Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Så tolkar konsten hopplösheten i dagens stagnerande Sydafrika

Stillbild ur ”More sweetly play the dance”. Utställningen visas från 29 juli på Museum der Moderne i Salzburg.
Stillbild ur ”More sweetly play the dance”. Utställningen visas från 29 juli på Museum der Moderne i Salzburg. Foto: William Kentridge

Louisianas nyligen avslutade utställning med William Kentridge går nu vidare ut i Europa. Och den behåller sin skrämmande förmåga att gestalta situationen i ett Sydafrika där medborgarna varje vecka ventilerar sitt missnöje, skriver Erik Esbjörnsson.

Konkurrensen är stark över hela världen men få enskilda städer kan som Johannesburg visa upp hur kapitalismens urkraft förvrängt såväl geografi som samhälle och människor. Den omgivande provinsen Gauteng har fått sitt namn efter det guld som ligger begravt under jorden. Guldet är vad som fört 13 miljoner människor till det största urbana center i världen som inte ligger vid ett vattendrag.

Här skapades det förhatliga apartheidsystemet som fick en hel omvärld att sluta upp i protest. Apartheid var inte bara rasism, utan kolonialism och kapitalism kombinerat i dess mest extrema former. De vita kolonisatörernas förtryck av lokalbefolkningen hade pågått i flera sekel men det formaliserades vid 1900-talets början på ett sätt som gynnade storstädernas kapitalister.

Landsbygden rensades på människor så att vita storjordbruk kunde breda ut sig – samtidigt erbjöds billig arbetskraft åt gruvorna kring vilka Johannesburg vuxit upp.

Geografiskt sett återstod mot mitten av 1950-talet bara fickor av motstånd efter Nationella partiets målmedvetna marsch mot en perverterad vit utopi. En sådan var Sophiatown, en ännu relativt blandad stadsdel. Prästen Trevor Huddleston, som undervisat en ung Desmond Tutu, skrev om Sophiatown att ”det är inte din fysiska skönhet som gör dig så älskvärd, det är inte den mjuka färgton som ibland tycks lägga sig över dina grå gator, det är inte kvällshimlens prakt som förvandlar ditt grådask till guld – det är inga av dessa saker. Det är ditt folk.”

Naturligtvis kunde det inte så förbli. Apartheidregimen jämnade stadsdelen med marken och byggde på spillrorna en ny med namnet ”Triomf”.

Människor med svart hudfärg föstes ihop som boskap i kåkstäder mellan de ständigt växande slagghögarna, dessa pyramidala monument över plundringen. Den största av dem alla, Top Star, kröntes av en drive in-biograf för ”whites only”.

Så småningom stängdes den och Top Star plöjdes ned av en ny generation gruvarbetare som återvann det guld deras företrädare missat.

Men många av högarna finns kvar med ett innehåll så basiskt att inte ens gräset orkar växa på dem. Detta gjorde en av dem till en utmärkt surrogatstrand i denna kustlösa metropol när den tyske fotografen Jürgen Schadeberg i början av 1950-talet skulle plåta sångerskan och aktrisen Dolly Rathebe i bikini för Drum Magazine. De båda arresterades av polisen för brott mot osedlighetsakten.

Tungmetaller läcker ut i dagvattnet mellan rostande lavar som övergivits i takt med att brytningen flyttat västerut på jakt efter det allt djupare belägna guldet.

När Huddleston lämnade Sydafrika för att återvända till sitt hemland, vid tiden för Sophiatowns demolering, beskrev han den paradoxala skönhet som finns i detta landskap.

”Ingen, tror jag, skulle kalla Johannesburg för ett underbart ställe. Det är för naket och kompromisslöst; alltför tomt på någon form av mjukhet i ljus och skugga; alltför överväldigande för att ha någon älskvärdhet. Men jag har sett, tillfälligtvis, slagghögarnas gyllene sand blandas med grå och lila skuggor om kvällen, förvandlad till en sann skönhet.”

Poeten Wally Serote, som liksom Dolly Rathebe var verksam i Sophiatown, beskriver i dikten ”City Johannesburg” (1972) hur han reser genom en ”andedräkt av järn” i en dagslång inandning:

Det är tiden då jag kommer till dig,/När dina neonblommor ståtar i din elektriska vind/Det är tiden när jag lämnar dig,/När dina neonblommor ståtar genom det/fallande mörkret/På dina cementträd.

Omöjligt att inte stiga in i Kentridges svärtade värld utan att slås av hur otroligt vacker den är. Det gäller även Johannesburg.

 

Denna avsaknad av mjukhet i ljus och skugga är påtaglig hos William Kentridge, allkonstnären som föddes i Johannesburg 1955 och som större delen av sitt liv verkat i staden av guld. Den judiska familjen var av tyskt och litauiskt påbrå och båda föräldrarna var framstående människorättsaktivister. Fadern Sydney Kentridge, som var advokat, försvarade under sin karriär tre Nobelpristagare – Nelson Mandela, Desmond Tutu och Albert Luthuli – och företrädde även människorättsaktivisten Steven Biko efter dennes död i ett häkte 1977. Familjen hade alltså tunga ”struggle credentials”, som det heter i Sydafrika, men sonen William satsade på en bana inom konsterna. Han har regisserat opera och gjort mängder av teckningar. Men det var animationerna som gav honom genombrottet. Inte sällan är det med kolkritans karikerande drag som Kentridge skildrat sin hemstad, som efter hans bearbetning blir än mer dystopisk och apokalyptisk.

