Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-02 23:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/episk-storsatsning-pa-kvinnliga-filmskapare-i-svt/

Film

Episk storsatsning på kvinnliga filmskapare i SVT

Foto: TCD/Prod.DB / Alamy Stock Photo

SVT storsatsar på kvinnliga filmskapare i sommar. Förutom Mark Cousins episka dokumentärserie ”Women make film” visas 50 långfilmer av kvinnliga regissörer. 

En kvinna kräks i ruinerna av sitt eget hus. I förgrunden en barnvagn med ett gråtande barn. Kvinnan bestiger högen av bråte, speglar sig i sitt gamla trasiga toalettbord och säger högt till sin egen spegelbild:

”Detta var en gång vårt hus. 

Och detta var en gång jag.”

Det är mitt under andra världskriget och kvinnan, Lene, väntar på att hennes man ska komma tillbaka från östfronten. Till slut ger hon sig av till Berlin i högklackat och med dottern Anna på ryggen. Men inget blir som hon har tänkt sig och snart vandrar de planlöst runt bland krigets fasor på den schlesiska landsbygden. För att inte bli överfallna är de i ständig rörelse. Det lilla barnet är trött och Lene berättar en saga för att upplösa tiden, den går i en evighetsåtta och tar vid precis där den slutar. 

Den tyska regissören och manusförfattaren Helma Sanders-Brahms ”Tyskland, bleka moder” från 1980 var en fullkomlig uppenbarelse när jag såg den för första gången. Det vackra fotot, växlingarna mellan dokumentärt material och spelfilm och så själva berättarperspektivet; att det är barnet som berättar om sin styvnackade mor. Men mer än något annat en krigsfilm med ett perspektiv som jag tidigare knappt ens förstått att jag saknat. 

Här utspelar sig kriget långtifrån fronten och skildrar den tyska civilbefolkningens, framför allt kvinnornas och barnens, umbäranden under kriget. ”Tyskland, bleka moder” har med alla mått allt som krävs för att räknas som en klassiker. Ändå är det få i dag som känner till den. När Aftonbladet i maj, med anledning av 75-års-jubileet av Tysklands kapitulation, listade de 20 bästa filmerna om andra världskriget fanns den till exempel inte med. Inga filmer av kvinnliga regissörer fanns de facto med på listan, inte den ukrainska regissören Larisa Sjepitkos bitterljuva ”The ascent” (1977) som vann Guldbjörnen i Berlin, inte Wanda Jakubowskas ”Sista etappen” från 1948 (som hon spelade in i Auschwitz ett år efter att hon själv suttit i lägret) eller syskondramat ”Lore” (2012) av den australiska regissören Cate Shortland. 

Alla dessa filmer är dock med i filmaren Mark Cousins mäktiga, fjorton timmar långa, filmodyssé ”Women make film: A new road movie through cinema” som sänds på SVT i sommar. Dokumentärserien är en del av deras stora sommarsatsning på kvinnliga regissörer där de sju avsnitten varvas med filmer i olika genrer. 

Framför oss en väg, ibland mitt i en storstad, ibland ute på landsbygden. Bilen bromsar in och en man går över övergångsstället, en skylt skvallrar om att vi befinner oss i Storbritannien, för att sedan ta oss genom ett nordiskt snölandskap. Bakom ratten men osynlig för oss sitter Tilda Swinton, den brittiska skådespelerskan som blivit en feministisk ikon bland annat genom sin roll i Sally Potters filmatisering av Virginia Woolfs ”Orlando” (1992). Tilda Swintons röst guidar oss igenom filmens fyrtio kapitel, en slags filmskola där alla tillkallade lärare är kvinnor. 

”Dina favoritfilmer kanske inte finns här

Dina favoritregissörer kanske inte finns här

Vi försöker inte ens att vara övergripande.”

Förra gången Mark Cousins tog med oss på en resa genom filmhistorien i ”The story of film” (2011) var berättandet betydligt mer linjärt. Men ”Women make films” associativa, drömliknande sätt att närma sig ämnet är i sig icke-patriarkalt, det vill säga fullkomligt kallsinnigt inför kronologi, årtal, huruvida filmen ingår i någon av filmhistoriens olika vågrörelser eller mätbarhet i form av priser och publikgenomslag. Istället är kapitelindelningen lustbetonad och de filmiska nedslagen indelade i rubriker som berättarton, öppningsscen och introduktion av rollfigurer. 

