Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

En son korsar sin faders spår

Författaren Jørgen Sandemose har skrivit en biografi över sin far Aksel Sandemose, känd för jantelagen. Enligt sonen är lagen ett uttryck för elitens hån av arbetarklassen.
Författaren Jørgen Sandemose har skrivit en biografi över sin far Aksel Sandemose, känd för jantelagen. Enligt sonen är lagen ett uttryck för elitens hån av arbetarklassen.

I Norge kallas han fadermördare. Jørgen Sandemose har skrivit en biografi över faderns liv. Författaren Kerstin Ekman läser om en helt ny Aksel Sandemose.

Den 10 april 1940 är det panikens dag i Oslo. Dagen innan har tyskarna ockuperat Norge och man väntar nu ett brittiskt bombanfall. Aksel Sandemoses hustru Dagmar har inte sett till sin man på två dygn. Efter skräcknatten springer hon mot järnvägsstationen för att evakuera sig själv och tvillingflickorna. På gatan möter den lilla gruppen sin make och fader. Han har en galosch i handen. Den andra ska ha blivit bortskjuten under tyskarnas anfall. Den trötta Dagmar kommenterar antagligen inte galoschen. Aksel har vinglat hem från krogen förr och tappat persedlar.

Så långt är Aksel Sandemose i stort sett bara en fånig posör - fastän stor diktare - i sonen Jørgen Sandemoses "Flyktningen Aksel Sandemose - en biografi" (Aschehougs förlag). Notoriskt fyllo förstås, ansvarslös egoist, habituell lögnare. Men värre ska det bli. Vi står inför en rättegång efter döden och en fadersskändning av mytologiska mått.

Halvtannat år efter galoschepisoden flyr Sandemose till Sverige, på privata och rätt grumliga grunder menar hans biograf. Någon motståndsman var han aldrig och hans hjältehistorier blir inte heller trodda av flyktingeliten i Stockholm. Cilla och Eyvind Johnson är hyggliga mot honom. Han slår sig ner, lånar som vanligt pengar att leva på och gifter sig sen till ett litet kapital. Därmed är sol-och-våraren bigamist, slår sonen från det nya, äktenskapsliknande, förhållandet fast. Och det tycks vara sant. Han kommer att bli dubbelbigamist innan historien om honom är slut.

För hustruns pengar kan han efter kriget köpa Kjörkelvik, den legendariska idyllen vid en blå sjö där han långt från krogen tänker leva hamsunskt bondeliv. Det blir ingen markens gröda men gravar med tomflaskor. Det blir häst, hundar (som han regelbundet skjuter när de blir för oregerliga), höns som hundarna tar och får som vanvårdas med besked. Aksel Sandemoses liv går mot totalt kaos medan han skriver allt bättre romaner.

Alla Sandemoseläsare vet att det började i det danska Nykøbing på Mors som han hatade och kallade för Jante. Nykøbingsborna hatade honom tillbaka men insåg med tiden att han var berömd och gjorde minnesmärken. Det bisarraste var kanske Jantegrillen.

Den lömska jantelagen med lika många bud som Mose lag och som börjar Du skall inte tro att du är något, är central i analysen av verken. Jørgen Sandemose är fackfilosof och marxist. I sin politisk-filosofiska hållning är han så obeveklig att man får sympati för den politiskt fladdrige fadern. Jørgen Sandemose står med fötterna på jorden och båda galoscherna i behåll.

Han menar att jantelagen är elitens hån över arbetarklassen. Det ligger mycket i detta. Läser man den som kulturradikalerna lärde oss att läsa den när jag var ung, blir den en upprorstext, en vägran att lägga sig under oket. Men vilket ok? Jag tänkte nog mest på inskränkta småstadsvärderingar. Jørgen Sandemose visar med kraft att det rör sig om en avsky för massmänniskan och i grunden för arbetarklassen. Faderns elitism, hans förakt för massan och hans idéers (eller snarare mentalitets) farliga närhet till fascismen bearbetar sonen genom hela den stora biografin. Två andra motiv som bearbetas genom ältning är faderns pedofila, homosexuella och incestuösa tendenser samt hans kvinnohat. Kvinnor är råttor och hyndor i romanerna. Men mannen kan inte vara utan dem. Med dem kan han nämligen ha familj och få vara ett barn hela livet. En trekant är idealet. Två homosexuella som lever med en kvinna och som dessutom har tillgång till ett kvinnligt barn. Som i "Varulven".

Kanske är det bra att det sägs ut så tydligt. Mig chockerar det. Jag har något kvar av ungdomens beundran för fördomsfriheten på Venhaug och upprördheten över att Felicia i "Varulven" fick sätta livet till. Hon var den fria och generösa kvinnan som var i stånd att dela älskaren med sin man (men alltså också att ge dottern i arv åt den pedofile maken). Så vidsynta var vi i allmänhet inte på femtiotalet men frigörelsen hägrade. När den kom i gång på allvar kunde man skriva mjukporr om det som Sandemose bara antydde. I sjuttiotalets röda antologi "Kärlek" (1 och 2 och jag vet inte hur många till slut) gullade sig pappan mot samlaget med den söta dottern i förpuberteten.

Enligt Jørgen Sandemoses analys är Felicias död inom romanen både följdriktig och likgiltig. Kvinnan har i detta författarskap alltid uppgiften att förena två män. När det är gjort kan hon dö. Sonen skriver: "Ikke bare det: Hun kan lett bli myrdet, slik det ofte skjer i Aksels bøker." Jag får en känsla av att som kvinnlig läsare kan jag dra eller dö, likgiltigt vilket. Tack Aksel.

