Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Vem av dem får DN:s Kulturpris? Från vänster Andrea Tarrodi, Henrik Dorsin, Bea Szenfeld, Agnes Lidbeck och Amanda Kernell.
Vem av dem får DN:s Kulturpris? Från vänster Andrea Tarrodi, Henrik Dorsin, Bea Szenfeld, Agnes Lidbeck och Amanda Kernell. Foto: Anette Nantell
Kultur

En av dem får DN:s Kulturpris 2018

En tonsättare, en teaterman, en designer, en författare och en regissör – alla har de gjort succé. Möt de fem nominerade till DN:s Kulturpris 2018: Andrea Tarrodi, Henrik Dorsin, Bea Szenfeld, Agnes Lidbeck och Amanda Kernell. De intervjuas här av fem DN-skribenter, och bilderna är tagna av Anette Nantell.

Prisceremoni 29 januari

Fem kandidater från fem olika genrer har nominerats av DN:s kritiker.

Genrerna är: scenkonst, musik, litteratur, film och konst.

Pristagaren utses av kulturredaktionens medarbetare.

Vid en ceremoni den 29 januari avslöjas pristagaren.

Han eller hon får 50.000 kronor och skulpturen ”Lilla regnet” av Eva Lange.

Läs även Björn Wimans kommentar här

...och här är de nominerade:

MUSIK: ANDREA TARRODI

Andrea Tarrodi.
Andrea Tarrodi. Foto: Anette Nantell

En originell tonsättare som sätter färg på musiken

* För kompositionen ”Liguria” och skivan ”String quartets”

Vilket år, 2017! Din komposition ”Liguria” framfördes i september på The Proms i Albert Hall i London. Vad hände där?

– Det var en riktigt häftig upplevelse att få höra sin musik framföras där! Proms är ju en stor folkfest och det var nästan lite overkligt att stå i strålkastarljuset och ta emot publikens applåder och värme efteråt. Min musik har också fått märkbart större internationell spridning efter den konserten.

I vår får du en hel tonsättarweekend på Konserthuset i Stockholm där bland annat tre av dina verk för orkester uruppförs, plus ett verk för brasskvintett. Det är som om det bara rinner kompositioner ur dig?

– Jag fattar inte själv hur jag hinner, men jag gör ju ingenting annat. Förutom att vara med min man och min dotter. Det är lättare att få inspiration ju mer jag skrivit. Det går snabbare och snabbare. Som en lek.

– Fast i våras körde jag fast. Som om det plötsligt satt en spik i kugghjulet. Det gick ett par tre veckor och jag blev verkligen på dåligt humör. Då tittade jag på ”Sopranos”. Jag har sett den åtta gånger nu.

Åtta gånger?

– Ja, det är väldigt skönt. Jag behöver ha något annat som pågår, men inte för spännande. Här vet jag vad som händer.

Dina föräldrar är musiker och du har komponerat sedan du var sex, sju år? Hur förklarade du detta som liten, när andra barn ville bli hårfrisörska och sånt?

– På Östermalmsskolan i lågstadiet, där passade jag verkligen inte in. Jag vägrade ha kjol och hade en mössa, som jag retades för, den kallade jag min ”tänkarmössa” och så höll jag i roliga timmen där jag låtsades att jag var Mozart. Men i mellanstadiet började jag i Adolf Fredriks musikklasser och skrev musik, det var min grej, min identitet, och jag fick lära mig musikteori. Det var som att komma till himlen.

Det talas ofta om färg i samband med dina kompositioner. Hur går det till? Har du en färglåda när du tonsätter?

– Nu gör jag ju ofta beställningsverk, till exempel ett orkesterstycke på tio minuter, och då brukar jag först fundera, när jag cyklar, vad jag än gör, ungefär en tvåveckorsperiod. Och när jag har fångat ett frö skriver jag upp stödord. Det kan vara ”dovt muller” och sedan ”en höjdpunkt”, ”en smäll” och så ”någonting glittrande”. Så kopplar jag det till färger. Ska det vara ljusgult glittrande skimmer har jag lite färgpennor och ritar upp. Det blir som en sorts karta.

