Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-25 08:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/el-perro-del-mar-jag-har-fatt-utlopp-for-den-vrede-jag-kanner/

Musik

El Perro del Mar: Jag har fått utlopp för den vrede jag känner

Sarah Assbring, känd som artisten El Perro del Mar.
Sarah Assbring, känd som artisten El Perro del Mar. Foto: Josefine Stenersen

El Perro del Mars nya musik är skapad inne på Moderna museet. Hon blev inbjuden att hitta inspiration i de nu öde konstsalarna. Resultatet blev en nedtonad men rå musik som speglar kulturens värde, konsumtionen – och coronans brutala effekter.   

Museet ringde henne redan förra våren. Sarah Assbring – sångerskan, låtskrivaren och musikern som framträder som El Perro del Mar – erbjöds att flytta in i de vita rummen på Skeppsholmen för att skapa ny musik, utifrån konstsamlingarna.

– De sade: ”Vad säger du om att komma till museet och få tillgång till all konst i våra magasin, se hur vi jobbar och sedan skapa någonting förutsättningslöst?” säger hon när vi ses, på behörigt avstånd, i den ekande tomma byggnaden.  

– Jag blev eld och lågor, förstås, det var ju ett otroligt lyxigt uppdrag. 

Ramarna var vida. Hon erbjöds att arbeta fritt med konstmuseets alla verk som potentiella inspirationskällor. Sarah Assbring är väl bekant med samlingarna. Sedan hon flyttade från sin hemstad Göteborg för tio år sedan har hon haft en pågående relation till Moderna museet.

Sarah Assbring framför den amerikanske favoritkonstnären Keith Sonniers platta skulptur i latex och luddiga fibrer på Moderna museet i Stockholm.
Sarah Assbring framför den amerikanske favoritkonstnären Keith Sonniers platta skulptur i latex och luddiga fibrer på Moderna museet i Stockholm. Foto: Josefine Stenersen

Ändå förstod hon inte riktigt betydelsen av att få vara själv bland all konst.

– Det är en jättespeciell sak att vara ensam i de här stora salarna. Det är alldeles tyst och ibland när jag har varit här så har det varit nedsläckt och mer... dovt.

Kort efter att hon startat arbetet kom så covid-19-epidemin. Snart stängdes hela byggnaden för besökare. Hennes musikprojekt blev nu plötslig en del av ”en abrupt inbromsning av tiden i vår värld”.

Hon beskriver dagarna som följde i de tysta salarna som härliga.

– Jag började snart se på konsten på ett helt annat sätt. Det tog en helt annan vändning, ungefär som kristiderna för konsten runt de båda världskrigen. Den där förändringen har faktiskt varit den absolut största faktorn för hur projektet blev. 

– Coronan har ju förändrat alla människors situation. Den är en kris som både är oerhört sorglig och katastrofal, men det finns också någonting i den som vi kan lära oss av. Vi står ju inför existentiella frågeställningar nu, både på vår syn på omvärlden och på varandra, säger Assbring som länge känt att vår pågående livsstil är trasig.

– Det behövs något nytt för att vi ska fatta att vi förstör så mycket, som hur vi lever, framför allt vår konsumtion – som ju hänger samman med klimatet. Jag har hämtat en rå energi från allt detta till mitt skrivande och min musik och hur den låter. 

El Perro del Mars nya musik är skapad inne på Moderna museet.
El Perro del Mars nya musik är skapad inne på Moderna museet. Foto: Josefine Stenersen

Hon steg in i huset på Exercisplan 4 på Skeppsholmen utan något som helst manus eller andra förberedelser. I stället utgick hon från att samlingarna ganska omgående skulle ge henne uppslag och idéer. 

– Så är det ju när man besöker vilket konstmuseum som helst – man applicerar, projicerar och hämtar intryck och färger och former. Sådant som talar till en. 

Vilken metod har du använt i arbetet?

– Jag har gått runt ensam i salarna och kunnat stanna länge framför verken – det har ju inte varit några andra besökare som stressat på en (skratt). Men sedan är det alltid några konstverk som man verkligen träffas av.

Tillgången till de olika konstepokerna, materialen och teknikerna på väggarna ledde henne i en riktning som hon inte riktigt förutsett.

– Jag fastnade ganska fort i den abstrakta och minimalistiska konsten som finns i museets första rum. Att det blev så har att göra med att jag har en konstnärlig önskan om att utgå från en känsla av en helt ren kanvas. Och det hänger ihop med det politiska läget som vi befinner oss i i dag: Vad kan vi göra nu? Vad kan vi göra annorlunda?

