Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-21 20:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/efter-sally-rooney-har-ar-den-unga-generationens-nya-forfattarstjarnor/

Kultur

Efter Sally Rooney – här är den unga generationens nya författarstjärnor

Sally Rooney, Wera von Essen och Ottessa Moshfegh. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Matti Koli och Iain Masterton/Alamy

I dagarna kommer Sally Rooneys hyllade ”Normala människor” ut på svenska. Hon har kallats den mest framstående millennialförfattaren – men vem är hon, och vilka är hennes kollegor? DN:s Greta Thurfjell listar sina favoriter bland författarna födda på åttio- och nittiotalet.

Sally Rooney Foto: Fredrik Sandberg/TT

Sally Rooney

Irländska Sally Rooney har kallats den mest framstående millennialförfattaren. Vid 28 års ålder har hon gett ut två böcker – ”Samtal med vänner”, som kom på svenska 2017, och ”Normala människor” som precis getts ut. Båda två är på samma gång samtida och tidlösa, de kretsar kring unga människor på tiotalet men berör eviga frågor om kärlek, klass och kön. I debutromanen möter den unga Frances den äldre Nick, till Nicks frus och Frances bästis/exflickväns stora irritation. Och attraktion. Och förvirring. Liksom i uppföljaren, där fotbollskillen Connells mamma städar hemma hos hans enstöriga klasskompis Marianne – de möts av en slump i det renoverade köket, och sedan möts de, på gott och ont, i många år. På ett avskalat, laddat språk skiftar maktbalansen ständigt mellan hennes romanfigurer. I chattar och mejl lika naturligt som öga mot öga.

 

Wera von Essen. Foto: Matti Koli

Wera von Essen

När ska Wera von Essen egentligen skriva en ny roman? Det var ett och ett halvt år sedan ”En debutants dagbok” kom, och jag orkar inte vänta längre (eftersom jag är millennial). Den 33-åriga författaren förde dagbok under tiden hon försökte få sin egentliga roman utgiven, och tack gode gud för det – inte för att man inte vill läsa ”Daimebreven”, men man vill ännu hellre läsa om den. Berättarjaget driver runt på Östermalm, i Berlin, i Brasilien – adlig men utfattig, lillgammal men tonårig, bildad men hotellreceptionist. När boken kom ondgjorde sig många kritiker över just de motsägelserna, som ofta får henne att framstå som verklighetsfrånvänd, men det är ju just det som gör romanen så oemotståndlig! Wera von Essen skäms aldrig för sina tankar, och om hon gör det döljer hon dem ändå inte. Det är, i brist på ett mer generationsöverskridande ord, goals.

Ottessa Moshfegh. Foto: Iain Masterton / Alamy Stock Photo

Ottessa Moshfegh

Att amerikanska Ottessa Moshfegh är 38 år gammal gör att hon hamnar precis på gränsen till millennial, men hon kvalar in, trots att en av hennes två svenskutgivna böcker utspelar sig 1964. ”Eileen” gavs ut förra året, ”Ett år av vila och avkoppling” i somras. Båda handlar om kvinnor i tjugoårsåldern, men radikalt olika varandra – Eileen är tillbakadragen, grå och ensam, klädd i heltäckande ylledräkt, medan den namnlösa huvudpersonen i ”Ett år av vila och avkoppling” är vacker, populär, rik som bara arvtagerskor är rika. Den förra genomlider tillvaron som sekreterare på ett ungdomsfängelse, den senare bestämmer sig för att med hjälp av tabletter sova bort ett år av sitt liv. Gemensamt har de tristessen, som så ofta skildras av millennialförfattarna – ibland mer framgångsrikt än annars, men hos Ottessa Moshfegh mycket, mycket framgångsrikt.

Zara Kjellner. Foto: Astrid Grelz

Zara Kjellner

”Manhattan” är 26-åriga Zara Kjellners debutroman, och vilken roman det är. Den utspelar sig under ett år i den unga stockholmaren Sonias liv, men särskilt minns jag sommarscenerna, hur hettan klibbar och dallrar på sidorna. Sonia har en ordentlig, allvarsam pojkvän och en manic pixie dream boy-älskare vid sidan av, hon har en mamma som är krävande och svårt sjuk, hon har alltför nära till porrklubben Manhattan på Hantverkargatan. Också när Sonia gör något så prosaiskt som att börja jobba på Lindex är stämningen eterisk, sinnlig, som något man drömmer snarare än läser. Det är en kort roman, bara 150 sidor lång. Ändå rymmer den så mycket fantasi, ångest och sex att känslan dröjer sig kvar långt senare.

Johanna Frid. Foto: Linus Meyer

Johanna Frid

Jag vet att det med största sannolikhet inte är sant, men jag kan inte låta bli att tänka att jag läste Johanna Frids ”Nora eller Brinn Oslo brinn” först av alla. Innan hyllningarna, innan nytrycken, innan DN:s kulturpris gick jag runt och visste. Johanna Frid är 31 år och har tidigare gett ut diktsamlingen ”Familieepos” ihop med Gordana Spasic. I ”Nora” är berättarjaget plågat i kropp och själ – av sin psykiska oförmåga att släppa den danska pojkvännens norska ex såväl som av sin fysiska, förlamande mensvärk. Det låter inte som en vidare munter historia, men det är en av få romaner jag har läst som jag faktiskt skrattat högt åt. Det är också en av få romaner jag har läst som rör sig obehindrat mellan modersmålet svenska, norska och danska. Och en av mycket få romaner där Instagramscrollande förekommer flitigt utan att det känns det minsta tillgjort. 

Läs fler artiklar av Greta Thurfjell här, bland annat om Instagramkändisen Caroline Calloway.