Och då är vissa toner kopplade till vissa färger?

– Jag använder mig ofta av de gamla kyrkotonarterna. Till exempel de doriska och de mixolydiska är gult och grönt för mig. Så ja, det känns som att ha en palett med färger som jag blandar till och målar först i stora sjok, sedan händer det något i dem, figurer, skulpturer.

– Sedan kommer det mest spännande när man kommer in i någonting, en melodilinje. Och så går jag tillbaka till kartan och ser vart jag var på väg. I den processen är det ofta något märkligt som händer med tiden. Jag tittar på klockan och det har gått flera timmar utan att jag märkt det.

– Förr tog jag ut musiken på pianot, nu är det i stort sett alltid på datorn. Det hela påminner ganska mycket om matematik. Ok, nu har jag de här fyra tonerna, vad händer om jag gör dem dubbelt så långa? Eller vänder den här melodin baklänges? Om det blir en kanon?

– Jag gillar att det är fritt och på samma gång struktur. Fritt fram för känslorna samtidigt som man får en sorterande funktion; pussla, löda samman olika trådar. Det är teknisk verkstad och jag har alltid älskat teknik. Kombinationerna, som det innebär att skriva musik är för mig helt oslagbar. Det har allt.

Linjen har varit klar. Musik. Komponera. Det har inte varit mycket velande och vankelmod i ditt liv?

– Nej. Samtidigt har jag inte velat tänka på karriär. Inte ta in för mycket av vare sig det positiva eller det negativa, utan hålla distans, inte låta det bära iväg.

– Oavsett vad som händer kommer jag att fortsätta skriva musik. Jag trivs helt klart bäst med att sitta i mitt arbetsrum, i min lilla håla.

Text: Maria Schottenius

Läs DN:s recension av skivan ”String quartets” 

Läs intervju med Andrea Tarrodi från september 2017 

Motivering: En djupt originell tonsättare, ofta inspirerad av naturen och av surrealistiska drömmar. Med en utbrytarkraft mot all form av känslomässig och tankemässig instängdhet. Hennes säreget färgrika kompositioner får det yttre att öppna sig för det inre i fria flöden.

Andrea Tarrodi har musiköra.
Andrea Tarrodi har musiköra. Foto: Anette Nantell

Fakta. Andrea Tarrodi

Född: Östermalm, Stockholm. Bor: Kungsholmen med man Jens Lundberg, musiker och dotter Sigrid, 2 år. Gör: Tonsättare. Kompositionen ”Liguria” framfördes på BBC Proms i höstas. Skriver nu körstycke till tävlingen World Choir Games, och kortoperan ”Sigrid H”, om Sigrid Hjertén, till Kungliga operan. Ser fram emot kulturåret 2018: Att Elena Ferrantes debutroman ”Plågsam kärlek” kommer ut på svenska. Och kammarmusikfestivalen ”Måndag hela veckan” med Trio ZPR på Konserthuset i Stockholm.

***

SCENKONST: HENRIK DORSIN

Henrik Dorsin.
Henrik Dorsin. Foto: Anette Nantell

En entusiastisk teaterman som får med sig publiken

* För operetten ”Glada Änkan”

Grattis till nomineringen, Henrik Dorsin! Men du kanske är van nu – man formligen kastar priser över både dig och ”Glada änkan”. Sist var det SvD:s operapris. Hur känns det att se sig själv i spegeln för närvarande?

– På just prisfronten känns det bra, det är en mallgroda som tittar tillbaka. Samtidigt ligger det inte i min natur att stanna i det. Man är ju, som det heter, aldrig bättre än sin senaste föreställning, så hur jag känner i dag beror alltid på hur det gick i går.

I en intervju jag läste sade du att du bara väntar på att allt ska gå åt helskotta. Känner du att den risken ökat sedan succéåret 2017 med både ”Glada änkan” och ”Grotescos sju mästerverk”?

