Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-21 05:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/ekg-ett-kramkalas-jag-aldrig-glommer/

Kultur

EKG: Ett kramkalas jag aldrig glömmer

Ställe med irländskt kaffe. Foto: Lars Boström

Kåseri. På Irland mötte vi en servitris som inte ville ha dricks.

Om någon frågar mig vad jag dricker allra helst svarar jag utan betänketid champagne. Förutsatt det inte är på arbetstid eller att jag ska gå upp okristligt tidigt dagen därpå.

Ett glas chablis är heller aldrig fel. Eller kaffe. Det kan jag dricka hur många koppar som helst av och dessutom hur sent som helst. Jag har kompisar som när man erbjuder dem kaffe på maten efter en god middag skakar på huvudet och säger nej tack med tillägget ”Då kan jag inte sova”. Då brukar jag kontra med att de inte har kommit hem till husbonden och mig för att sova.

Vissa saker tackar jag själv vänligt, men bestämt nej till. Som whisky. Däremot händer det att jag säger ja tack till whiskey, men bara under förutsättning att de starka dropparna blandas med kaffe, grädde och farinsocker.

När husbonden och jag gjorde vår första resa till Dublin för sådär 30 år sedan sa han att vi absolut måste gå till anrika Gresham Hotel och dricka ”irish”. Jag var inte nödbedd.

Vi har varit i Dublin tre gånger sedan dess och gästat Greshams lobbybar varje gång. Ibland flera gånger. Som senast, för en dryg månad sedan.

Då gladdes vi åt att det serverades en liten chokladbit till varje kaffedrink. Vi gick dit dagen därpå för att testa om irishen var lika god en dag senare. Det var den.

När vi kom för tredje dagen i rad fick vi lika god irish och därtill två chokladbitar var. Just den dagen var min 65-årsdag vilket min kompis Gunilla berättade för servitrisen. Hon blev alldeles till sig över detta och kom tillbaka med ett vitt fat spritsat med choklad. Det stod ”Happy birthday” intill ett litet bakverk, som toppats med ett tårtljus.

Jag blev rörd till tårar och när Gunilla betalat för drinkarna (det var hennes tur) propsade jag på att ge den gulliga servitrisen några euro i dricks för den fina gesten.

Hon tackade vänligt, men mycket bestämt nej till pengarna jag ville ge henne och sa:

– Nej, jag vill inte ha några pengar, men jag vill väldigt gärna ha en kram av er alla tre.

Klart att hon fick. Undrar om det hade kunnat hända i Stockholm. Skulle inte tro det.