”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?”. Denna utmanande fråga ställdes 1971 i en epokgörande essä av den feministiska konsthistorikern Linda Nochlin. Det blev startskottet för en konstvetenskaplig genusforskning, som sedan dess synliggjort manliga maktstrukturer och andra sociokulturella karriärhinder för kvinnor. Men också grävt fram förbluffande många kvinnliga mästare och modernistiska pionjärer ur historiens glömska. 

Är det då relevant i dag att göra en grupputställning som buntar ihop flera hundra verk av ett femtiotal kvinnor, som i Artipelags storsatsning ”Signature women. 100 år på den svenska konstscenen”? Nu när tidigare marginaliserade kvinnliga storheter lyfts fram i ett halvt sekel, när museerna aktivt kompletterar samlingarna med verk av kvinnor, när studenter med kvinnokön sedan länge dominerar på konstskolorna och könstillhörighet spelar allt mindre roll på den samtida konstscenen?

Ja, svarar Artipelags chef Bo Nilsson, utifrån upptäckten att obalansen i den konstvetenskapliga litteraturen fortfarande är 95-5 till männens fördel. Här spökar modernisternas puristiska och hierarkiska konstsyn, där brukskonst, blandformer och stilmixar nedvärderades – just det som många kvinnor praktiserat. Så jag sympatiserar med utställningen utvidgade konstbegrepp, som förutom bildkonst inkluderar konsthantverk, design, textil, mode och arkitektur.

Exposén öppnar frifräsigt redan i entrén, med ett signaturverk av Carolina Falkholt, hon som fyndigt kallat sin praktik ”grafitta” med feministiska teman som kön, kropp och sexualitet. Nu är det inga obscena gester som händerna tecknar på den platsspecifika frisen, utan titeln ”Signature women” i rosa och babyblått (från transflaggan). Här betonas samtidigt händernas arbete av en kvinna som framgångsrikt hävdar sin plats i den maskulint dominerade grafittikulturen.

Därefter lotsas publiken till konsthallens innersta rum, där den kronologiska utställningen börjar med 1910- och 20-talen, det moderna genombrottet. Här finns en dekorativ matta av Sigrid Hjertén, för att påminna om hennes textilutbildning, tillsammans med en färgstark, Matisseinfluerad interiör med sonen Iván. Intill hänger tre underbart fina, kubiserande målningar av Siri Derkert och snett emot dynamiskt uppbrutna stadsvyer av Agnes Cleve, inspirerade av synkronismen som hon mött i New York.

Dessa verk av Cleve är bra men långt ifrån hennes bästa och vad gäller den nyskapande barnskildraren Vera Nilsson blir jag faktiskt upprörd över att hon endast representeras med skissartade krokiteckningar. Och Hilma af Klints storslagna, internationellt hyllade konstnärskap går knappast att greppa utifrån den lilla serien med abstrakta gestaltningar av världsreligionerna.

Självklart förstår jag svårigheten att göra rättvisande urval rakt igenom en omfattande grupputställning, där verken dessutom måste anpassas till salarnas olika dimensioner. Artipelag garderar sig med att prata om selektionen som ett ”diskussionsunderlag”. Att ”signature” i titeln syftar på verk med ”signalvärde”, alltså en tydlig identitet i sitt uttryck, och som speglar tidens samhällsklimat.

Publiken uppmanas dessutom att lämna in publikationer om kvinnor som de önskar hade varit med, för att föra samtalet vidare. Efter utställningens slut ska detta ”bibliotek” skänkas till Stockholms kvinnohistoriska. Ett lovvärt initiativ, samtidigt som jag misstänker att konsthallen inte lyckats låna allt på önskelistan, särskilt som ett flertal av konstnärerna är aktuella i andra, parallella utställningar. 

Den ojämna representationen är ett problem, men värre är några flagranta missar som att det svenska måleriets matriark Lena Cronqvist inte är med – kanske för att hon just öppnat en stor retrospektiv på Waldemarsudde? Men att den nydanande modernisten Tora Vega Holmström saknas hittar jag ingen rimlig förklaring till, denna skånska kosmopolit som Moderna museet lyfter fram i första rummet i den nya samlingspresentationen.

Min känsla är att Artipelag försöker komma undan kritik av urvalet med sin ödmjuka hållning och vagt formulerade kriterier. Själv hinner jag tänka att det en gång så Stockholmscentrerade konstkotteriet kanske fortfarande förringar konstnärer från ”periferin” – vilket drabbade såväl GAN som Tora Vega Holmström. 

