En ung kvinna fick föras till sjukhus med ambulans efter att ha fått en sten i huvudet, rapporterar Reuters. Polisen ska ha gripit ett tjugotal personer som kastat sten och försökt ta sig in på biografen utan biljett. Utanför biografen Amirani i Tblisi hade ett hundratal georgier samlats och ropade bland annat ”Länge leve Georgien” och ”Skäms!”.

Bakom demonstrationerna ligger tidigare uppmaningar från bland annat den nationalkonservativa och hbtq-fientliga organisationen Georgiens marsch, samt den ortodoxa kyrkan, som uppmanat sina anhängare att öppet visa sitt missnöje.

Enligt filmens producent Mathilde Dedye pågick demonstrationerna under helgens alla visningar utanför Amirani. De andra nio biograferna, där filmen har visats, har varit ostörda. Ingen i teamet var närvarande under helgens visningar, men hon har tagit del av händelserna via pressen. 

– Vi är nöjda över att visningarna genomfördes och att polisen gjorde det som de skulle göra, nämligen att inte avstyra visningarna utan i stället blockera de högerextrema demonstranterna. De har fått äga rum och inte tystas ned. 

Vad har ni fått för reaktioner?

– Folk har varit lyriska. Vi får mycket mejl via vår hemsida, och Levan, som har öppet konto på Instagram, har fått mängder av meddelanden, säger Dedye.

Vad skriver människor?

– Besökare berättar till exempel att de tagit med sina släktingar och att de kunnat prata om det efteråt. Att prata öppet om homosexualitet gör man inte i Georgien, det finns inte på kartan. Behovet av att visa sådana här filmer är enormt. 

Filmen, Sveriges officiella Oscarsbidrag, skildrar ett danskompani i Georgien och handlar om förbjuden kärlek i ett homofobt samhälle mellan de två unga dansarna Merab och Irakli. Filmen har väckt stor uppståndelse i georgiska medier och under helgen har lokala nyhetsmedier toppat sina sajter med nyheten. Hbtq-organisationen Tbilisi Pride skrev på Twitter: 

”Trots försök av radikala grupper har 'And then we danced' lyckats visas med framgång. Kärlek kommer alltid att vinna!” 

Mathilde Dedye berättar att en av filmens låtar – ”Jonny Boy” av svenska popbandet Kite – blivit ”frihetsrörelsens hymn”. Flera klubbar i Tbilisi har spelat låten inför stora dansgolv och den har även använts av pridecommunityt. 

I fredags gick Svenska Filminstitutets vd Anna Serner ut och fördömde protesterna mot filmen: ”Det är med avsky vi på Svenska Filminstitutet tar del av informationen att gayfientliga grupper vill stoppa premiären av 'And then we danced' – som Filminstitutet gett stöd till – på fredag i Georgiens huvudstad Tblisi”, sade hon i ett pressmeddelande. 

Räknade ni med de här reaktionerna när filmen gjordes? 

– Vi har varit väldigt medvetna om motståndet. Under inspelningen blev det hotfullt flera gånger och vi budgeterade för att våra skådespelare snabbt skulle kunna lämna landet. Men vi var inte alls beredda på det stora stödet som filmen har fått, säger Dedye.

Trycket på biljetter till de enda visningarna i helgen har varit stort.  Planerar ni att visa den fler gånger i andra städer?

– Det vet vi inte ännu, vi kommer att utvärdera det här. 

Kan uppmärksamheten leda till större chans för att få en Oscar?

– Jag vet faktiskt inte hur stort genomslag det här får, men Oscarsjuryn letar ju efter filmer som betyder något för människor, som pratar om viktiga saker. Den här filmen håller ju på att förändra ett helt land, det pågår en revolution. Jag och Levan pratar förstås om Oscarsgalan och vi är optimistiska. Men det är tuff konkurrens.

 

Levan Akin har tidigare sagt till DN att han ser filmen som sitt ”statement”. 

– Jag har gjort den för att det är ett problem att inte få vara sig själv, att få leva och älska den man vill utan att det ska ses som ett hot och att man förtrycks. 

Läs mer: Intervju med Levan Akin om filmen som blivit Sveriges Oscarbidrag