– Ja, så är det väl, nu väntar man på ett bakslag. Min enda tröst är att jag aldrig är hundra procent med något, inte med ”Glada änkan” eller ”Grotescos sju mästerverk” heller. Och så länge jag tvivlar fungerar det som ett bränsle: jag måste göra det bästa jag kan och inte slarva.

I ”Glada änkan” gör du och regissören Ole Anders Tandberg satir av någonting till synes så grått och trist som kulturpolitik. Hur kommer det sig?

– Redan när vi började prata om det här insåg Tandberg – som verkligen ska ha kredd för att ”Glada änkan” blev som den blev – att det fanns potential för någonting mer. När vi såg oss omkring upptäckte vi något som påminde om operan: ett rike som befinner sig i ekonomisk kris, en förmögenhet som måste stanna kvar i landet… Det var också det som blev det roliga, den oerhört romantiska musiken som krockar med det grå och lite tråkiga.

I hur hög grad brottas du själv med den slitning som din operachef tampas med i föreställningen, mellan den konstnärliga integriteten och den krassa kommersialismen?

– Ganska mycket. Men om man gör det man verkligen vill och kan stå för så känner publiken det. Man hittar kanske inte nödvändigtvis EN eller en STOR publik, men man hittar SIN publik.

Mycket av både det dorsinska och ”Glada änkan” ligger i orden, i lusten att uttrycka sig. Har du något konkret minne av hur kärleken till språket uppstod?

– Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på det tidigare, men i lördags satt jag och lyssnade på Melodikrysset och då spelades en Birger Sjöberg-pastisch av Povel Ramel. Och det slog mig att det ju måste ha varit när jag lyssnade på det här som barn, på det alldeles fria förhållandet till orden, som det där måste ha fötts – insikten om att ord hänger ihop, speglar varandra, kan rimma... Det finns en sådan glädje i allt som man kan göra med språket och som jag misstänker är en läggningsfråga: antingen gillar man ordvitsar och att leka med ord eller så gör man inte det. Och jag gör bara det.

Du har tidigare talat om humorn som en samlande kraft i tider av polarisering. Vad menade du?

– Det kan naturligtvis vara både och, humor har ingen samlande kraft per se. Men den KAN ha det. Efter Grotescos ”Flyktingkrisen” i höstas uppstod en diskussion om det verkligen är satir om alla skrattar, till exempel. Men samtidigt är ju skrattet en kort väg mellan två människor. I en publik finns det alltid mängder av åsikter och ideologiska motsättningar: men om man skrattar åt samma sak så har man åtminstone någonting gemensamt. Och kanske kan det öppna upp för att man också börjar prata och lär sig något av varandra.

I recensionerna av ”Glada änkan” dras det konsekvent paralleller mellan dig och andra komiska storheter. Bröderna Marx, till exempel. Povel Ramel. Känner du dig som en av dem nu?

– (skrattar) Som Povel Marx? Nej. Det är såklart fantastiskt kul att nämnas i samma andetag som dem. Som yngre försökte jag kanske skriva som Povel, Hasseåtage och Karl Gerhard och jag verkar gärna i deras anda. Men jag är min egen. Det är faktiskt rätt skönt att vara en av de äldre nuförtiden, en av dem som har varit med ett tag och som inte försöker gömma sig bakom annat längre.

Finns det någonting särskilt som du tar med dig från ”Glada änkan”?

– Det är ett fint minne från premiären. Jag står och väntar på min entré i en scen där det ska regna rosenblad över scenen. Och när jag tittar upp upptäcker jag att det inte är maskiner som sköter det där, som man skulle kunna tro. Utan scentekniker, manuellt, så som det har gått till i hundratals år. Det var så fint att uppleva hur hårt alla jobbar tillsammans för helheten och det kändes så bra att vara en del av det.

