Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-23 19:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/en-solklar-och-brutal-karibisk-klassiker/

Bokrecensioner

En solklar och brutal karibisk klassiker

Bild 1 av 2 Edwidge Danticat kombinerar obesvärat det fjäderlätta och det brutalt tunga.
Foto: Wilfredo Lee/TT
Bild 2 av 2

Edwidge Danticat har alla kvaliteter som gör att man vill sträckläsa. Hennes roman ”Att skörda ben” kommer att leva vidare som en klassisk skildring av den traumatiska karibiska historien. Maria Schottenius har läst den. 

 

En bit in i den här boken vet jag varför jag en gång började läsa romaner. Det är såhär det känns, det underliga att av en berättelse bli tvingad in i en annan värld som reser sig framför ögonen och tar plats i hjärtat. ”Att skörda ben” har (trots den konstiga svenska titeln) just de kvaliteterna som gör att man bara vill komma vidare bland sidorna. 

Edwidge Danticat, som föddes 1969 nära Port-au-Prince i Haiti, har skrivit ett femtontal böcker sedan hon debuterade 1994. Hon kom som 12-åring till USA, dit hennes föräldrar hade flyttat i förväg för att skaffa uppehållstillstånd och senare förenas med sina barn. Men det kom att dröja åtta år. Och att skiljas från föräldrarna blev ett trauma som hon bearbetar i flera böcker. Bland annat denna, ”The farming of bones”, som kom 1998 och på svenska 1999 i samma översättning som nu av Dorothee Sporrong, då med titeln ”En skörd av tårar”.  När Tranan nu ger ut den på nytt finns ett förord av Yukiko Duke. 

Romanen behandlar grymheterna under persiljemassakern på den dominikanska sidan av ön Hispaniola, en gräns som den amerikanska ockupationsmakten dragit mellan öns båda delar. År 1937 när USA lämnade landet lät den dominikanske diktatorn Rafael Trujillo sin armé döda mellan 10.000 och 20.000 haitier som levde på den dominikanska sidan, i en tre dagar lång slakt, kallad persiljemassakern. Efteråt upprättades det politisk rasdiskriminering mot de svarta, antihaitianismen. Under detta år, 1937, och runt de tre dygnen av massaker, utspelas det centrala i romanen. 

Handlingen inleds med att läsaren tillsammans med huvudpersonen Amabelle kastas rakt in i en förlossning. Senora Valencia, förmögen ägare till en sockerrörsplantage, har plötsligt fått krystvärkar och ropar förtvivlat på sin haitiska tjänsteflicka Amabelle, som helt ensam och med stor rådighet förlöser henne. Först kommer en pojke, och så överraskande en till, en flicka med navelsträng runt halsen och fosterhinna för ansiktet. Tvillingarna har kommit två månader för tidigt. Och trots kalabalik med fostervatten och blod och efterbörd behåller den unga Amabelle lugnet. Hennes egna nu döda föräldrar förlöste barn, så hon har många gånger sett hur det går till. 

Med den remarkabla insatsen får Amabelle en särställning hos sin matmor, som förlorar ett, men får behålla det andra av barnen. 

I brådskan när Valencias make kallas hem för att se sina barn, råkar hans bil meja ner några unga plantagearbetare – en av pojkarna dödas. Plantageägaren vill inte stanna och titta efter hur det gick. Det kommer att visa sig efteråt.  Redan i öppningen av boken har två fäder, en rik och en fattig, förlorat sina söner. 

Berättelsen tätnar och dramatiken ökar. Diktatorn rustar för sitt attentat. Oron sprider sig. 

Amabelle har träffat sin Sebastien, en av sockerrörsarbetarna, de talar kreol och deras kärlek och samtal presenteras i kursiv text med kraftfullt poetiskt språk, insprängt i boken. 

Den övriga delen av romanen är full av dialog och detaljerade beskrivningar som gör att man får en stark känsla för platsen och människorna. Klasskillnaderna, orättvisorna och rasismen tar plats i romanen som naturliga förhållanden, men är samtidigt tillräckligt laddade för att läsaren ska uppleva dem. ”Min stackars älskling”, säger Valencia om sin nyfödda dotter när hon ser hennes ansikte, mörkare än sonens, ”tänk om folk tror att hon är en av er?” 

Det märkvärdiga med Edwidge Danticats sätt att berätta är att hon kan kombinera det fjäderlätta, det sensuella i människornas liv med det tunga, brutala de utsätts för. Kärleksskildringarna är ömtåliga och värmen som uppstår mellan människor känns äkta, även den över klass- och rasbarriärerna. Författaren tappar aldrig intensiteten och byter inte stil. En lite gammaldags, pålitlig roman. Med en romanhjältinna som inte sviker.   

Amabelle och Sebastian försöker fly före massakern, men tappar bort varandra. Och boken handlar om det katastrofala i att med våld dela land och folk, att klyva, splittra, mörda. 

Det första Edwidge Danticat läste på engelska var, enligt bland andra Yukiko Duke, Maya Angelous ”Jag vet varför burfågeln sjunger”. Och den kända afroamerikanska romanen ekar lätt i denna bok där rasism och brutalitet skildras med sådan övertygande berättarauktoritet. ”Att skörda ben” kommer att leva vidare som en klassisk skildring av en traumatisk del i den karibiska historien. Den är lätt att ta till sig, men svår att smälta. Det känns som när jag var liten och hade läst en ovanligt bra och sorglig bok. Då skrev jag, så väl jag kunde, ordet ”Gripande”. 

Läs fler texter av Maria Schottenius och fler av DN:s bokrecensioner