Hon hoppas också att många artister och andra kulturskapare framöver kommer att, som hon, bjudas in till gränsöverskridande projekt på landets museer och konstinstitutioner.
Hon hoppas också att många artister och andra kulturskapare framöver kommer att, som hon, bjudas in till gränsöverskridande projekt på landets museer och konstinstitutioner. Foto: Josefine Stenersen

Hon beskriver hur hon velat skapa ”en nedtonad musik med råa penseldrag och färger, men absolut inte något bombastiskt”. 

Har du med det dämpade tilltalet velat spegla inbromsningen i samhället som covid-19-pandemin har resulterat i?

– Ja, precis så. Men också om hur man gör musik utifrån tankarna kring antropocen (ett begrepp som namnger en ny geologisk era som inleddes med industrialismen, när människan fick kapaciteten att påverka sådant som klimat och ekosystem). Jag har varit väldigt upptagen av den redan före coronan.

Hennes ambition har varit att skapa ett slags antimusik. Musik som tar tydligt avstånd från en hel del av vår tids moderna musik.

– Jag har haft ganska mycket ilska i mig om hur mycket musik låter i dag och hur kommersialiserat allt är. En briseringspunkt. När jag sätter mig och skapar musik nu så är jag ganska...

Laddad?

– Ja, laddad och det har varit underbart att ta med den laddningen hit och vetat vad jag velat göra av den. 

Sin tid i huset har hon framför allt ägnat åt konstverk av tysk-amerikanska Eva Hesses reducerade uttryck, amerikanske Keith Sonniers platta skulpturer i latex - och svenska Klara Lidén, född 1979, som har en bakgrund inom arkitekturen.

– Henne har jag upptäckt först nu efter att inte ha känt till henne innan, hon är skitbra, konstaterar Sarah Assbring och tar upp ett anteckningsblock ur sin axelväska som hon samlat idéer och associationer i under arbetet.

Ordet mod återkommer på flera sidor i blocket. 

Foto: Josefine Stenersen

– Att ha fått vara här omgiven av alla dessa modiga konstnärer har fått mig att tro att när folk kommer tillbaka hit när museet öppnar så kanske de kommer att se på allt med nya ögon. Att man inte tittar på en målning av Henri Matisse och tänker: ”Ja ja” – utan: ”Wow, kolla!” Att man inte tar konsten för given.

Det allra första som hon skrev i sitt anteckningsblock inför arbetet med musiken var några frågor till sig själv. Till exempel om hon skulle skriva ett körverk: ”Ska jag göra något åtminstone inte modernt och kanske med texter som inte innehåller något av värde, fast med en harmonisk kraft och ett djup?”

– Jag kämpar hela tiden mot att göra popmusik för den är så ofta så väldigt kommersiell.

Slutresultatet, det tjugo minuter långa stycket ”Free land”, rymmer en rad musikaliska uttryck, inklusive körverket. Hon hoppas att musiken hon gjort inte känns som våren 2020 utan långt fler skilda uttryck, ställningstaganden och tankar – som just konstmuseer kan ge plats för. 

– Det där är något jag har försökt närma mig mer och mer på mina senaste skivor. Jag vill blicka bakåt och blicka framåt och försöka skriva ... ihop tiden på något sätt. Se hur alla människor från helt olika tidsperioder ändå hör ihop. 

Musiken har hon skapat med ett keyboard, en uppkäftig elgitarr – ett instrument hon är nykär i – och olika samplingar och ljudprocessorer. 

Foto: Josefine Stenersen

– Jag använder mig ofta av ljud som jag hämtar från olika håll, som filmer till exempel, och som jag sedan bygger ut. När jag började göra musik som El Perro del Mar hade jag en akustisk gitarr, men har väldigt länge velat spela elgitarr. Jag känner att jag har fått utlopp för den här vreden som jag känner genom den.  

Hur tror du att musikvärlden kommer att förändras av pandemin?

– Flygandet och annat resande kommer säkert påverkas mycket och därmed turnébranschen och många spelställen, svarar hon snabbt. Men det återkommande i dag är ju fortfarande hur man ska försörja sig som musiker. Det är ekonomiskt i princip omöjligt. Och att acceptera det är fel, tillägger hon.

– Det finns pengar i min bransch, men de hamnar nästan aldrig hos de många musikerna och upphovsmännen. Fast det som händer nu kanske är en möjlighet till förändring? Jag hyser i en groende förhoppning om det.

Hon hoppas också att många artister och andra kulturskapare framöver kommer att, som hon, bjudas in till gränsöverskridande projekt på landets museer och konstinstitutioner. 

– Jag har föreslagit det för Moderna museet. Det här är ju en dröm för alla musiker och konstnärer, säger Sarah Assbring.

 Den pågående viruskrisen har påmint henne om hur viktig kulturen är i alla samhällen. 

– Konsten behöver vi ha omkring oss hela tiden. Vi är helt enkelt beroende av den för att kunna leva lyckliga och hålla vårt samhälle friskt. 

Foto: Josefine Stenersen