Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Se varandra i ögonen. Småprata. Ge terroristerna största möjliga motstånd

”Att möta någons blick är att säga: jag ser dig, du ser mig, vi erkänner varandras existens. I några minuter delar vi det offentliga rummet: vi samexisterar. Så upprätthåller vi ett öppet samhälle.”
”Att möta någons blick är att säga: jag ser dig, du ser mig, vi erkänner varandras existens. I några minuter delar vi det offentliga rummet: vi samexisterar. Så upprätthåller vi ett öppet samhälle.” Foto: Magnus Hallgren

Vissa morgnar vaknar man upp till att världen har förändrats. Utanför fönstret står visserligen verkligheten kvar med sina trafikljus, grusiga gångvägar och en och annan lekplats men ändå är inget riktigt likadant. Ljuset faller annorlunda, dofterna får en annan betydelse. En granatskärva overklighet har sprängts sig in.

Varje människas liv innehåller sådana stunder. Ibland har de uppstått av stor lycka, ibland genom stor smärta. Stockholm är den stad i världen där jag har levt mina avgörande stunder. Två gånger har jag vaknat till en ny verklighet bredvid ett nyfött barn – båda mina söner föddes i Stockholm, på var sin vårdag. En annan vårdag för några år sedan kom jag ut ur Stockholms stadshus, löjligt lycklig och nygift. Världen hade förändrats till ett leende.

Så finns de andra morgnarna, när allt förskjutits till mörker. Som den gång jag vaknade av att min granne hade radion på med hög volym. Genom väggen hörde jag en kvinnoröst tala med allvar och tyngd men jag kunde inte urskilja orden, bara tonfallet och den sorgmättade musik som följde. När jag vred på min egen radio fick jag veta att statsminister Olof Palme skjutits till döds, bara tre gator bort. Morgonen rasade. Dagen rasade. Min pojkvän och jag höll om varandra, våra hjärtan rasade, vår oro. Sedan gick vi de tre gatorna bort för att med egna ögon se om det verkligen hade hänt. Det hade hänt.

Vi har alla en samling privata och en samling kollektiva tidpunkter då världen skiftar skepnad och dagarna plötsligt ter sig annorlunda: När Berlinmuren föll. Attacken mot World Trade Center. Mordet på Anna Lindh. En självmordsbombare helt nära Drottninggatans julhandel, och nu – den 7 april 2017 - ytterligare ett terrordåd på Drottninggatan.

Det sägs att terrorns främsta vapen är att skapa rädsla. Ja, de flesta av oss blir rädda. Men det verkliga vapnet är något annat. När lite tid passerat isoleras ju rädslan till några särskilda datum och specifika platser, och den lugnande vardagliga vardagen träder in. Rädsla är terroristernas metod. Terrorns verkliga vapen är mer förrädiskt och har en större långtidsverkan. Det handlar om att skapa en avgrund mellan människa och människa. Att vi drar oss längre ifrån varandra. Att vi ser på varandra med misstänksamhet. Granaten med overklighet detonerar och våra vanliga perspektiv förvrängs. Och det är just vad terrorns utövare vill åstadkomma.

De vill avstånd, åtskillnad, gräns. De vill skapa hat, aggression och rädsla. De vill skilja den ena från den andra. De avskyr tolerans. De hatar empati. De vill förstöra allt vi kallar medmänsklighet. Med våld sår de misstro, varje individ får ett eget svart frö och meningen är att misstron, misstänksamheten och avståndet mellan oss ska växa. Det är terroristernas egentliga syfte.

Det är också här vi alla kan göra motstånd.

För två veckor sedan stod jag på järnvägsperrongen i Gävle och väntade på tåget till Stockholm. Det var en kall, solig dag med nordlig vind. Jag sökte lä. Strax intill satt en trettioårig kvinna på en bänk. Hon var välvårdad med uppsatt hår och i en rosa kappa som hon inte knäppt. Det syntes att hon frös. Hon stirrade rätt framför sig. Ibland lutade hon sig framåt och spottade. Hon grät. Jag tvekade – skulle jag närma mig?. Jag kände spritlukten. Till slut gick jag fram och frågade om allt var okej. Hennes blick var tom, hon nickade och spottade igen. Helt säkert? frågade jag. Hon nickade, jag sa okej och vände ryggen till. Så kom mitt tåg. Just när jag skulle stiga ombord kände jag spritlukten igen, vände mig om och där stod hon, strax bakom mig, och sa tack. Tack för att du såg mig. Det händer så sällan, sa hon. Det betyder något. Sedan sa hon inget mer och jag var tvungen att kliva på tåget.

En motståndshandling? Ja.

Att bli terrorns motståndsaktivist är enkelt, gratis och helt riskfritt. Var och en kan motverka terrorismens effekter utan att det tar tid eller stjäl kraft. Jag lovar. Det är mer effektivt än vilken flygvärdinnediet som helst, och vinsten är större än på något befintligt lotteri. Det ger garanterat maximal utdelning på minimal insats. Och metoden är så enkel att varje barn, vuxen och åldring kan använda den:

Se varandra i ögonen. Småprata.

Din granne, busschauffören, mannen eller kvinnan som sitter utanför mataffären. Säg hej. Möt blicken hos den du passerar på trottoaren eller i korridoren på jobbet. Nicka till den som sitter på sätet mittemot i tåget.

Det handlar inte om att bli bästa vänner, utan om att utöva demokratins kärna. Att möta någons blick är att säga: jag ser dig, du ser mig, vi erkänner varandras existens. I några minuter delar vi det offentliga rummet: vi samexisterar. Så upprätthåller vi ett öppet samhälle. Medmänsklighet är lika med att inte gå förbi, att inte låtsas som om den andra inte finns. Medmänsklighet är det värsta terroristerna vet.

Kittet som håller samman ett demokratiskt samhälle är vår förmåga och benägenhet att lita på varandra. Utan tillit, ingen demokrati.

Vår tid präglas av en allt mer polariserad syn på vad som är gott och ont, vad som är svart och vitt. Det pågår en oavbruten uppdelning av människor mellan vi och dem. Att utöva motstånd är livsviktigt. Att det är helt möjligt visar den värmevåg av medmänsklighet som sköljde genom Stockholm och resten av Sverige i fredags när hundratals människor öppnade sina hem och erbjöd mat, fika, skjuts, sällskap och sängplats i #openstockholm-rörelsen.

Den brutala sanningen är att terrorns utövare aldrig kan förstöra demokratin och det öppna samhället. Det kan bara vi. Om vi slutar se varandra, om vi inte hälsar, inte frågar hur den andre mår, om vi betraktar andra människor med misstänksamhet, om vi upphör att lita på varandra – då är det vi som förstör demokratin. Ingen annan. Terroristerna sår sina svarta frön men det är vi bär ansvaret för vad vi gör härnäst.

Stockholm har vaknat till en ny morgon. Bli en aktiv antiterrorist. Se varandra i ögonen. Småprata. Bygg tillit. Ge terroristerna största möjliga motstånd, varje dag: Visa medmänsklighet.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.