Men det är innan jag upptäcker Nell Walldens glasmålningar. Denna enastående kvinna, uppväxt i Landskrona, gjorde en banbrytande insats som konstförmedlare på avantgardegalleriet Der Sturm i Berlin. Men Wallden saknade konstutbildning och hennes abstrakta glasmåleri är knappast stor konst – men försvarar sin plats genom det fria, respektlösa manéret, med blandningar av olika traditioner och tekniker.

I 30-talsrummet gläds jag åt att Estrid Ericsons stiliga tennföremål fått en egen monter, hon var en förebild även som företagsledare för Svenskt Tenn. Och vännen Tyra Lundgren är starkt representerad med sina intressanta självporträtt, som dåförtiden ofta fick det nedsättande epitetet ”manhaftiga”. Lundgren var en mångsidig konstnär och keramiker med kontinentala kontakter och ett stort kvinnlig nätverk, som Marika Bogren utforskar i sin avhandling 

Det är också Bogren som författat katalogtexten om ”kvinnliga konstnärers villkor och förutsättningar 1900-1960”. Även hon betonar vikten av det långsiktiga, konstvetenskapliga forskningsarbetet om ”konstnärskap som fastnat i arkivboxar och i museimagasin”. Om kvinnor som blivit förbisedda på grund av ett värderingssystem som både motiv- och teknikmässigt definierades av det vita, västerländska och manliga perspektivet. Bogrens översikt har flera förtjänster men just Tyra Lundgren får ett oproportionerligt stort utrymme i sammanhanget.

Det finns åtskilliga kvinnliga konstnärskap som är värda större uppmärksamhet, däribland Randi Fisher, den enda kvinnan i gruppen av konkretister som kom att kallas ”1947 års män”. På deras genombrottsutställning ingick bland annat Fisher egenartade målning ”Vitt målarbord”, med spännande perspektiv och känslig kolorit. Detta rum är extra ombonat, med hjälp av mattor från Märta Måås Fjetterström AB, däribland Barbro Nilssons runda mästerverk ”Röda rabatten” och den flott geometriska ”Svartbroka” av Ann-Mari Forsberg, vars verk jag aldrig stött på tidigare.

Konsthantverket står ut även i 50-talsrummet, med Monica Bratts självlysande, rubinröda glas och Vivianna Torun Bülow-Hybes revolutionerade smyckekonst i silver och naturstenar. 

60-talet har fått det största och ljusaste rummet. Här är det häftigaste blickfånget Hertha Hillfons tidiga, helt abstrakta keramiska skulpturer, däribland ”Vindbröte”. Och mitt i rummet exponeras Maud Fredin-Fredholms lediga, batikmönstrade plagg – men varför hennes kläder skulle spegla tidsandan bättre än Katja of Sweden eller Mah-jong framgår inte. 

Det sena 60-talets och 70-talets upproriska, politiska konst är också knapphändigt representerat av Lena Svedbergs mörka satiriska konst och Marie-Louise Ekmans subversiva rollspel. 

Men så kommer 80-talet, då postmodernismen slog igenom, liksom en rad framstående kvinnor som fortsatt har betydande ställningar på den svenska konstscenen. Denna sal tillhör utställningens finast, med Cecilia Edefalks sublima målningar som utgår från konsthistoriska motiv och Eva Löfdahls idébaserade, gränsöverskridande objekt.

90-talsrummet är också väldigt välkomponerat, präglat av den iscensatta, fotobaserade konsten som dominerades av kvinnor som Tuija Lindström och Annika von Hausswolff. Här finns också ett praktfullt podium med Ingegerd Råmans raffinerade formgivning.

Väl inne på 2000-talet är det Klara Kristalovas magiska keramikskulpturer som får bre ut sig på ett centralt podium, i ett genomtänkt möte med Nathalie Djurbergs surrealistiska leranimationer. 

Men här börjar jag känna att det är svårt att ta i mer verk. Flera av de yngsta deltagarna har dessutom klämts in i trånga eller stökiga passager, som på en gång är ingången till och slutet på utställningen. Där är det exempelvis lätt att missa arkitekten Petra Gipps formstarka ”Trappa”, som hänger från taket.

Avslutningsvis vill jag ändå beklaga att ingen samisk konstnär har lagts till – trots att namn som Britta Marakatt-Labba på senare år fått enorm uppmärksamhet i både Sverige och världen. Detta i en utställning som diskuterar marginalisering och representation, och vill bejaka en mer inkluderande konstsyn.

Men oavsett mina förbehåll så är ”Signature women” en magnifik utställning, som innehåller en mängd fängslande och fantastiska verk. Jo, stora kvinnliga konstnärer finns. Och har alltid funnits.