Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-19 08:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/ekg-forspilld-aldrig-i-livet/

Kultur

EKG: Förspilld? Aldrig i livet!

Foto: Eva-Karin Gyllenberg

Kåseri. Förspilld kvinnokraft brukar det kallas, ofta med inte så lite nedvärderande tonfall. 

Rätta artikel

Vadå förspilld? 

För den som händelsevis inte vet vad som avses så är det handarbete i alla dess former, stickning, virkning, vävning, knyppling med mera.

För min högt älskade mormor var virkning en mycket kär sysselsättning. Jag vet inte hur många lapptäcken och sängöverkast hon virkade. För att inte tala om alla små (och för all del även rätt stora) dukar hon producerade med sina flitiga händer. 

Ett tag hade hon dille på att virka smådukar, sådana som man ska lägga mellan förrätts- och varmrättstallriken om man dukar till fin middag. Dukarna kunde med fördel användas som prydnad under en liten glas- eller porslinsfigur, en vas eller ett foto. Sådana fanns det gott om hemma hos mina morföräldrar.

Om jag sluter ögonen och tänker mig så där 30-35 år tillbaka i tiden kan jag se mormor framför mig. Hon hade alltid någonting för händer. Stod hon inte med en soppslev eller stekspade i högsta hugg vid spisen satt hon med en virkning. Knappt hade hon slagit ner rumpan i soffhörnet förrän den lilla påsen med garn och virknål åkte fram. 

Mormor hade alltid minst en virkning på lut. Jag älskade att se henne handarbeta och hon hittade nya mönster hela tiden, ofta i någon veckotidning hos frissan.

När jag skulle konfirmera mig för snart 50 år sedan var mormor ute med virknålen i god tid. Hon skulle förära mig grundplåten till brudkistan genom att virka spets till ett halvdussin överlakan – och gjorde det också. Det var bara det att när jag hade träffat husbonden och var redo att stå brud var överlakan historia. Då var det påslakan som gällde, men mormor förlät att jag inte bara sydde ihop mina vita spetslakan två och två utan också färgade dem knallrosa.

Jag tänker ofta på min mormor och särskilt så här års. Då känns hon riktigt närvarande. Hon har alltid hedersplatsen i köket mitt på bordet. Där står sedan två veckor påskriset som jag har smyckat med de söta små hattarna som hon virkade.

Förspilld kvinnokraft? Glöm det!