Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

”En rak rekapitulering av Clintons misslyckande” – Niklas Ekdal om ”What happened”

Hillary Clinton lyckas inte besvara sin egen fråga om vad det var som hände under förra årets presidentval. Niklas Ekdal läser ett mea culpa som är rätt halvhjärtat vad gäller culpa.

Självbiografi

Hillary Rodham Clinton

”What happened”

Simon & Schuster, 512 sidor

 

Hillary Rodham Clintons memoarer ”Levande historia” 2003 var, i ärlighetens namn, något av det tråkigaste man läst. Först hände det, sen det, sen blev jag kär i Bill, sen var Bill otrogen, jag blev arg, förlät honom, våra fiender jublade, vi övervann allt.

Den mest rafflande passagen blev oundvikligen riksrättsprocessen mot Bill Clinton för hor på kontor i Lewinsky-affären. Det sade något hisnande om politiken och bokbranschen, kanske också om en själv som iakttagare, att en spermafläck var viktigare än världsfreden.

”Detta var det mest förödande, omskakande och smärtsamma som någonsin hänt mig”, skrev Hillary. Hon syftade då inte på att makens missilattack i Afghanistan med en hårsmån undgick att pulvrisera Usama bin Ladin – vilket definitivt hade ändrat världshistorien – utan på att maken hånglade med praktikanten.

Nåväl, om detta var det värsta som hänt Hillary Clinton fram till 1998 så blev 2016 värre. Den första kvinnan någonsin att nomineras till presidentkandidat fick 65 844 610 amerikaners röster. Ingen förutom Barack Obama har fått fler. Ändå förlorade hon valet, till en vandrande förolämpning.

Ni har redan sett filmen. Nu kommer boken. ”What happened” är en rak rekapitulering av Hillary Clintons misslyckade kampanj. Ett mea culpa inför hela världen, fast rätt halvhjärtat vad gäller culpa.

Clinton går till historien för bedriften att ha förlorat mot denna varelse.

Författaren listar pliktskyldigt sina misstag, som alla är välkända vid det här laget. Bikten känns inte övertygande. Visst var det en tabbe att ge välbetalda föreläsningar i slutna rum på Wall Street när nationen slickade såren efter finanskrisen. Men det var en tabbe därför att det såg illa ut.

Den verkliga skulden lägger Clinton på andra. Medierna, ryssarna, högerhatarna och, framför allt, FBI-chefen James Comey. Utan den återupptagna utredningen om hennes mejlhantering veckan före valet hade hon suttit i Vita huset nu.

Det stämmer antagligen. Men hur kunde hon ha så liten marginal mot så patetiskt motstånd?

Läs mer: Martin Gelin: Clintons bok lär förlänga demokraternas inbördeskrig

Bill Clintons politiska geni är odiskutabelt. Han är den enda president som kunnat överbrygga det moderna USA:s oförenliga världar: den svala, urbana, liberala, intellektuella kusten och det känslostyrda inlandet.

Jag känner er smärta, signalerade Bill Clinton. Jag förstår er smärta, signalerade Barack Obama. Jag gillar er vrede, signalerar Donald Trump.

Vad signalerade kandidaten Hillary? Jag vill bli USA:s första kvinnliga president. Hennes selling point var också hennes svaghet.

Ingen har haft ett tyngre CV för uppdraget. Ingen – möjligen med undantag för Jimmy Carter – har varit en så påläst policymaskin. Just dessa kvalitéer stötte bort väljarna. Hillary Clinton blev en Jimmy Carter med bröst.

I boken jämför Hillary sin stoiska reaktion på valförlusten 2016 med Bills nederlag i guvernörsvalet i Arkansas 1980. Han blir så deprimerad att han faller ihop på golvet och vägrar resa sig. Inte Hillary. Hon skriver signerade brev till 4 400 medarbetare. Också i det episka nederlagets stund är hon duktig. Vänner tipsar om antidepressiv medicin men sådant är inget för henne. Det räcker med yoga och lite chardonnay.

Hon famlar efter förklaringar. ”Vad är det som gör mig till en sådan åskledare för ilska? Jag frågar ärligt. Jag fattar det inte.”

Trots att den sträcker sig över 512 sidor besvarar ”What happened” inte sin egen fråga. Men ingen kan blunda för könsfaktorn. Vi har sett den även i svensk politik, där statsministerkandidaterna Mona Sahlin och Anna Kinberg Batra mätts med andra måttstockar än manliga medtävlare. I USA tillkommer den extrema polariseringen. Hillary blev måltavla för en oresonlig frustration som i grunden beror på annat.

Kanske var det till sist varken misogyni eller avsky för etablissemanget som fällde henne, utan just den charmlösa duktigheten. Trumps följare ville inte veta av meriterna, den goda viljan, politrukens reformism.

Clintons stiftelse, som skickat fem hundra ton förnödenheter till ebolans offer i Afrika och miljarder till Haiti, framstod som en större moralisk belastning än Donald Trumps bluffaffärer, rasism och sexism. I ett sådant samhällsklimat blir en kompetent, traditionell valkampanj sin egen fiende. Det är detta Hillary Clinton inte förstår. På sätt och vis hedrar det henne.

Den detaljrika boken skjuter därmed bredvid målet. Bättre att gå tillbaka till Hunter S. Thompsons klassiker ”Fear and loathing on the campaign trail ’72”, som slutar med att författaren läggs in på psyket sedan Richard Nixon vunnit 49 delstater. Även den gången kampanjade Hillary på förlorarens sida.

Om dåtidens högerspöke skrev Thompson:

”Nixon representerar den mörka, giftiga och obotligt våldsamma sidan av den amerikanska karaktären (…) Han talar till varulven inom oss, mobbaren, rovdjuret som förvandlas till något obeskrivligt, fullt av klor och vårtor, under nätter när månen kommer för nära...”

Richard Nixon var en gentleman och intellektuell gigant jämfört med Donald Trump. Hur många ordentliga böcker Hillary Clinton än skriver går hon till historien för bedriften att ha förlorat mot denna varelse.