Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 03:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/ekg-visa-mig-hur-man-gar-hem-/

Kultur

EKG: Visa mig hur man går hem ...

Molly Malone. Foto: Bildbaendiger/imageBROKER/REX

Kåseri. Puben låg bara minuters gångväg bort, men inte den kvällen. Fråga mig inte hur vi bar oss åt, men det tog drygt en och en halv timme att komma hem.

Husbonden och jag brukar passa på att åka utomlands åtminstone några dagar på semestern, så även denna sommar.

Den här gången hade vi inte gudsonen som reskamrat till Dublin eftersom han var på annat håll. I stället hade vi sällskap av min kompis Gunilla, som jag var på semester med senaste gången 1980 så vi hade lite att ta igen om man säger så.

Nu handlade det dock inte om att ta igen sig utan om att se så där lagom mycket varje dag utan att stressa. Man måste ju få tillåta sig en och annan vätskepaus på semestern.

Husbonden och jag har varit i Dublin flera gånger de senaste åren så jag måste säga att jag hittar rätt bra i citykärnan. Det var i alla fall vad jag sa till Gunilla innan vi reste.

På själva resdagen gick vi upp tidigt och dessutom fick vi en timme till skänks eftersom klockan är mindre där och den timmen ville vi utnyttja.

Vi installerade oss på boendet innan vi gick ut på promenad i det som i visan om Molly Malone inleds med orden ”In Dublins fair city, where the girls are so pretty”. Naturligtvis styrde vi kosan mot Molly Malone, skulpturen som är minst lika intimt förknippad med Dublin som James Joyce stödd mot sin käpp på O´Connell Street och Oscar Wilde lojt vilande på en klippa vid Merrion Square.

När vi hade klarat av drygt 12 000 steg (målsättningen var minst 10 000 per dag) var det dags för middag på gudsonens favoritpub, belägen jättenära vårt boende. Normalt sett.

Puben ligger bara några kvarter bort, typ fem minuters gångväg, men inte den kvällen. Fråga mig inte hur vi bar oss åt, men det tog oss drygt en och en halv timme att komma hem. Hur jag än vände och vred på min mobils gps stod det att det var 250 meter kvar.

Vi frågade flera personer om vägen och blev lotsade åt fel håll hela tiden. Hade vi lyssnat på den förste vi frågade (en lätt beskänkt äldre herre med ölpava i näven) och lytt hans råd hade vi kommit rätt på nolltid, men vi var lite misstänksamma eftersom han sluddrade mellan klunkarna.

Nåväl, vi fick en kvällspromenad och det blev rekord på stegräknaren, 17 209 steg.

Så kan det gå när man går för långt.