Text: Johan Hilton

Läs DN:s recension av ”Glada änkan”

Läs mer om Henrik Dorsin 

Motivering: Med fantasin, satiren och ordglädjen som vapen gör Henrik Dorsin en mycket fri tolkning av ”Glada änkan”. Han har en sällsynt förmåga att få med sig publiken – operettvänner, Grotescoälskare, kuplettfetischister och alla andra som älskar hederlig, skamlös underhållning – med hjärna. Går vi till Maxim? Absolut, om Henrik Dorsin leder vägen!

Ett leende vi känner igen.
Ett leende vi känner igen. Foto: Anette Nantell

Fakta. Henrik Dorsin

Född: 20 november 1977, på Lidingö. Bor: Kungsholmen, Stockholm. Gör: Komiker, skådespelare, sångare och manusförfattare. Spelar just nu åtta roller i ”Gentlemannen” på Oscarsteatern. Gjorde 2017 succé med ”Grotescos sju mästerverk”, filmen ”Solsidan” och ”Glada änkan” på Kungliga Operan. Ser fram emot kulturåret 2018: Säsong två av ”Handmaid’s tale”. Och ”Häxorna” på Dramaten – jag är väldigt förtjust i både Roald Dahl och Alexander Mørk Eidem.

***

KONST: BEA SZENFELD

Bea Szenfeld.
Bea Szenfeld. Foto: Anette Nantell

En unik designer som förskjuter gränsen mellan mode och konst

* För Alice Bah Kuhnkes Nobelkreation

Hur känns det att din papperskreation till kulturministern blev Nobelfestens stora snackis?

– Otroligt... att den lilla boleron väckt så mycket reaktioner. Förutom all press har jag fått mängder av mejl. Några var besvikna på mig, för att kulturministern tog så stor plats. Men 99 procent har varit positiva!

Hur såg uppdraget ut?

– Jag vill tala om klimatförändringarna, sa kulturministern. Hon ville samtidigt vara elegant, så jag studerade hur isberg och kristaller ser ut, för att skapa en fin siluett.

Hur gick du till väga?

– Ett pappersplagg kan väga 40 kilo, men här fick jag ta hänsyn till att hon måste kunna gå ner för en trappa, sitta, äta och dansa. Den logiska lösningen blev en bolero, så jag tog in Naim Josefi, som designade ett ärmlöst klänningsfodral.

– Det blev otroligt många provningar och provärmar med olika veckningar och bigningar. Det slutade med tre pappersvingar per arm, fästa med resårband. Vi mätte så att hon kunde vända sig till sina bordsgrannar, inom anvisade 70 centimeter. Det gick galant.

Tre kreationer av Bea Szenfeld: Alice Bah Kuhnkes Nobelklänning, Frida Engström som Daisi Doody i ”Aniara” samt en papperskreation till Eurovisionfinalen 2016.
Tre kreationer av Bea Szenfeld: Alice Bah Kuhnkes Nobelklänning, Frida Engström som Daisi Doody i ”Aniara” samt en papperskreation till Eurovisionfinalen 2016. Foto: Jonas Ekströmer/TT, Malin Arnesson och Eva Tedesjö

Och hur var det att göra scenkostym till ”Aniara” på Malmöoperan?

– Det var ett spännande projekt som tog 1,5 år. Jag är besatt av rymden, av astronauter, Nasa och Alien-filmen. Fast här skulle det vara en vardaglig rymdvärld. Men jag såg min chans att göra något i papper i scenen där det firas midsommar, det blev 50–60 blomhjälmar.

2016–17 har varit dina största år?

– Allt är tack vare den vita papperskollektionen 2014. Det ledde till att Lady Gaga hörde av sig och visningen på Eurovisionfinalen. Nu ska de större verken vara med i en pappersutställning på Östasiatiska museet, där vi bygger en hel miljö.

Du använder mest vitt papper?

– Ja, det är absolut finast och då är jag friast. Oftast jobbar jag med ett returpapper som slår mot rosa.

Har du studerat origami?

