Åt helvete med president Donald Trump, Nato, EU och hela det internationella samfundet. 

Det är vad jag känner när jag ser turkiska stridsvagnar rulla förbi jublande folkmassor på väg mot syriska Kurdistan och stridsplanen vräka ner sina första bomber mot kurdiska fästen runt städerna Grespi och Serekani på syrisk mark. 

Det var just genom gränsövergångarna i dessa två städer som merparten av utländska IS-krigare tog sig in till sitt kalifat i Syrien. Och ut ur Syrien när de utförde sina attentat, bland annat i Paris och Bryssel. När USA inte kunde förmå Turkiet att stänga gränsövergångarna tog kurderna på sig uppdraget att köra ut IS-styrkorna från området. Först då byggde Turkiet en mur längst med gränsen. ”Inte mot IS, utan mot kurderna”, skriver Brett Mcgruk, USA:s tidigare sändebud i kriget mot IS. Han skriver också att IS inte lyckades utföra nya attentat i europeiska huvudstäder sedan kurderna tagit kontrollen över de två gränsövergångarna. 

Jag är inte förvånad att president Recep Tayyip Erdogan till sist gör exakt det han hotat med i över ett år – att rensa hela syriska Kurdistan från kurder och ersätta dem med sunniaraber, ”områdets rättmätiga urbefolkning”, enligt honom.

Jag är inte heller förvånad över att det inte längre finns en enda turkisk tidning eller nyhetskanal som kan ge en saklig bild av vad som pågår på båda sidor av frontlinjerna i det nya kriget. 

Mina forna landsmän i Turkiet har tvingats vänja sig vid en vardag utan fria medier. Jag minns hur det började, för cirka sju år sedan, när den ena självständiga journalisten efter den andra började försvinna från spalterna och rutorna. Till fängelset, till exilen i utlandet eller till arbetslösheten i bästa fall. Vi kunde alltid läsa en annan reporter, tänkte vi. Sedan försvann hela redaktioner, genom förbud och statlig konfiskering. Vi vande oss vid det också, det fanns alltid en annan tidning att läsa. Trodde vi.

Nu är det krig och vi är fullkomligt utlämnade till utländska medier. Men ingen tycks förvånas. Att förlora förmågan att låta sig förvånas måste vara bland det värsta som kan hända ett samhälle.

I veckan lyckades Erdogan driva igenom en lag i parlamentet som ger honom fria händer att sätta in trupper i både syriska och irakiska Kurdistan. Samtliga partier, däribland det största oppositionspartiet, socialdemokratiska CHP, röstade för. Bara kurdiska HDP opponerade sig, och nu ska partiledningen ställas inför rätta för det. Båda tidigare partiledarna, ett tiotal parlamentsledamöter, ett 50-tal borgmästare och över 10 000 partimedlemmar sitter redan i fängelse. Det är ett politiskt mirakel att HDP trots detta lyckats ta sig till parlamentet som landets tredje största parti.

Hela oppositionen och nästan samtliga medier ställer sig nu i led i det nationalislamistiska korståget mot syriska Kurdistan. Erdogan utnyttjar hatet mot kurderna, det enda som binder samman alla politiska krafter i landet från extremhögern till extremvänstern. Det är hans säkraste kort för att befästa sin makt, som numera är hotad av en usel ekonomi och splittring i det egna partiet. Ett par opinionsundersökningar visar att hans regeringsparti, AKP, inte längre är störst. Något som aldrig inträffat under partiets snart två decennier långa regeringsmakt. 

Ironiskt nog avslöjades Erdogans planer i Syrien av president Donald Trump under en presskonferens på senaste G20-mötet i Japan i juni. Trump skröt då med att Erdogan hade varit på väg att utrota kurderna (”wipe out kurds”) i Syrien men att han hade lyckats hindra honom. Vad Trump inte berättade är att detta var ett direkt resultat av hans ökända tweet i december förra året, där han skrev till Erdogan: ”jag drar hem, Syrien är ditt”. 

Det väckte starka protester i hans eget parti och ledde till att hans försvarsminister avgick i protest. Beslutet att dra sig ur Syrien är alltså inget nytt. Men vad som har sagts om Erdogans utrotningsplaner i samtalet mellan de två presidenterna den här gången framgår inte. Det är inte heller klart hur djupt den turkiska ockupationsarmén får tränga in i landet och hur länge den får stanna. Allt vi får veta är att Erdogan inte ska överskrida de gränser som Trump dragit för honom i ljuset av sin ”stora och oöverträffade visdom”. 

Erdogan å sin sida hotar återigen med att släppa ut de uppemot fyra miljoner syriska flyktingarna i Turkiet om inte västvärlden bidrar till eller åtminstone tiger still om hans pågående folkmordsprojekt i syriska Kurdistan.

Med hjälp av detaljerade kartor berättade han i FN:s generalförsamling 24 september om sina planer på att upprätta en så kallad säker zon i syriska Kurdistan för att bygga upp moderna flyktingstäder där, för åtminstone två miljoner sunniarabiska syrier som fått skydd i Turkiet under det åtta år långa kriget. Han krävde också att FN, inte minst dess rika medlemsstater i Europa, ska vara med och bekosta byggandet av de nya flyktingstäderna, när han rensat området från kurderna. Med andra ord kan ingen hävda att man inget visste. 

Kurderna kommer dock aldrig att sluta förvånas över hur den turkiska staten år efter år kan behålla sin status som medlemskandidat i EU och som en fullvärdig medlem i en lång rad internationella organisationer, däribland Europarådet och Nato, trots att landet dagligen och systematiskt bryter mot deras mest grundläggande principer om demokrati och mänskliga rättigheter.