Därför blev kontrasten så stark när Louisiana, diskret insprängt i den vårgröna bokskogen mellan villorna i Humlebæks underdrivna småborgerlighet, nyligen öppnade dörrarna för Kentridge. ”Thick time” – recenserad av Ingela Lind i DN 5/3 – stängde i helgen men går i sommar vidare till österrikiska Salzburg. Det är delvis en retrospektiv över Kentridges animerade kortfilmer som producerades från slutet av 1980-talet till strax efter millennieskiftet – den mest transformativa perioden i Sydafrikas nutidshistoria. Två karaktärer återkommer ständigt: Soho Eckstein, gruvmagnaten personifierad i kritstrecksrandig kostym och med ständigt rykande cigarrer i mungipor och händer, samt den nakne konstnären Felix Teitlebaum som trånar efter fru Eckstein. De manliga karaktärerna bär båda Kentridges fysiska drag och representerar den humana konstnären samt det vita privilegium som han inte kan undgå.

Samma dualism återkommer ständigt i hans verk och den är talande för det samtida Sydafrika. Städerna är fortsatt tudelade – förtryckets geografi med separerade stadskärnor kommer att ta många generationer att radera. En växande svart medelklass har flyttat in i de rikare vita förorterna men de vita klassresenärerna som färdas i motsatt riktning hamnar oftare på gatan än i svarta townships. De utgör en försvinnande liten minoritet men företrädesvis europeisk press tycks aldrig sluta att fascineras över att vita kan vara fattiga i Afrika.

Dualismen syns även i politiken. Apartheids ok kastades inte över en natt och fördomarna och rasismen frodas bland många vita, som ännu sitter på lejonparten av landets tillgångar.

I stort sett samtliga ledare sedan demokratiseringen har på ett eller annat sätt tvingats förhålla sig till kapitalet. Landsfadern Nelson Mandela fick de vita till förhandlingsbordet mot löftet att inte röra deras tillgångar. Nuvarande vicepresidenten Cyril Ramaphosa var en gång i tiden fackbas men efter 1994 bjöds han in till styrelserummen och tjänade en förmögenhet på olika poster. President Jacob Zuma är involverad i otaliga svindlande korruptionsskandaler.

De svarta må sitta på den demokratiska makten, men hur mycket är den värd när den ekonomiska ligger utom räckhåll?

I denna tid av svikna löften uppstår paradoxer. Så petades statsbärande partiet ANC i fjol från styret i Johannesburg av liberalkonservativa (och traditionellt vita) oppositionspartiet DA. De styr genom en ohelig allians med vänsterradikala EFF (vars ledare Julius Malema så sent som för tre år sedan sjöng kampsången ”Skjut Boern!” i townshipet Tembisa när undertecknad stod bredvid på samma scen).

Detta nya landskap utforskar Kentridge i de färskare delarna av ”Thick time” som har kvar svärtan från de välkända kolkritsanimationerna. Där finns maskiner, kartonger och en hel del megafoner, symboler för den alltmer innehållslösa agitationen. Ett barn hade älskat utställningen, vore det inte för de mardrömmar som lär följa på ett besök.

I centrum står ”More sweetly play the dance” – en omedelbart drabbande danse macabre som spelades in i artistens studio i Johannesburg och projicerades mot en 400 meter lång vägg på en utomhusfestival i tyska Bad Rothenfelde för två år sedan. Det mindre formatet på Louisiana, ursprungligen anpassat för EYE Filmmuseum i Amsterdam, förstärker känslan av att betraktaren står i mitten av Platons grotta och endast ser skuggestalter passera bakom en vägg av frostat glas. Vem sitter på sanningen när illusionerna spricker?

Där finns givna referenser till medeltida fresker av Hans Holbein – Kentridge har även nämnt Walt Disneys animerade ”Skelettdansen” från 1929 som inspiration – och tankarna går fort till Ingmar Bergmans gycklare som i ”Det sjunde inseglet” dansade över Hovs hallar på andra sidan sundet.

Kentridge skriver i en kommentar att han med de många statisterna ville återskapa de bilder av människor på flykt som vi dessvärre fått vänja oss vid som en del av vardagen sedan produktionens tillkomst 2014. Samt gatudemonstrationerna, ett allt vanligare inslag i den hastiga urbaniseringens Afrika.

Men mest av allt står vi mitt i det moderna Sydafrika. Dagens skräpsamlare, som knuffar sina kärror av återvunnen plast längs Johannesburgs gator, tiggarna med sina fyndiga plakat runt halsen, de hiv-smittade som rullar droppställningarna som bar de ett kors på ryggen och agitatorn som skriker ut sitt budskap från en pulpet i rörelse. Allt till tonerna av ett marscherande brassband som spelar Sophiatowns pennywhistle-jazz i New Orleanskt begravningstempo.

Alla är de på väg, men ingen når målet för i Platons grotta går de bara runt i en cirkel kring besökarna. Ett horisontellt sisyfosarbete. När demokratin vunnits dör en stor del av väljarna i hiv, när sjukdomen tyglats tar korruptionen över – hopplösheten är total i dagens stagnerande Sydafrika och medborgarna ventilerar varje vecka sitt missnöje med sakernas tillstånd utan att något händer. Det är bara slagghögarna som tycks konstanta i fonden, fast i dag plöjs allt fler av dem ned likt Top Star.

Som Huddleston kunde se en skönhet i det fula, är det omöjligt att inte stiga in i Kentridges svärtade värld utan att slås av hur otroligt vacker den är. Det gäller även Johannesburg.

Erik Esbjörnsson 

DN:s Afrikakorrespondent.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.