– Jättemycket. Det är en av få gamla tekniker som filmats. På Youtube visas allt ifrån att vika en drake med tusentals små vikningar, till en stor blomma med hjälp av ett streck och två snitt. Origami kräver tid och tålamod, men det är fantastiskt vad bara två händer kan göra!

Och nutida inspirationskällor?

– Jag går ofta på utställningar, loppisar och i vintageaffärer, där jag tittar på hur saker är gjorda. Och tyvärr ägnar jag massor av tid åt att nätsurfa. Jag använder Pinterest men det är lika kul att titta på vad barn gjort i Waldorfskolor eller en pysseldrottning som Martha Stewart. Jag kan också gå igång på hur Nasa löser vikningen av fallskärmar med origamiteknik.

Är det kläder eller skulptur du gör?

– Oftast är jag beroende av att se hur saker sitter på kroppen. Men jag utbildade mig först till keramiker, innan Beckmans.

Du tröttnade på modevärlden?

– Jag längtade efter att fördjupa mig och kom in på papper av en slump. Mitt längsta och kanske viktigaste projekt hittills handlar om sorg, det höll jag på med i fyra år.

Hur fick du idén till det?

– Först handlade det om ’att bära sorg’, sorgkläder. Men så fick jag ett stipendium och kunde göra intervjuer. Svårast var det för dem som förlorat ett barn och den största rädslan att det skulle glömmas bort. Så jag började klippa en bebisdocka. Det blev ett sextiotal och hälften visar jag nu på Vårsalongen.

– Alla bebisar har egna namn, av respekt. Det här är lilla Asta, säger Bea Szenfeld och plockar försiktigt upp en liten papperskropp, som tagit fem dagar att tillverka och består av 500 cirklar, klippta utifrån mallar och märkta enligt ett schema för hur de ska träs på för att bilda ansikte, axlar, bröstkorg, lemmar.

Nästa helg öppnar ”Couturens hemligheter” på Sven-Harrys konstmuseum, där du deltar.

– Jag tolkar modeskaparen Charles James, ledordet är krinolin. Museer och samlare hör av sig allt oftare, och jag förklarar alltid att mina verk är rätt skrymmande, inte håller för att flyttas runt eller utsättas för solljus.

Du pratar om papper som om det vore levande!

– Ibland vill eller orkar inte pappret. När det är blött ute är det som att klippa i en pannkaka. Bäst är torrt väder men inte för stark sol. Min kille skrattar åt mig för att jag alltid kollar luftfuktighet på morgonen. Efter sex år bemästrar jag tekniken ganska bra men papper är bångstyrigt, det har en egen agenda!

Text: Birgitta Rubin

Läs DN:s recension av ”Aniara” på Malmö opera

Läs mer: Så gör toppolitikerna reklam för sina favoritdesigners

Motivering: Med fantasi, tålamod och tidskrävande experiment har Bea Szenfeld förskjutit gränsen mellan mode och konst, form och funktion, pappershantverk och skulptur. Hennes skulpturala papperskonst är nyskapande. Unik.

Bea Szenfeld i arbete.
Bea Szenfeld i arbete. Foto: Anette Nantell

Fakta. Bea Szenfeld

Född: 1972, i Kalisz, Polen. Kom till Göteborg som 11-åring. Bor: Stockholm. Gör: Modeskapare, kostymdesigner och papperskonstnär. Internationellt uppmärksammad 2014 för ”Den vita kollektionen” med djurtema, som Lady Gaga lånade till en musikvideo och som visades på Eurovisionfinalen 2016. Återbruksexpert i ”Go’kväll” på SVT. Aktuell med ”Station 5” på Vårsalongen, Liljevalchs. Deltar i ”Paper stories” på Östasiatiska museet. Ser fram emot kulturåret 2018: Den nya Jurassic Park-filmen. Har sett alla med samma kompis som nu bor i Shanghai, där vi skulle vilja gå på premiären!

