Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-20 13:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/emma-e-engstrom-samspelet-avgor-om-vi-klarar-av-klimatutmaningen/

Kultur

Emma E Engström: Samspelet avgör om vi klarar av klimatutmaningen

Ett litet lokalt vindkraftverk kan miljövänligt ladda elbilar. Men det krävs ofta samverkan för att få dem på plats. Foto: Anette Nantell

Individer måste våga testa nytt. Politiker måste styra modigare. Och företagen måste investera i modern teknologi. Bara med en vital trippeldynamik kan vi ställa om samhället, skriver forskaren Emma E Engström. 

När Beyond meat, som producerar vegetarisk mat, nyligen börsnoterades på Nasdaq steg aktien mer än alla andra nykomlingar gjort sedan finanskrisen 2008. I Sverige rapporterar ICA mer än en fördubbling av försäljningen av vegetariska hamburgare jämfört med förra året, och snabbmatskedjan Max har satt målet att hälften av försäljningen ska komma från annat än rött kött om tre år. 

Det här, som rapporterades i Ekot i veckan, illustrerar något som inte framkommer i Fredrik Wikströms intressanta essä (DN 3/6) om ”naiv teknikoptimism”, ett slags blåögd teknologihalleluja som hindrar politiker och individer att genomdriva de förändringar i samhällsstrukturer och livsstilar som är nödvändiga för att nå klimatmålen. 

Den är dessvärre inte det enda som hindrar oss från att gå från insikt till handling. Ett annat problem är Allmänningens dilemma: ur ett individuellt perspektiv är det irrationellt att engagera sig för kollektiva värden – om bara jag väljer att engagera mig så hjälper det inte, varför jag lika gärna kan låta bli, och om alla utom jag minskar sina utsläpp är det ändå rationellt för mig att avstå, eftersom det likväl inte blir någon klimatkollaps. 

En annan idé som hindrar förändring är den att framtidsmänniskorna kommer vara fundamentalt annorlunda än vi och uppskatta andra saker, exempelvis gilla skärmar ännu mer och naturupplevelser ännu mindre. Cynism löser dock inte problemet.

Det ligger mycket i Wikströms tes, men den fångar inte hur avgörande samverkan är mellan beteendeförändringar, samhällsinsatser och marknadskrafter. Grovt sett finns det tre aktörer som spelar in: a) individer/konsumenter (vi som privatpersoner); b) företag eller myndigheter, som utformar eller väljer att använda nya tekniker eller tjänster (vi, när vi är på jobbet); och c) ramverk, såsom lagar, bidrag och skatter (vi, när vi röstar).

Dessa tre samverkar på en massa sätt. Ny teknik leder till nya beteenden, givet att konsumenter hänger på (typ testar en elsparkcykel i stället för taxi), eller driver på (frågar efter havredryck i restaurangen). Nya beteenden förenklar i sin tur för beslutsfattare; den som cyklar till jobbet påverkas inte av trängselskatter och bidrar därmed till att det blir svårare att driva opinion mot ett sådant styrmedel.

Företag möjliggör också styrmedel genom att utforma nya produkter, som när fastighetsbolag skapar mobilitetslösningar ihop med elbilspooler, vilket gör det lättare höja fordonsskatten eftersom färre äger en egen bil. Styrmedel påverkar även företag och teknik. Företag som val att bara nyttja elbil påverkas till exempel positivt av bonus malus och möter då införandet av ett sådant styrmedel. Policys påverkar även beteende; Wikström vurmar för elcyklar, men nämner inte elcykelpremien, som var just ett milt styrmedel som ledde till klimatsmartare beteende via ökad cykling. 

Så, slutligen, påverkar förstås konsumenter den tekniska utvecklingen. Företagens och myndigheternas satsningar på nya lösningar kan bara resultera i minskad klimatpåverkan om deras kunder – eller kommuninvånare – är med och vågar testa nytt. Företagsledningar har ett ansvar gentemot sina aktieägare – som ofta är pensionssparare (vi, igen).

Den här sortens samspel är helt avgörande för klimatutmaningen. Vill vi nå målen måste alla tre aktörerna generellt engagera sig (mycket) mer än i dag. Individer måste våga testa nytt – många gånger – och inte vara rädda för att uppträda inkonsekvent. Att ta tåget i stället för flyget till Berlin under en resa är alltid bra för klimatet, även om det inte görs konsekvent. Politiker måste våga komma med fler modiga förslag på styrmedel. Företag måste våga tro på oss konsumenter och investera i nya lösningar, om inte annat för att styrmedlen ändå nog snart kommer. 

Wikström har rätt i att klimatdebatten behöver mer realism och mindre naivitet, men en realist bör se ovanstående trippeldynamik och dess konsekvenser. Alla delarna hänger ihop. Och tilltro mellan de olika aktörerna är avgörande.

Emma E Engström är forskare på Institutet för framtidsstudier inom projektet ”Nya teknologier och mänsklighetens framtid”

Läs mer: In med optimistisk teknikrealism