Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-22 15:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/elva-fria-grupper-bjuder-pa-barnteaterfrossa/

Scenrecensioner

Elva fria grupper bjuder på barnteaterfrossa

Bild 1 av 2 Lise Edman i Teater Peros ”Vem ser Dim”.
Foto: Jonas Jörneberg
Bild 2 av 2 Karin Bergstrand och Otto Milde i Teater Tre:s ”Varför Därför Annars”.
Foto: Martin Skoog

Det är trångt i teaterfoajéerna när det bjuds teater för de minsta runtom i Stockholm. DN:s Pia Huss njuter av finurligheter, cyberäventyr, vardagsstress och ensamheter.

Stockholm inledde februari med barnteaterfest. Hundratals familjer frossade då elva frigrupper slog på stort, blandade och gav med premiärer och nygammalt i det årligen återkommande Teaterkalaset. Dockteatern Tittut presenterade sin – sedan 1977 – tredje variant av berättelsen om ”Den vilda bebin” och hos Mittiprick firades med metateaterlek (se separata recensioner). 

Pantomimteatern bjussade på sitt helt i tiden rätt satta cyberäventyr ”Oh Snap”, Pygméteatern siktade upp mot skyn med ”Stjärnor en rymdresa” medan Teater Tres ”Kurt och Kio” försatte salongen i lycklig vågrörelse. För att bara nämna några uppsättningar. Att döma av trängseln i diverse teaterfoajéer, är intresset för barnteater gigantiskt.

Trångt var det också hos Teater Pero där Lise Edman och Ola Johansson med sång, kroppar och ståbas berättade historien om Dim. Den yttepyttelille figur som en gång uppfanns av Maria Nilsson Thore i bilderboken med samma titel. Teater Pero är en musikalisk teater, mycket spelas, sjungs och dansas fram oavsett om det gäller årligen återkommande Julfrossor, småbarnsuppsättningar eller dilemmasagor för tonåringar. Ibland anas också en finurlig små-åringsintellektualitet, som här i ”Vem ser Dim?”.

Peter Engkvists uppsättning hos Pero är en stor värld att krympa in i. De två på scenen, den mångsidiga artisten Lise Edman och musikern Ola Johansson, kompar ihop. Johanssons musik är ledtema men det är Lise Edman som styr sagan om mikroskopiske Dim som, förstås, ingen ens märker. Hur skulle de när Dim är så liten att hen använder ett blåbär som pilatesboll? 

Inte spelar det någon roll hur mycket hen än hojtar, sjunger och viftar när de gigantiska bärplockarna i skogen bara stövlar förbi. Så, det är ensamt nere i mossan. Ända tills någon som är – kan det vara möjligt? – ännu mindre dyker upp.

Temat kring två ensamheter som omfamnas till en gemenskap är outslitligt och trösterikt. Likt Tove Janssons Knytt och Skrutt. Spelet är spetsfundigt och elegant, musikantiskt och akrobatiskt förfinat. Men ändå, något i den visuella överenskommelsen saknas mig. Allt i Dims värld är pyttesmått medan skådespelarna, förstås, är så otroligt mycket högre över havet. 

De gigantiska blåbärsbollarna berättar sitt om storleksförskjutningar men ändå, när en vuxenjätte står och ropar mot taket om att inte synas? Lite knepigt kanske för dem som själva mäter 95 cm? Något mer i scenografin skulle säkert kunna hinta om att vi befinner oss på mikronivå.

Tvärt annorlunda, med långa kliv från scenisk barnteaterintellektualitet, håller sig Liv Elf Karléns ”Varför Därför Annars” hos Teater Tre. Här dimper åskådaren rätt in i en ”brottningsmatch mellan vill och måste!”. En fartig, fysisk och starkt igenkänningsbar små-åringsburlesk. 

Otto Milde och Karin Bergstrand gestaltar, med snart sagt alla tillgängliga medel, relationen mellan den vuxne och barnet, mellan vilja och måsten, mellan dröm och overallklädd vardag på väg till förskola och – ack så sent, för sent – jobbet. 

Här kan vi alla känna igen en vardag uppskruvad till fars då ingenting går enkelt, alla persedlar kommer bort, bajsnödigheten är aldrig så stor som när ytterdörren äntligen ska slås igen, snuva blir en sanitär olägenhet och ja… vi är många som är och har varit där. Även för mycket små personer fungerar denna fysiska och kroppsliga absurditet lysande! Dessutom, som extra bonus, Otto Mildes jazzinfluerade musik som svetsar fram en distinkt ram kring upphittade bajskorvar och dinglande snorlobbor.

Läs fler texter av Pia Huss och fler av DN:s scenrecensioner