***

LITTERATUR: AGNES LIDBECK

Agnes Lidbeck.
Agnes Lidbeck. Foto: Anette Nantell

En formstark författare som får ögonen att svida

* För romanen ”Finna sig”

Grattis till nomineringen, Agnes Lidbeck! Detta är den andra på kort tid, härom veckan blev du nominerad till Borås Tidnings debutantpris – hur känns det?

– Egentligen kan jag aldrig svara på den frågan, jag vet aldrig hur det känns! Jag är nog bättre på att hitta på fiktiva känslor än att känna mina egna. Men blandat, kanske? Det är förstås alltid jätteroligt att någon uppskattar det man gör, men för varje klapp på axeln känns det som att risken för att nästa klapp ska bli en örfil bara ökar, enligt någon sträng kosmisk lag.

Du romandebuterade i mars 2017 med ”Finna sig” och har sedan dess fått ett väldigt genomslag, också som skribent här i DN. Vad tänker du när du ser tillbaka på det gångna året?

– Jag undvek att skriva under så många år, fastän jag egentligen ville, och nu är det en sådan befrielse att det faktiskt fungerar, att isen håller. Att jag inte tröttnat, att det inte blev tråkigt när det väl blev av, som så många andra projekt man haft och lessnat på.

– I början av 2017, när jag fick fina recensioner, blev jag rädd att jag skulle börja söka mig till bekräftelse och tappa kompassen för skrivandet. Men jag känner att drivkraften är densamma, att mottagandet inte har förändrat varför jag skriver. Det är fortfarande kul av samma skäl som innan jag debuterade, att få jobba med en text – mer än dekorationerna runt.

Du återkommer ofta till att du vill att det ska kännas rent i skrivprocessen, att drivkrafterna ska vara okorrumperade?

– Jag skulle inte kunna försvara att ta så mycket tid från annat i livet, som barnen till exempel, att vara så självisk som jag är, om det var för att ”bli författare” eller för att ha en speciell sorts liv eller identitet. Egentligen inte heller för att ”jag gillar att skriva”, för då kan man ju nöja sig med att skriva för byrålådan. Om jag ska låta mig själv lägga så mycket tid och kraft och vara så hänsynslös som man blir av att jobba med något eget, vill jag hitta den där punkten mellan vad jag vill skriva och vad någon annan vill läsa.

– Jag vill att det ska vara någorlunda enkelt att läsa det jag skriver, så att läsarens energi kan användas till att reflektera över de psykologiska processer jag gestaltar; snarare än att man fastnar i mina meningar.

Anna, din huvudperson i ”Finna sig”, är en människa som tycks se sitt liv utifrån i varje ögonblick. Den psykologin har verkligen slagit an något hos många, vad är det du har fått fatt i med Annagestalten?

– Jag tror inte att det är något nytt eller särskilt för samtiden, att det finns ett före och efter Instagram, men att många känner ett glapp mellan vad vi visar för världen och vad vi egentligen går runt och tänker på. Att glappet ofta är väldigt, väldigt stort.

– Jag upplever när jag pratar med läsare att det finns en lättnad i att slippa känna sig så ensam i det där glappet, att vara en felbar kvinna som blir förstådd, även om Anna är en stiliserad gestalt.

– Och det kanske hjälper att förlåta sig själv för att man lever med ett stort glapp mellan utsida och insida, att ständigt visa sin sårbarhet skulle vara en övermänsklig ansträngning.

Senare i vår kommer ”Förlåten”, din andra roman. Så rask du är!

– Jag skriver ganska snabbt en första version, det är sant. Det som tar lång tid för mig är att redigera, jag kanske stryker 85 procent av varje ny version och upprepar den processen fyra, fem gånger. Men det är inte så strängt som det låter, jag skriver för att tänka och försöker att inte filtrera eller döma förrän i efterhand.

