Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 11:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/en-massa-kanslor-pa-mittiprick-men-fa-hinner-riktigt-landa/

Scenrecensioner

En massa känslor på Mittiprick – men få hinner riktigt landa

Lennart Gustafsson och Aja Rodas
Lennart Gustafsson och Aja Rodas Foto: Martin Skoog

Sofia Sur och Gustav Glad agerar ciceroner i jakten på känslornas uppkomst och uttryck för tre- till sexåringar som tampas med sina livskriser. Och de öser ur utklädningslådan.

Var ska en livskrisande tre- till sexåring ta vägen för att bena ut sitt komplexa känsloliv om inte till teatern? Mittiprickteatern låter de båda städarna Sofia Sur och Gustav Glad, den ena muntrare och den andre dystrare än namnet antyder, agera ciceroner i jakten på känslornas uppkomst och uttryck. 

I teaterhusets själva sammetsdraperihöljda hjärta, logen, pausar de städpasset för att gräva sig ned i rummets innehållsrika utklädningslåda. Med hjälp av ett upphittat manus, som visar sig handla om dem själva, återskapar de känsloframkallande barndomstrauman med allt ifrån rivna klosstorn till att vara vilse i skogen, varav det senare omvandlat till en speedad lajvversion av ”Mors lilla Olle”. 

Roligast blir det när de tar sig an skräck som manifesteras av pusslystna tanter med stora rödmålade munnar.

Lennart Gustafsson och Aja Rodas leker sig igenom en uppsjö av känsloyttringar, där Gustavssons surkart envisas med att vilja känna på riktigt innan han gestaltar, medan Rodas muntergök bokstavligen hjular av glädje på beställning. En lika effektiv som underhållande introduktion till klassisk teaterteori om skådespelarens roll. 

Samtidigt finns här en stumhet i mötet med publiken. Det är som att skådespelarna har för många känslor att beta av för att faktiskt hinna landa i var och en av dem. Då hjälper det inte hur innehållsrik utklädningslådan än är. Den där skräcken för att bli överöst av våta pussar kryper aldrig riktigt över scenkanten. För känna, det måste man ändå för att reagera.

Läs fler texter av Anna Håkansson och fler av DN:s scenrecensioner