Jørgen Sandemoses mor dog när han var fjorton år. Hon låg dödssjuk i cancer och som vuxen tror han att fadern dödade henne med gift. Det skulle förställa ett barmhärtighetsmord. Sonen länkar det till Aksel Sandemoses myt att han mördat en man i sin ungdom och hans fixering vid att vara i stånd att döda - mer eller mindre av våda. Så långt för oss antydningarna. Källorna går inte att kontrollera. Det är ohyggligt skumt.

När fadern var död höll den tjugoårige Jørgen Sandemose ett tal vid begravningen där han spådde att Jante med sitt förtryck skulle förintas. Detta var alltså innan han fick de marxistiska galoscherna på. Talet som citeras i "Mannen fra Jante", Espen Haavardsholms biografi från 1988, är inte hatiskt. Nästan fyrtio år har gått och Jørgen Sandemose vet mer om sin far nu än han antagligen visste då. Mycket har han tagit reda på genom traditionell forskning i arkiven. Jag uppfattar den som grundlig. Men jag saknar diskussion och värdering av källorna. Misstanken att biografen godkänner källor som bekräftar hans personliga minnesbild gnager ibland. Någon motbild finns inte. Jag tänker på Cilla och Eyvind Johnson som det ofta hänvisas till i boken. Deras vänskap med Sandemose var uthållig. Men varför de tyckte om honom redovisas aldrig. De var inte två lättledda personer som imponerades av berömmelse. Här måste ha funnits frändskap trots allt - och ett annat sätt att läsa romanerna vilket kanske är viktigare.

Fadermord har den norska pressen skrivit om Jørgen Sandemoses bok. Redan i Haavardsholms bok (översatt till svenska av Cilla Johnson 1990 som "Mannen från Jante") står det klart att Sandemose var en lustlögnare och ett våldsbenäget fyllo. Haavardsholm är bara så mycket skonsammare i sitt språkbruk och har inte tillgång till de makabra detaljer som lagrats i sonens minne och i familjekrönikan. Ett barnbarn till författaren, Iben Sandemose, gav 1999 ut en biografi som hette "Ugler i Sandemosen". Sandemoses privatliv, hans narcissism och psykopatologi är alltså väl kända. Så ett fadermord verkar onödigt.

Men är det ett textmord?

Jørgen Sandemose har huvudsakligen två analysmetoder. Den ena är avkodandet av namn i romanerna. Han skriver om en flykting som har svårt att gå vidare och som ständigt korsar sina egna spår, en flyende som redan i ungdomsåren lägger hav mellan sig och det förflutna men som ändå bränner fast skammen och kallar den för Dead Man´s Point. En minnesfuskare och sanningsgrävare som rotar för livet i Misery Harbor med en grumlig känsla av skuld och aggressivt trots. Också egennamnen bildar ett prickmönster över berättelserna som kan förbindas med linjer i författarskapet. Det är fyndigt gjort och ger läsaren fasta punkter i textmassorna.

Den andra metoden kan man kalla marxistisk-freudiansk. Jørgen Sandemose är inte freudian; han skulle be gud(-en Marx) bevara sig för borgerlig psykologi. Men Sandemoses diktning kan man koda av med hjälp av Freud. Hans fabuleringskonst blev kraftigt stimulerad när han som så många andra i den generationen började läsa psykologin på modet. Hela verksamheten med lögnaktiga påhitt och lager av spindelväv över skamliga händelser fick full legitimation. Det blev ju symboliskt! Han kunde antyda, fabulera, lägga dimridåer - och faktiskt också avslöja sanning. Det var i alla fall vad vi tyckte när vi läste.

Gjorde han det?

Jørgen Sandemose nagelfar romanerna med faderns liv i alla sina ömkliga och förfärande detaljer upplagt bredvid texterna. Men bedrägerierna i det föregivet självbiografiska och sveken mot den troskyldige läsaren fräter till slut hål på entusiasmen. Jag läser en annan "Varulven" nu, En annan "En flykting korsar sitt spår". Jørgen Sandemose är noggrann med att uttrycka sin beundran för faderns verk. Men vad gör han egentligen med det?

Och hur går det för hela författeriverksamheten i denna stränga domstol? Med min egen.

Sonen-biografen stövlar tvärs igenom dimridåerna vi författare lägger kring våra liv. Vi lever ju som alla andra. Våra tillkortakommanden är kanske futtiga men våra dramer om dem kan bli gripande som Aksel Sandemoses. Det måste ju svara mot den rasande känslan av förödmjukelse och skuld som brinner i den överkänslige. Och vi glömmer ingenting. Det har vi inte råd med. Tvärtom hushållar vi hela livet med vår skam och vår skuld och provar nya kläder på dem.

Man kan alltså bli trött på hela verksamheten när man läser Flyktningen.

Aksel Sandemoses ensamhet är hans Dead Man´s Point. Där han satt på Kjörkelvik omgiven av hustru, pojkvän, hundar, höns, och skräckslagna barn, var den så stor att han måste föröda sig. Men först arbetade han ivrigt på sin utnämning till norsk nationalknöl. Sonen har förstås fullbordat verket. Men när fadern blivit avklädd de nerspydda kavajerna och paradoxalt rena skjortorna, står en människa kvar.

Boken slutar med en skildring av hans död som en pösande kompost och ett gläfsande djur. Litterärt är den i klass med faderns texter. Den döendes ord blir till spott och slem i hans mun. Salt vatten flyter med tårarna ner i gommen. Så isande ensam. Så stor diktare av ett läckande skrov. Flyktingen hade kommit hem till havet som är utplåningen.

Bild

Aksel Sandemose arbetade hårt på sin utnämning till norsk nationalknöl, skriver Kerstin Ekman. Nu har sonen Jørgen fullbordat verket.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.