– Jag hade skrivit ”Förlåten” nästan färdigt i en första version innan ”Finna sig” kom. Jag ville ha kommit långt med den andra romanen om den första skulle bli sågad, så att det inte skulle vara så svårt att fortsätta skriva på den. Den nya romanen handlar om syskonrelationer och en bodelning och påminner egentligen ganska lite om ”Finna sig”. Det är också en sådan sak som är viktig för mig: att våga låta bli att leva upp till eventuella förväntningar på upprepning av något som många tyckt om.

Text: Malin Ullgren

Läs DN:s recension av ”Finna sig”

Läs intervju med Agnes Lidbeck från mars 2017

Motivering: Agnes Lidbecks roman liknar ingen svensk debutant vi läst de senaste åren: ”Finna sig” är formstark som få och så psykologiskt precis att det svider i ögonen. Tradition och egensinne i lycklig förening – det ligger i tangentens riktning att Agnes Lidbeck är en mycket spännande ny författare att följa framöver.

Agnes Lidbeck skriver ibland för hand.
Agnes Lidbeck skriver ibland för hand. Foto: Anette Nantell

Fakta. Agnes Lidbeck

Född: I Stockholm 1981, uppvuxen i Bromma. Bor: I Stockholm. Gör: När hon inte skriver skönlitteratur är hon analytiker på Svenska institutet. I slutet av mars kommer romanen ”Förlåten” (Norstedts) och i maj kommer diktsamlingen ”Ur” på Ellerströms förlag. Ser fram emot kulturåret 2018: Säsong två av ”Handmaid’s tale” och ett år där vi skulle kunna enas om att ge Nya Tider noll rader utrymme och gratisreklam i medierna. (Vilket jag just sabbade här).

***

FILM: AMANDA KERNELL

Amanda Kernell.
Amanda Kernell. Foto: Anette Nantell

En engagerande regissör som gör frihetslängtan universell

* För filmen ”Sameblod”

”Sameblod”, som i huvudsak utspelar sig i 30-talets Sverige, har haft en stor svensk publik men också visats på många festivaler utomlands, från Venedig till Tokyo och Seattle. Har din egen blick på filmen förändrats när du sett den med andras ögon?

– Från början blev jag förvånad över igenkänningsfaktorn, att så olika personer kände att den talade till dem, och handlade om dem, utan att de egentligen hade erfarenheter som skildras i filmen. Till exempel en medelålders man från danska landsbygden.

– Det har varit en fantastisk upplevelse att följa ”Sameblod” och en stor lättnad att folk kände det jag hoppades att de skulle känna. Att göra film är som att ropa ut alla sina stora frågor i rymden och när folk sedan ser filmen får man svar. Man blir mindre ensam om man kan dela sin upplevelse av att vara människa med andra.

– Ganska nyss berättade en vän att hennes mamma hade sett filmen tre-fyra gånger. Hon hade också, liksom mina rollfigurer, gått i nomadskola när hon var barn. Mamman hade sagt att efter ”Sameblod” var hon inte arg på svenskarna längre. Hon kände sig förstådd och sedd. Det var väldigt fint.

– Den här ”Sameblod”-karusellen hade kunnat snurra vidare genom att filmen nästan varje vecka går upp på bio i något nytt land, men jag behöver ju också kunna gå vidare till nästa film. 

Hur ser din arbetsmetod ut?

– Jag gör mina filmer som forskningsprojekt och intervjuar folk som har erfarenheter som jag är intresserad av och som gör att jag förstår saker på ett emotionellt plan. Jag inspireras oftast av personer i min närhet som ställts inför olika dilemman. Hittills har jag haft möjligheten att göra filmer om det som har påverkat mig mest i livet. Man kan känna sig ensam med sina tankar, och då är det ju fantastiskt att kunna göra film av dem. 

På måndag är det Guldbaggegala och ”Sameblod” har chans på sju statyetter, plus att vinna publikens pris. Hur känns det?

