Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

En sändning för Eritreas frihet

Idris Nuru, Aisha Mussa Gaa, Negash Osman och Meron Estefanos diskuterar i TV Zete under lednign av Mehari Abraham.
Idris Nuru, Aisha Mussa Gaa, Negash Osman och Meron Estefanos diskuterar i TV Zete under lednign av Mehari Abraham. Foto: Hugo Nabo
Över 3.500 dagar har gått sedan Dawit Isaak greps. Eritreaner utanför diktaturens gränser försöker organisera sig i kampen för demokrati, men de är splittrade. DN:s Sanna Björling har besökt regimkritiska TV Zete.

Kvällens ämne är flyktingfrågan: nyligen drunknade över 400 eritreanska flyktingar utanför Libyens kust. De har en gång flytt Eritrea, därefter tvingats fly från nästa land i upplösning men i båtar som inte klarat färden. Vad innebär detta för eritreanerna – och för världen?

I tio år har Mehari Abraham lett studioprogrammet i TV Zete. Programmet startade som motvikt till den regimvänliga tv:n. Paneldiskussionerna på tigrinja sänds i Öppna kanalen, men når genom internet eritreaner över hela världen. TV Zete drivs av föreningen Eritreanska folkrörelsen för demokrati i Sverige, och finansieras helt utan offentliga bidrag.

Studion är liten och utrustningen gammal, men för föreningar som deras är det en möjlighet att nå ut. In i Eritrea når de genom insmugglade dvd:er – få har egen nätuppkoppling och på internetkaféer läser man inte regimkritik.

Den lilla redaktionen, liksom kvällens fyra gäster, har bott många år i Sverige och under lång tid varit politiskt aktiva för en förändring av Eritrea. Oppositionen i diasporan – de många eritreaner som lever utanför sitt gamla hemland, varav en stor grupp i Sverige – är den livaktiga demokratirörelse som finns (inne i landet är motståndet tyst).

Men trots sitt gemensamma mål – ett fritt, demokratiskt Eritrea där mänskliga rättigheter respekteras – är det en splittrad grupp: politiskt, religiöst och etniskt.

För mig berättar Mehari Abraham optimistiskt om fjolårets stora konferens som hölls i Addis Abeba i augusti, Eritrean National Conference for Democratic Change. 330 delegater från hela världen deltog i syfte att ena demokratirörelsen och på sikt skapa en enad plattform som också kan bli en part i diplomatiska kontakter och relationer med länder och organisationer som exempelvis EU och FN.

I tio dagar diskuterade man, många gånger under livlig debatt. Mot slutet valdes en kommission på 53 personer – varav sex är kvinnor och åtta bor i Sverige – och antog en högtidlig deklaration med intentioner inför framtiden.

Mehari Abraham beskriver kongressen som framgångsrik, och förhoppningen är att nästa möte i oktober ska spika en övergångskonstitution och en handlingsplan för ett eventuellt maktskifte. Det gäller att vara beredd.

En av rådets medlemmar, Aisha Mussa Gaas, är gäst i kvällens tv-panel och det lyser i hennes ögon när hon innan sändningen berättar för mig om demokratirörelsen.

Men det är inte så enkelt.

Det finns grupper som inte alls sympatiserar med konferensen och har känt sig exkluderade från den. En annan demokratikämpe ur den eritreanska diasporan ringer mig någon dag senare och förklarar att oppositionen alltjämt är delad i en rad frågor, som inställningen till våldsanvändning för att nå målet.

– För oss är det otänkbart att ta hjälp av till exempel Etiopien – det skulle vara som att ta hjälp av fienden, och det landet styrs också av en diktator. Vi vill förstås att alla ska jobba tillsammans, men jag har inte förtroende för kongressen i Addis, säger hon i telefon.

