Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-24 07:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/elin-unnes-att-skapa-musik-for-vaxter-ar-att-erkanna-deras-sinnen/

Kultur

Elin Unnes: Att skapa musik för växter är att erkänna deras sinnen

Foto: Åsa Beckman

Vad driver människor som längtar efter att skapa musik med, för och av sina växter? Elin Unnes ser en ny grön musiktrend blomma upp. 

Det finns ett klassiskt foto på musikern Mort Garson där han står framför en hel vägg med hifi och elektronik och ser ut som motsatsen till rockstjärna. Hans ansikte är mycket traditionellt: som om han tagit på sig såna där skämtglasögon med vidhängande näsa och mustasch.

Garson var klassiskt skolad pianist, utbildad på prestigefulla Julliard, men 1967 lärde han känna Robert Moog och inte så långt efter det spelade han in låten ”Concerto for Philodendron and Pothos” på det nya instrumentet moog. Han spelade in ett gäng andra låtar också, bland annat ”You don’t have to walk a Begonia” och ”A mellow mood for maidenhair”, och samlades dem på ”Plantasia” – en skiva som skulle spelas för krukväxter.

Ett fyrtiotal år senare, på det sena 2010-talets internet, har intresset för växter som just Philodendron, gullranka och bladbegonia exploderat. Som i Facebookgruppen Växtgäris och ickebinäris till exempel. Gruppen består av tusentals personer som älskar 70-talets gröna växter - de som Mort Garson skrev sina låtar för, men som sedan länge varit förpassade till sjukhuskorridorer och kommunhus. I juni i år släpptes en återutgåva av ”Plantasia”, på Sacred Bones/Playground. Beställer du vinylen ingår ett nedladdningskort tryckt på fröpapper som du, efter genomförd nedladdning, kan plantera.  

Men växtmusik är inget nytt, varken för 70-talet eller för 2010-talet. Det verkar alltid ha funnits människor som längtat efter att skapa musik med, för och av sina växter. 

Om vi gör några slumpartade nedslag i historien hittar vi bland andra den indiske mikrovågsforskaren Jagadish Chandra Bose, som lade märke till att hans plantor växte fortare när de fick lyssna på bra musik. Xuanzang, en kinesisk kejsare under Tangdynastin, brukade hänga guldbjällror i grenarna på sina buskar och ta med hovmusikerna ut i trädgården för att underhålla växterna med stillsam musik. I filmen ”The secret life of plants” sjunger Stevie Wonder för ett enormt fält med solrosor, och den engelska trädgårdsmästaren Chris Beardshaw har, med hjälp av ett hemmasnickrat experiment, bevisat att hans liljor gillar Black Sabbath. 

I Findhorn Ecovillage spelar man flöjt för grönsakerna och ljudkonstnären Mileece låter sina krukväxter spela musik. Hennes dröm är att konstruera en elektronisk röst åt växterna, hennes syfte är att skapa människo-växt-kontakter som hjälper människor att känna större respekt för växter, vilket i förlängningen leder till en ”positiv ekologi” och gör det mer självklart att ta hand om de livsuppehållande växterna som omger oss. Mort Garson ville bara att hans frus krukväxter skulle må bra. 

Allt det här är faktiskt inte så flummigt som det låter – forskning visar nämligen att växter i själva verket har god hörsel. Människan har ju en tendens att rätta alla andra varelser utifrån ett mänskligt facit. Inga öron, ingen hörsel. Skulle du fråga en orm samma sak, skulle svaret bli ett annat. Inga öron? Inga problem. Ljud är vibrationer och utvändiga öronparaboler är bara ett av sätten att avläsa vibrationerna.

Jag tror inte att ”Plantasia”, eller ljudkonsten som Mileece och växterna skapar, är uttryck för någon ny odlings- eller naturtrend. Snarare är de uttryck för en ständigt existerande, instinktiv uppfattning om att växter faktiskt hör och ser – precis som människan, fast annorlunda. Musik för växter är en utsträck olivkvist till plantorna som tar hand om oss, men som så ofta beskrivs som dövstumma icke-varelser. 

Som en lycklig bieffekt får vi människor ännu en skiva fylld med vacker, esoterisk människomusik som med lätthet fångas upp av öronparabolerna, vilka transporterar vibrationerna till hjärnan där de generar en rejäl skjuts dopamin och möjligtvis en gnutta empati med de stillsamma, gröna varelserna som kanske liknar oss mer än vi tror.

Läs även Elin Unnes andra texter, bland annat om potatis med rötterna i punken.