– Väldigt roligt! Jag är så otroligt stolt över alla nomineringar och framför allt över att Lene Cecilia och Mia Sparrok är nominerade för bästa huvudroll och bästa biroll. Det förtjänar de verkligen. Jag är väldigt glad för att nomineringskommitén har sett deras kvaliteter och det hårda arbete de har lagt ner. Det har varit en sån gåva att få arbeta med dem, deras hårda slit och absoluta krav på ärlighet i allt de gör. Det hade aldrig gått utan de två. Sen är ju också filmens fotograf Sophia Olsson nominerad. Hon är ju en av de allra bästa vi har i Norden, så jag är otroligt nöjd att jag har fått göra den här filmen med henne.

Första gången jag intervjuade dig var du 23 år och hade gjort en kortfilm där Ola Rapace spelar en nyvräkt tvåbarnsfar. I din vintriga novellfilm ”I will always love you Kingen” flyr en nybliven pappa från BB. Nu har jag läst att du ska du göra en film om en vårdnadstvist. Vad är det med dig och splittrade familjer?

– Jo, min mamma frågade faktiskt nyligen om jag håller på att bearbeta mina rädslor... Men absolut, frågor om ansvar, lojalitet och svek i familjesituationer är frågor som följt mig länge. Jag har inga barn än, men tänker uppenbarligen redan nu på sådana frågor. Mina föräldrar är skilda och jag har nog bilden av att alla relationer tar slut förr eller senare.

– En vårdnadstvist handlar ju om en av de största förlusterna man kan vara med om i livet, att kanske inte få träffa sina barn som man vill, att förlora dem. En annan stor rädsla jag har, som jag tror jag delar med många, är att bli lämnad med ett litet barn, som i ”I will always love you Kingen” eller att vara den som inte pallar ansvaret och drar, som Conny i filmen.

Var utspelar sig din nya film och när kommer vi att kunna se den?

– Jag kan inte säga mycket mer än att den kommer att spelas in i Norrland, precis som ”Sameblod”, men även på en charterort. Vi skulle egentligen ha spelat in i år, men jag blev tvungen att ta en paus och håller fortfarande på och skriver färdigt. Planen är nu att spela in nästa år, för det måste vara vinter i filmen.

Text: Helena Lindblad

Läs DN:s recension av ”Sameblod”

Läs intervju med Amanda Kernell från mars 2017

Motivering: Nyansrika och känslostarka ”Sameblod” skildrar frihetslängtan, kärlek, uppror och förluster i Sápmi. Långfilmsdebuterande Amanda Kernell har fångat såväl svensk som internationell publik med sin engagerade skildring av en historisk skamfläck.

Amanda Kernell bakom kameran.
Amanda Kernell bakom kameran. Foto: Anette Nantell

Fakta. Amanda Kernell

Född: 1986 i Umeå, har samiska rötter och många renskötare i släkten. Bor: Köpenhamn. Gör: Filmregissör utbildad på Den Danske Filmskole. Tidigare kortfilmer: ”Att dela allt” (2009) och ”Stoerre Vaerie”/”Norra Storfjället”(2015) samt novellfilmen ”I will always love you Kingen”(2017). Ser fram emot kulturåret 2018: Alla filmer som tävlar om Dragon Award Best Nordic Film-priset på Göteborgs filmfestival, som till exempel Isabelle Eklöfs ”Holiday” och Jesper Ganslandts ”Jimmie”. Jag har gått i filmskola tillsammans med flera av regissörerna.

De har fått DN:s Kulturpris tidigare

2007: Klarinettisten Martin Fröst.

2008: Regissören Mikael Marcimain.

2009: Musikern och sångaren Frida Hyvönen.

2010: Skådespelaren Noomi Rapace.

2011: Teaterskådespelaren Ann Petrén.

2012: Bildkonstnären Ann-Sofi Sidén.

2013: Teaterskådespelaren Anna Pettersson.

2014: Konstnären och regissören Anna Odell.

2015: Serietecknaren Liv Strömquist.

2016: Författaren Tom Malmquist.

2017: Konstnären Jonas Dahlberg.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.