Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-20 03:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/emilie-pine-det-ar-otroligt-att-andra-manniskor-ens-vill-lasa-min-bok/

Kultur

Emilie Pine: ”Det är otroligt att andra människor ens vill läsa min bok”

Författaren Emelie Pine. Foto: Lisa Mattisson

I sin succédebut ”Allt jag inte kan säga” samlade Emilie Pine allt det svåra och tunga i sitt eget liv i sex essäer. Men hon anade inte att det allra mest personliga var erfarenheter hon delade med mängder av läsare.

Det var inte meningen att Emilie Pines ”Allt jag inte kan säga” skulle bli till. Från början var essäsamlingen bara en enda essä, skriven ”som en exorcism” och läst utan tillstånd av den irländska universitetslärarens pojkvän (”he shouldn’t have, but aren’t we glad he did!”) som uppmuntrade henne att kontakta ett förlag. 

Det var den första texten i den hyllade samlingen, om att växa upp med – och, när man växt upp, tvingas fortsätta leva med – en alkoholist till pappa. På bussen hem från ett framgångsrikt förlagsmöte två år senare skrev hon ner fem ytterligare essäidéer på baksidan av sin biljett.

”Allt jag inte kan säga” gavs ut på svenska i somras. De sex essäerna kretsar kring olika aspekter av att vara människa, eller av att vara kvinna, eller av att vara Emilie Pine. Det handlar om ofrivillig barnlöshet, om sexuella övergrepp, om ätstörningar, om föräldrarnas skilsmässa, om att få och att förlora sin mens, om att vara och att inte vara en duktig flicka.

Under hennes Stockholmsbesök i slutet av augusti träffar jag Emilie Pine på förlaget på Sveavägen. 

Till vardags är Emilie Pine docent i modernt drama vid University College Dublin. Foto: Lisa Mattisson

– Egentligen skrev jag boken bara för att få upplevelserna ur huvudet. Och för att ta reda på vad jag tänkte, och kände, om det jag skrev om. Det är otroligt att andra människor ens vill läsa den, säger Emilie Pine och ler.

Och det vill de verkligen. På Irland hamnade boken 2018 på första plats på bästsäljarlistan, och författaren utnämndes till Årets nykomling vid Irish Book Awards samma år. 

Hur visste du så säkert vad du, som aldrig tidigare gett ut en skönlitterär bok, skulle skriva om?

– Jag vet inte om det är så hälsosamt, men jag tänker på mitt liv i kapitel. Boken är inte en självbiografi från början till slut, det hade blivit så konstlat. Det är snarare olika delar av mitt liv som har med större samhällsproblem att göra. Och inte förrän jag hade skrivit klart boken insåg jag att den börjar med att min pappa är alkoholist, och slutar med att jag är arbetsnarkoman. Genom hela boken går en röd tråd av beroendeproblematik, säger hon. 

Till vardags är Emilie Pine docent i modernt drama vid University College Dublin. Inte så konstigt, kanske, att hon vet hur man berättar en historia. Jag frågar om hon såhär i efterhand önskar att hon hade skrivit mer, eller mindre, om något av ämnena.

– Nej!

Boken är perfekt?

Hon skrattar.

Emelie Pine. Foto: Lisa Mattisson

– De goda nyheterna är att jag inte ångrar något jag skrev. Det är en lättnad. Jag skriver som jag pratar med mig själv, i mitt huvud. När jag var yngre och försökte skriva ansågs det fint med adjektiv, målande beskrivningar och komplicerade meningar, men när jag blev lärare och började betygsätta andra människors skrivande insåg jag hur irriterande det var. Det bästa är att skriva rent.

Var du någonsin rädd för att skriva om så privata aspekter av ditt liv? Eller var det katharsiskt?

– Det kan vara allting på en gång. Det kan kännas renande, sårbart, och väldigt kraftfullt att få bestämma själv vilken historia man vill berätta. Men nu i efterhand är jag mest lättad över att jag inte behöver göra om det.

Det kommer med andra ord ingen ”Fler saker jag inte kan säga”.

– ”Saker jag glömde säga första gången”, ja, nej. Jag tror inte att jag skulle kunna göra det mot mig själv eller min familj en gång till. Man behöver erfarenheter för att skriva, och jag har använt upp allt jag har. I alla fall allt jag vill skriva om.