Michelle Williams i ”Meek's cutoff”
Michelle Williams i ”Meek's cutoff” Foto: Moviestore Collection Ltd / Alamy Stock Photo

Den långdragna scenen i Kelly Reichardts westerndrama ”Meek's cutoff” (2010) där Michelle Williams nybyggare laddar sitt tidsenliga gevär i realtid och den där businesskvinnan Ines fastnar i en avancerad klädkorv som tillslut gör att hon välkomnar kollegorna naken i Maren Ades komiska mästerverk ”Min pappa Toni Erdmann” (2016) är båda exempel hämtade ur kapitel tre som utforskar vad som skapar trovärdighet. 

Gary Busey i Kathryn Bigelows ”Point break” (1991).
Gary Busey i Kathryn Bigelows ”Point break” (1991). Foto: Allstar Picture Library Limited / Alamy Stock Photo

Här finns även Kathryn Bigelow med, en av världens främsta actionregissörer och den enda kvinna som vunnit en Oscar för bästa regi. Den förtätade scenen, en skottlossning på en bensinmack, från den stjärnspäckade ”Point break” (1991) innehåller inte mindre än fyrtio klipp på mindre än en minut. Den är så högoktanig att den hotar att spränga hela macken i luften. Hennes dystopiska ”Strange days” (1995) är en del av SVT långfilmssatsning.

Här finns heller inga hierarkier mellan genrer. Skräck (som den persiska ”A girl walks home alone late at night” av Ana Lily Amirpour) och action blandas med arthouse och dokumentärer som Barbara Kopples Oscars-vinnande ”Harlan County U.S.A” (1976). Även de geografiska avstånden krymper under resans gång. Asiatiska filmer, som ”The east is red” av kinesiska Wang Pin blandas med den nästan outhärdligt intagande öppningsscenen i den tunisiska regissören Moufida Tlatlis underbara ”Palatsets tystnad” (1994). Ett vackert, docklikt ansikte parat med en orolig blick fyller hela bilden. Plötsligt öppnar kvinnan munnen, hon är visst sångerska, och sjunger med smärta i rösten; Hayati…( som betyder mitt livs ljus på arabiska ) Denna scen, från en av mina favoritfilmer, dyker upp en kvart in i första avsnittet av Cousins ambitiösa serie och ja, du hade mig vid Tlatli. 

Samira Makmalbaf ”Blackboards”
Samira Makmalbaf ”Blackboards” Foto: AF archive / Alamy Stock Photo

Ett annat sådant exempel är från Samira Makmalbaf (från en av de främsta persiska filmskaparfamiljerna) ”Blackboards” (2000) där en grupp kurdiska lärare bär sina skoltavlor på ryggen. Under en stridsgasattack vänder de på dem så att de bildar sköldar. Det är som en ödesmättad scen hämtad ur den grekiska mytologin. En slående bild av upplysning och kunskap i ständig kamp mot mörker och ondska. 

Ni är välkomna att bli upprörda över att flera av dessa fantastiska filmer blivit förbisedda. Men ni är också välkomna att bli förtjusta över filmmediet och de kvinnor på vilkas axlar vi står.

Serien ger oss inga direkta svar på vad som gör dessa kvinnliga berättares konstnärskap unika, intressanta eller relevanta. Den zoomar bara in på scener ur deras filmer som är unika, intressanta och relevanta. Förklarar hur de är gjorda och varför de är exempel på mästerligt filmberättande. I mellanrummen en ständig förundran över att dessa filmer inte ingår i vår kanon. 

Ni är välkomna att bli upprörda över att flera av dessa fantastiska filmer blivit förbisedda. Men ni är också välkomna att bli förtjusta över filmmediet och de kvinnor på vilkas axlar vi står.

Pauline Brunius 1912.
Pauline Brunius 1912. Foto: History and Art Collection / Alamy Stock Photo

Utanför seriens skyddade värld är dock frågan högst relevant. Hur kommer det sig att mediets internationella pionjärer såsom Lois Weber, Alice Guy-Blanché, Germaine Dulac och våra svenska motsvarigheter; Anna Hoffman-Uddgren och Pauline Brunius först nu får sitt erkännande? Det handlar naturligtvis inte uteslutande om film utan historieskrivningens allmänna tendens att förminska och förbise kvinnor och andra åsidosatta grupper i samhället. Det krävs också en medveten perspektivförskjutning för att få fatt på kvinnors historia. 

Som barn la jag mig ofta på golvet och fäste blicken i taket. Efter en lång stunds intensivt stirrande förändrades gradvis seendet så att taket förvandlades till golv. Den stora takkronan sköt upp ur parketten som en exotisk blomma samtidigt som bord och stolar plötsligt trotsade tyngdlagen och dinglade från taket. Spännande motiv växte fram ur de upp- och nervända tavlorna som hängde på väggarna. Tanken att det gick att ställa in synen på en alternativ frekvens som öppnade hemliga rum i välbekanta miljöer var fullkomligt hisnande. På samma sätt krävs det ibland att man återvänder till historiskt kända fakta och går en andra husesyn. För den, som likt Cousins nagelfar väggarna, kommer nämligen hitta mer än en förbisedd tapetblomma under flagorna. 