Samtidigt sympatiserar en stor grupp exileritreaner fortfarande med regimen i Eritrea och hävdar envist att landet svartmålas. När regeringspartiet PDFJ höll ungdomskonferens i Oslo förra helgen kom 750 deltagare. En av talarna, regeringsrepresentanten Yemene Gebreab, håller ett seminarium i Åsö gymnasium i morgon, första maj. Utanför planeras demonstrationer.

Inne i Eritrea är läget spänt, förklarar Mehari Abraham och berättar att det är svårt att få ut information ur det av angiveri och korruption genomsyrade landet. Men vi vet, fortsätter han, vi vet vad som händer. Olika källors berättelser läggs ihop, jämförs, analyseras. Även om de politiskt aktiva själva inte längre kan resa dit känner de folk som kan; flyktingar berättar och det finns sidor på internet där den utgående informationen inte övervakas.

Över tusen eritreaner flyr varje månad till Sudan och Etiopien, och många dödas vid gränserna. Det råder brist på mat. Ekonomin är usel, statsapparaten korrupt. Tusentals politiska fångar sitter i över fyra hundra fängelser, en av dem är svensk medborgare.

Det finns tecken på att regimen skälver till: de politiska förändringarna i Nordafrika kan försvaga diktatorn Isaias Afwerkis ställning. Han har behandlats för leversjukdom utomlands och uppges ha grava alkoholproblem. En självklar efterträdare saknas, vilket leder till spekulationer och positioneringar. Vad som skulle hända om Afwerki dog vet Mehari Abraham inte.

– Det är en stor och farlig fråga. Många i hans krets känner sig trängda, det saknas demokratiska institutioner men mängder av vapen finns i fel händer.

Han fortsätter allvarligt:

– Jag tror inte att Isaias någonsin släpper Dawit Isaak eller de andra 34 som greps samtidigt som han. Vi vet att ytterligare tre av dem nu är döda – sammanlagt 18. Dawit mår så vitt jag vet hemskt dåligt, framför allt psykiskt.

Han medger senare att det finns meningsskiljaktigheter inom oppo­sitionen, men vill betona att alla grupper bjöds in att medverka vid kongressen och att den inbjudan står kvar.

– Vi har lång väg kvar, men vi måste börja någonstans.

Till Sverige kommer eritreanska flyktingar varje vecka för att söka asyl, många av dem ensamma barn. Det går inte att blunda för kvällens ämne i TV Zete, flyktingarna. Och det finns de som menar att även regimvännerna börjar få nog – Mehari Abrahams kollega Solomon Ghebrai är en av dem, och han pekar på att många av partimedlemmarna dök upp på den minnesstund för de förlista båtflyktingarna som hölls på Sergels torg förra veckan. Manifestationen var visserligen uttalat opolitisk och alla hade uppmanats att komma. Men ändå: det var något nytt.

3 506 dagar...

har den svenske journalisten Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea. Läs mer på www.freedawit.com. Vill du stödja arbetet för hans frigivning kan du sätta in pengar på bankgiro 5045-0295.

”Hopp” kom på svenska i höstas
Dawit Isaak är journalist och författare. Han föddes 1964 och växte upp i Eritrea, men kom till Sverige på 1987 och blev svensk medborgare fem år senare. När Eritrea efter många års befrielsekamp mot det ockuperande Etiopien blev självständigt 1994 återvände han dit, och delade under några år sin tid mellan Göteborg och Asmara. I samband med att president Isaias Afwerki vände den demokratiska utvecklingen och ströp yttrandefriheten fängslades Dawit och ett trettiotal andra journalister och politiker i september 2001. Sedan dess befinner sig Dawit i eritreanskt fängelse. Han har fru och tre barn i Sverige.

Svenska myndigheter har förgäves försökt få honom frisläppt, men UD:s ”tysta diplomati” har hittills varit fruktlös.

En översättning av Dawit Isaaks bok ”Hopp” kom i höstas på svenska (Weyler förlag).

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.