i samhällsdebatten som den gjorde under 60- och 70-talen som den gjorde exempelvis i Göteborg med Kent Anderssons politiska ”Flotten”, ”Hemmet” och ”Sandlådan. 

– Då fanns det så få kanaler, i dag är både arenorna många fler och samhället är mycket mer segregerat. Så bara tanken på att man ska kunna föra ett gemensamt samtal som alla förhåller sig till är en fullkomlig chimär. 

Han fortsätter: ”Se bara på hur det ser ut i en vanlig familj. Där man förr tittade på en och samma nyhetssändning så sitter familjen nu med en varsin skärm i soffan och följer sina egna nyhetsflöden.”

– Då blir ju teatern fortfarande den plats dit du kan gå vid ett bestämt klockslag och uppleva något i realtid tillsammans med andra människor. Och det ser jag som väldigt hoppfullt med teater, att bli berörd tillsammans med andra och att skapa samtal och erfarenheter som stannar kvar.

Maria Sid: Jag såg kulturchefsdebatten som hölls på Elverket när en av kulturcheferna i panelen sade att han tyckte att det var läskigt att gå på teater för att det ”är på riktigt, det är levande människor på scenen”. Jag blev jätteglad. Det är ju kärnan i teatern, det unika, det levande mötet i rummet.

Mattias Andersson: Visst, jag tycker att dagens teater generellt är lite ängslig. Jag tycker att vi borde titta dit som inte alla andra tittar, upptäcka fenomen innan de diskuteras i alla andra medier, helst redan innan de inträffar.

 

Fotnot. Mattias Andersson tillträder sin post den 1 mars. Både Maria Sid och Mattias Andersson förvaltar just nu de tidigare teaterchefernas repertoar, deras egna repertoarer träder i kraft först hösten 2021.