EKG: Du och bror tilltalar mig - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

EKG: Du och bror tilltalar mig

Kåseri. Man kan väl visa respekt med ett du i stället för det i mitt tycke snobbiga ni?

Primtal är ingenting som tilltalar mig. Nej, tacka vet jag tilltal. Det är något som fascinerar mig – så länge ingen tilltalar mig med ni eller hörrödu. Då reser jag ragg.

Över en lunch i ett sommartomt lunchrum kom vi nyligen att samtala om tilltal, två kvinnliga kollegor och jag. Jag minns inte hur vi gled in på ämnet, men ändå.

Vi kom att prata om brorsan och syrran och jag ifrågasatte om folk i gemen verkligen säger det nu för tiden. Bortsett från när man pratar om sjuksköterskor. Själv skulle jag aldrig säga brorsan, men det beror kanske på att jag inte har någon. Kollegorna hävdade bestämt att både syrran och brorsan används flitigt. Däremot verkar både morsan och farsan vara på utdöende och det är väl lika bra det.

Som barn fick jag lära mig att visa respekt för äldre människor. Inte för att jag kommer ihåg var gränsen för ”äldre” gick, men det var väl alla som var vuxna. Och visst hade jag respekt. Särskilt för morfar. Aldrig någonsin att jag skulle ha sagt du till honom. Det fanns inte på kartan. Jag hade respekt för mormor också. Därför sa jag inte du till henne heller även om hon sa till mig minst hundra gånger att jag borde göra det.

Själv skulle jag aldrig säga brorsan, men det beror kanske på att jag inte har någon.

Vid ett tillfälle när mormor slog fast en av sina ”sanningar” undslapp det mig ett ”tala för dig själv”. I nästa sekund ångrade jag mig djupt över tilltaget med tilltalet.

Med farmor och farfar var det annorlunda. Där var det du från första stund och man kan väl visa respekt med ett du i stället för det i mitt tycke snobbiga ni?

När min farbror Ragnar fick sitt första barn gratulerade min pappa honom till pappa-­rollen. Ragnar sa bestämt att hans barn minsann skulle få lära sig att säga far och mor till honom och hustrun. När de båda döttrarna några år senare kallade föräldrarna för Ragnar och Marianne var min pappa inte sen att pika sin yngre bror.

Båda mina föräldrar är borta. De dog båda alldeles för tidigt. Pappa var pappa för mig. Mamma kallade jag för Prodde. Det stod det till och med i dödsannonsen. Hur hon fick det namnet?

Det är en familjehemlighet och det tilltalar mig inte att dela med mig av den.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.