Är ”Allt jag inte kan säga” en bok om att vara kvinna, eller en bok om att vara du?

– Jag är ju båda två. Du vet den där gamla sanningen, ”ju mer specifik du är, desto mer universell blir du”? Så många kvinnor har sagt till mig att boken handlar om dem, men när de berättar om sina liv är historierna helt annorlunda. Vad de reagerar på är att en kvinna är helt ärlig om sitt liv. När folk först läste boken tänkte jag: ”Gode gud, de läser om mig.” Men nu tänker jag att de läser in sig själva i boken, vilket ju är något helt annat. 

Essäsamlingen rör sig på olika vis kring den fysiska erfarenheten av att vara kvinna. DN:s kritiker Åsa Beckman skrev i sin recension (24/6-19): ”Att så många köpt och läst Pines essäer visar hur stort behovet att prata om kroppens faser under en kvinnas liv är.” Jag frågar Emilie Pine om hon som akademiker någonsin kände sig uppgiven inför att skriva så mycket om sig själv som kropp.

Emelie Pine. Foto: Lisa Mattisson

– Ja… Det är anmärkningsvärt att vi fortfarande håller på. När boken gavs ut i Irland blev jag inbjuden till ett gäng radioprogram för att prata om att ha blivit våldtagen. Jag förstår väl syftet, men… Varför ska jag som utsatt lära andra människor om det jag varit med om? Varför faller bördan på mig? 

Metoorörelsen hade drag av det också, ju, att göra kvinnors erfarenheter till innehåll.

– Det som händer då är att kvinnor blir förknippade med trauma – och, när det gäller sexuellt våld, blir män inte det. Kvinnorna är offer ännu en gång, och deras berättelser är något andra människor kan konsumera. Det kan vara väldigt alienerande. Jag pratar inte om det jag har varit med om längre, men jag pratar gärna om varför jag inte pratar om det, om du förstår vad jag menar. 

Det är också ett av skälen till att Emilie Pine nu lämnar det självbiografiska skrivandet bakom sig. Hon har tagit tjänstledigt från sin akademiska tjänst för att bli writer in residence på National Maternity Hospital i Dublin, sjukhuset som figurerar flitigt i ”Allt jag inte kan säga” och i hennes liv under åren hon försöker bli gravid.

– Essän om infertilitet är den som flest läsare kontaktar mig om. Jag trodde att jag var klar med det, men sedan insåg jag att det fanns mer att berätta, och jag tror att sjukhuset är rätt plats att leta på. Jag skriver som mig själv, förstås, men inte om mig själv.

”De goda nyheterna är att jag inte ångrar något jag skrev. Det är en lättnad. Jag skriver som jag pratar med mig själv, i mitt huvud”, säger Emelie Pine. Foto: Lisa Mattisson

Bokens näst sista essä handlar om Emilie Pines tonår. Under bokens gång har man fått intrycket att hon alltid varit högpresterande, skötsam, duktig, men plötsligt berättar hon om partydroger och destruktivt sex och att rymma hemifrån. Om att se Kurt Cobain i en bar och fnysa åt honom som en ”lättviktare” för att han dricker gin & tonic när hon halsar vodka. Hon skriver till läsaren specifikt om ungdomsåren, men det skulle kunna gälla hela boken: ”Jag har endast gett dig de dåliga delarna. Och när jag har skrivit på det här sättet har de dåliga delarna blivit hela historien.” 

– Det jag försöker göra i boken är att förmedla att man kan vara två saker samtidigt. Man kan ha ett krossat hjärta och ändå uppleva lycka. Man kan vara framgångsrik och samtidigt djupt misslyckad. Jag upplever ofta det när jag är med barn – jag är förkrossad över att jag aldrig kommer att bli mamma, men jag älskar mitt liv utan barn. Båda sakerna är sanna, säger hon.

Och boken slutar, om inte helt och hållet lyckligt, så åtminstone hoppfullt.

– Boken själv är det lyckliga slutet – ja, jag har gått igenom svåra saker, men jag har också fått skriva om dem. Anledningen till att mitt sätt att skriva är så avskalat, nästan kyligt, är att jag inte tycker synd om mig själv. Jag sitter inte på marken och gråter. Eller, ibland gör jag det.

Men det gör väl alla?

– Exakt!