Ur Jane Campions ”Pianot”
Ur Jane Campions ”Pianot” Foto: AOP

Idag känns det här perspektivet kanske självklart men bara för tio år sedan var situationen en helt annan. När jag 2010 inledde min feministiska filmfasta, då jag enbart såg filmer av kvinnliga regissörer var utbudet minst sagt skralt. Jag förhöll mig då uteslutande till det som visades på bio, nätet och tv. Religionens idé om fasta handlar ju om att göra uppoffringar och att det ur dessa kommer insikter och kunskap. Så även för mig. Ur det vakuum som uppstod upptäckte jag nya främmande kontinenter, filmer och konstnärskap. En våg av fantastiska filmer från Oceanien som; Niki Caros hjärtslitande ”Whale rider” (2002), Ann Turners kusliga ”Celia” (möjligen föregångare till landsmaninnan Jennifer Kents ”The Babadook”, 2014) och Gillian Armstrongs ”Min lysande karriär” (1979). Naturligtvis med den känsliga landskapsmålaren samt den enda kvinna som vunnit en Guldpalm för bästa film i Cannes; Jane Campion (”Pianot”) i bräschen. 

Vera Chytilovás ”Tusenskönorna” från 1966.
Vera Chytilovás ”Tusenskönorna” från 1966. Foto: Photo 12 / Alamy Stock Photo

För att inte tala om alla framstående östeuropeiska filmare, som i och med kommunismens strävan efter jämställdhet (om än oftast på pappret) verkade under 60 - och 70 talet; Wanda Jakubowska (Polen), Márta Mészáros (Ungern), Vera Chytilová ( dåvarande Tjeckoslovakien) Kira Muratova (Rumänien, sedemera Ukraina) och Binka Zhelyazkova (Bulgarien). Franska filmare som Catherine Breillat och Claire Denis blev mina nya husgudar. 

Såhär tio år senare är det nästan svårt att minnas hur det var, hur frågan om kvinnors representation i filmbranschen ibland väckte direkt anstöt.

Såhär tio år senare är det nästan svårt att minnas hur det var, hur frågan om kvinnors representation i filmbranschen ibland väckte direkt anstöt. Hur media i bästa fall tyckte frågeställningen var kuriös. De återkommande argumenten man fick höra om att kvinnor helt enkelt inte var intresserade av att göra film eller att män helt enkelt var bättre lämpade för uppgiften (låt oss för all del bortse från alla usla filmer som män producerat genom åren). En del påstod att det helt enkelt inte fanns några filmer av kvinnor att visa. Men under de tio åren som har gått sedan filmfastan har bland annat det så kallade Bechdel-testet fått upp den breda allmänhetens ögon för bristen på jämställdhet. 

Phoebe Waller Bridge i ”Fleabag”
Phoebe Waller Bridge i ”Fleabag” Foto: Amazon

De stora strömningstjänsternas genombrott har i sin tur lett till ett paradigmskifte som gjort att veteraner som Agnieszka Holland (”House of cards”) och Andrea Arnold (”Big little lies 2”) nu rekryteras till framgångsrika serier där regissörer som Catherine Hardwicke för tio år sedan direkt byttes ut när det visade sig att ”Twilight” (2008) blivit en sådan succé. För att inte tala om tv-serievärldens auteurer såsom Pamela Adlon ( ”Better things”), Frankie Shaw (”SMILF”) och Phoebe Waller-Bridge (”Fleabag”) som inte bara regisserar och skriver utan även spelar huvudrollen i sina egna serier. Svenska Filminstitutet, Sundance och Göteborgs Filmfestivals satsningar på ett mer jämställt utbud visar också att föreställningen om att kvinnor inte skulle vara intresserade av att göra film är långt ifrån sanningen. Mark Cousins serie visar att det faktiskt aldrig varit sant. För varje Haneke finns det nämligen en Breillat, för varje Bergman en Zetterling och för varje Fincher en Harron som många av oss inte lärt sig namnen på. Det är en ovana vi lätt kan vänja oss av med om så bara för att inte riskera att gå miste om en rad oumbärliga filmklassiker.

Läs recension av ”Min lycka” som visas på SVT fredag den 12 juni  

 

Ämnen i artikeln

Film
SVT

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt