Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-24 02:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/ekg-pekpinnar-serverade-till-fredagsfikat/

Kultur

EKG: Pekpinnar serverade till fredagsfikat

Foto: Claudio Bresciani / TT

Kåseri. Det finns ingen som kunde linda morfar runt lillfingret som jag, även om det fanns vissa gränser.

Rätta artikel

Det är fult att peka, sa Måns till Josefine vid fredagsfikat i torsdags.

Hon tog inte illa upp över tillsägelsen som tur var. Josefine hade ju inte riktat sitt pekfinger på någon person utan på äppelkakan som jag hade bakat. Hon sa att det var den godaste äppelkakan hon hade ätit i hela sitt liv. Bättre betyg kan man knappast få. Jag menar, Josefine är ändå 38 år...

Äppelkakan enligt Majlis recept är en riktig höjdare. Den går alltid hem, men den här gången fick jag ändå med mig en hyggligt stor bit hem till husbonden tack vare att två fikapojkarna gick i pension förra veckan och ytterligare en var sjuk i torsdags. Husbonden blev inte besviken.

Hur som helst kom samtalet vid fikabordet att handla om huruvida det är ofint att peka eller inte. Inte för att vi kom fram till något, men jag minns hur mamma i min barndom tittade strängt på mig om jag pekade.

”Peka är bortlagt”, var mammas standardtillrättavisning. Då brukade jag kontra med att rikta tummen i stället för pekfingret åt avsett håll och det brukade resultera i att mamma brast i skratt.

Morfar var också stenhård när det gällde hur man ska uppföra sig. Tack och förlåt kan man aldrig säga för ofta, sa morfar med barsk stämma. Det har jag alltid försökt efterleva.

Jag hade nämligen väldigt stor respekt min morfar. Det hade alla i omgivningen, men det var ingen som kunde linda morfar runt lillfingret som jag, även om det fanns vissa gränser.

Bland det roligaste jag visste när jag var med mormor och morfar på landet var att få följa med till handelsboden, eller affär’n som vi sa.

Ibland rodde morfar i väg till affär’n när jag inte såg och jag vet varför han gjorde det. Morfar tyckte att det var lite för mycket tjat om godis när jag fick följa med.

Vid ett tillfälle fick jag följa med på nåder.

– Du får bara följa med om du lovar att inte tjata, sa morfar strängt.

Goda råd var dyra, men jag blev inte svarslös.

– Jamen, jag kan väl få peka i alla fall, sa jag.

Morfar smalt. Jag fick inte bara följa med – jag fick en påse godis. Dagen var räddad.