Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-02 02:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/einar-heckscher-var-oversattaren-som-vagrade-gomma-sig/

Böcker

Einar Heckscher var översättaren som vägrade gömma sig

Einar Heckscher (1938-2020) vid arbetsbordet.
Einar Heckscher (1938-2020) vid arbetsbordet. Foto: Benkt Eurenius

Översättaren Einar Heckscher avled den 18 februari. Kollegan Christian Ekvall minns mannen som var inte bara den mest omtalade översättaren, utan också den mest utskällda.

En enda gång träffade jag Einar Heckscher. Det var på hösten 2006 och han var i Malmö för att läsa upp sina tolkningar av Charles Bukowskis dikter. Som debuterande översättare fann jag den kvällen en mentor vars oräddhet jag aldrig ens har kommit i närheten av.

Översättaren har ett osynligt yrke, brukar det heta. Av de försiktigt positiva omdömen man läser om medlemmar av min yrkeskår är ”följsam” ett av de flitigast återkommande. En vanlig uppfattning är att vi lyckas bäst när vi får läsaren att glömma bort att det är en översättning hon läser. Det är därför inte konstigt att de mest renommerade översättarna förblir i stort sett okända även för den som är litteraturintresserad. Eller att vårt lands mest omtalade översättare – den enda jag kände till när jag inledde min karriär – är en som vägrade göra sig osynlig.

Osynligheten har sin uppenbara förtjänst. Endast beundrare av metafiktion vill påminnas om texten som en konstruktion; ännu färre vill påminnas om en upphovsman utöver författaren. Men i strävandet efter osynlighet ligger även en risk: blir vi överdrivet ängsliga kan något av källtextens egenart gå förlorad. Det brukar heta att vi ”slätar ut”.

Jag har hört många reta upp sig över Einars mest djärva formuleringar

Einar Heckscher var översättaren som prioriterade färgstyrka framför osynlighet. För det fick han betala ett pris. Han var inte bara den mest omtalade översättaren, utan också den mest utskällda.

Jag har hört många reta upp sig över Einars mest djärva formuleringar. Få av de upprörda har varit professionella översättare. Få av dem har vågat föreslå egna lösningar. Få av dem känner till vad varje erfaren översättare vet: att det inte är källtextens ordalydelser vi ska återskapa, utan effekten av dem. Vad som retade belackarna mest, tror jag, är att Einar så oförskräckt visade upp det skönlitterära översättandet som den konstform det är: en som inte bara kräver textförståelse och ”följsamhet”, utan sin egen magiker, sin egen poet.

Einars första översättning var William S Burroughs roman ”Junky”, på svenska kallad ”Tjacket” (1967). Uppdraget fick han för sin språkkänsla, men också för sina specialkunskaper i ämnet. Den som sett Maud Nycanders varma filmporträtt ”Huvet i Hissen” (2002), kan historien om hur Einar i översättandet av Burroughs missbruksskildring fann en sorts stimulans som hjälpte honom att resa sig ur sitt eget missbruk. Timmarna framför skrivmaskinen blev en effektiv avvänjning.

Einar Heckscher tog sig ur sitt missbruk med hjälp av William S Burroughs.
Einar Heckscher tog sig ur sitt missbruk med hjälp av William S Burroughs. Foto: Benkt Eurenius

Likt beatpoeterna försökte ”skriva som jazz” visade Einar, efter mångårigt umgänge i jazzkretsar, att man också kunde översätta som jazz, med improvisationen, leklusten och ”svänget” som ledstjärnor. Att slang blev hans specialitet var en välsignelse, på grund av hans talang för det, och samtidigt en förbannelse, eftersom hans vokabulär som alla andras åldrades och inte alltid föll yngre generationers läsare i smaken. Men den som betvivlar att Einar också kunde dämpa sig, om texten så krävde, behöver bara läsa hans översättningar av John Fante, i mitt tycke hans allra finaste yrkesgärning.      

Den där kvällen på Panora i Malmö hade jag många frågor till Einar. Jag var där med en kompis och vi bjöd över honom till vårt bord. Jag hade läst Einars översättningar av Bret Easton Ellis och en av de saker jag undrade var varför den senaste av författarens böcker hade en annan översättare. Einar svarade att han hade ”fått kicken, helt enkelt” och att han antog att det var för att ”de ville ha nån yngre”. Men han fick gott om uppdrag även på äldre år, och efter vårt enda möte skulle vi kontinuerligt skicka våra böcker till varandra, med någon liten kommentar och ibland ett brev till. ”Här trivdes jag” skrev Einar på smutstitelsidan till ”American Psycho”. ”Här hade jag roligt”, skrev han om DBC Pierre. George P. Pelecanos var ”lite fyrkantig, men en fin snubbe intresserad av etik”. En enda gång bad Einar om ursäkt för ett sämre utfört jobb, men då var det också med en förklaring som rörde hans hjärtefråga: ”Jag fick inte låta dom prata som man pratar.”

Christian Ekvall har översatt bland andra Jon Fosse, Dave Eggers, Djuna Barnes och Ernest Hemingway.